Lycklig är ett stort ord. Men visst kan man känna sig lycklig fastän man använder droger.

Men jag tror ändå inte att det är en varaktig lycka. Har man ett så långt drogberoende så har drogandet hunnit få konsekvenser i ens liv.

Jag tror att det är svårt att kombinera alla negativa konsekvenser, som drogandet för med sig, med ett lyckligt liv.

Din mamma kanske trodde att hon hade  funnit  "sin" lycka, hon kanske ville att det skulle vara så?

Möjligt.. Men det är svårt, nu med alla de nya frågorna som jag aldrig kan fråga henne.. Som varför hon ljög..

Det är inte alls underligt att hon ljög, det är mycket lättare att ljuga om sitt missbruk än att berätta om det.

Om du visste vad jag har ljugit för mina barn och jag ljög för att skydda dem och för att skydda mig själv. En missbrukare är suverän på att manipulera och det är mycket lättare att komma undan svåra frågor om man ljuger.

Man ljuger inte för att vara elak eller för att skada någon, men ljugande och förnekandet är en del av missbruket.

Det var kanske hennes sätt att skydda dig?

Jag tror oxå att hon ljög i tron att hon skyddade dig från den "fula" sanningen. Kanske ljög hon oxå för att skydda sig själv från den trasiga verklighet hon befann sig i… pga sitt missbruk. Kanske sa hon att hon var lycklig för att försöka övertyga sig själv om att hennes liv, utan er, var uthärdligt.

Det är viktigt att komma ihåg som kerstinjo skriver att hon inte ljugit av elakhet eller för att skada er, hon älskade er garanterat precis som alla föräldrar gör sina barn!

*tänker på dig*

Jag har inte själv missbrukat men jag hade en son som missbrukade (och tog sitt liv 2004). Vi stod varandra väldigt nära. Han ljög om sitt missbruk, precis som missbrukare gör, både inför sig själv och inför sina nära och kära. Att ljuga inför sig själv är främst ett sätt att klara av att leva med sitt missbruk och att ljuga inför sin nära och kära har flera orsaker. Min son ljög inför mig för att han inte ville att jag skulle "komma in i hans värld" där det fanns så mycket som var förnedrande och eländigt, tufft och rått. Han bemödade sig om att försöka ge mig en bild av att allt var bra och att han mådde bra på alla sätt och vis. Han ville skydda mig helt enkelt. För det är verkligen inte en trevlig tillvaro att leva i ett beroende. Man får köpslå med sig själv, sina värderingar och sin kärlek, till sig själv, till världen och till sina älskade anhöriga.

Precis som kerstinjo och hoppfull säger så ljuger inte missbrukaren för att vara elak eller skada. Det är verkligen en del av missbruket. Det finns nog ingen missbrukare som är genuint lycklig, men säkert kan missbrukare, som alla andra, uppleva stunder av lycka. Eller inbilla sig att man är lycklig, eller känna att man är så lycklig som man kan vara med tanke på de förutsättningar man lever under. Drogerna i sig skapar också känslotillstånd, tillfälliga (som t ex extremt välmående) och längre varande (som t ex depression).

Jag är också övertygad om att er mamma älskade er av hela sitt hjärta.

Jag kommer ihåg att när hon var på behandlingshemmet, under jul 2005, ett år innan hon gick bort, att hon altid hade droger liggandes hemma. Ifall det skulle "behövas" men hon sa att de aldrig hade rörts..

Kan det ha varit ett sätt att vilja berätta det för mig?

När hon åkte in på hemmet så "berättade hon sanningen" som hon sa, att hon hade brukat i ett halvår ungefär, men att när jag va där i två veckor under sommaren så tog hon inget. Det var tydligen lögn..

Det känns som om hela vår relation bara var en lögn. Den mamman jag hade som hade tagit sig ur träsket, att hon inte var som alla andra trodde att en missbrukare var - en gång missbrukare, alltid en missbrukare. Men det var inte sant, hon var det… 

Men nu när jag vet om det, så ser jag saker som har hänt och ser sammanhanget.

Vi bodde 100 mil från varandra (bokstavligt) och träffades inte ofta.. Men det som gör mig argast, är att hennes yngsta dotter (kallar inte henne för min syster, det var bara min mammas yngsta barn av 3) bodde hos henne där i 2-3 år och då missbrukade. Visste att hon gjort det ett tag.. Hon sa till mig ett tag innan hon tog livet av sig att det var tack vare hennes yngsta som hon började igen. Att hon var så elak och jävligt mot henne med flit (det är sant att hon var det, jag själv har sett det) och att hon inte fick stöd av sin man, att hon inte orkade mer och sökte tröst hos drogerna.

Det var lögn.. Eller det kanske var där hon spårade ur? Jag vet inte, kommer nog aldrig att få veta heller..

Det värsta med hennes död var att det inträffade under skollovet, och jag hade lovat att åka till henne den veckan, men jag gjorde aldrig det. Jag åkte till min pojkvän istället. Om jag hade hållt det jag sagt och åkt, så kanske hon hade levt.. Förmodligen inte, men det är något som plågar mig varje dag.. Tänk om jag hade varit där…

Visst kan man bruka utan att missbruka, det gäller att veta vad man tar och hur man tar det.

Mvh, T

Hej igen min vän.

Lägg aldrig någon skuld på dig själv för din mammas självmord. Lova mig det, för oavsett om du hade besökt henne eller inte, så är det bara din mamma som hade "skuld" till att det skedde. Ingen annan!

Ibland kan det vara skönt att få lufta sådana här känslor, för att lättare kunna gå vidare, utan skuldkänslor. Finns det ingen al-anongrupp där du bor?     www.al-anon.se

Min son snärjde också in sig i lögner, det hör missbruket till. Men bakom och under alla lögner fanns ändå kärleken. Så är det nog för de flesta missbrukare. Något som är vanligt är att missbrukare är dåliga på att hantera känslor, både sina egna och andras. Kanske finns den oförmågan hos vissa redan från början, men ett som är säkert är att drogerna bidrar till att missbrukaren får svårt att hantera känslor. Ett sätt att skydda sig mot känslor - och ansvar! är att lägga skulden på andra hela tiden. Mycket av det som du beskriver hos din mamma känner jag igen som typiskt missbruksbeteende och inte särskilt som en individs personlighetsdrag.

Ta gärna kerstinjos råd på allvar och ta kontakt med en alanon-grupp där du bor. Du får prata med andra som säkert kan kasta ljus över många av dina frågor. Där kan du också få en chans att bearbeta dina egna känslor. Det är nog så jobbigt att förlora någon som man aldrig riktigt har haft och som man önskat hade varit annorlunda. När den personen sedan tar livet av sig så släpper många av ens känslor taget om en för allt är redan för sent. För sent att hoppas på något och för sent att skälla på och prata med personen. Det blir mycket känslor att ta hand om.

Du kan också vända dig till SPES, som är en anhörigförening för dem som har någon närstående som tagit sitt liv. Gå in på SPES hemsida www.spes.nu. I SPES finns olika samtalsgrupper och träffar. Det beror lite på var man bor hur det ser ut med olika grupper. På SPES hemsida finns också telefonnummer om du vill prata med någon.

Och som kerstinjo säger: TA ALDRIG PÅ DIG SKULD för att din mamma tog sitt liv.

Här är en bild på mamma och mig. Tagen julafton 2005, sista gången jag träffade henne. Det var då hon var på behandlingshemmet och jag trodde att allt var på påväg åt rätt håll.

Men så fel jag hade…

två vackra kvinnor

Man vet aldrig vad framtiden har med sig utan man får se till att leva idag. En del rycks bort för tidigt och en del "önskar" man livet ur. Och det verkar som om det aldrig blir rätt personer. Nu låter jag grym men så är det man känner många gånger.

Har du tänkt på att din mamma kanske kan göra bättre nytta för sina barn i livet efter detta än som levande? Det är också grymt av mig att säga så men om du kan finna någon tröst i att hon numer hjälper er från sitt håll, att hon aldrig lämnar er på det viset längre, så är det väl en skön känsla. Pratar du med din mamma nu?

# 11 Vid den tiden trodde kanske din mamma också att allt var på väg åt rätt håll.

Men det nyktra livet kan vara svårt att tackla, helt plötsligt står alla gamla minnen, all skuld och skam i kö.

Men du ska inte tvivla en sekund på att din mamma älskade dig. Hur mycket ont jag än har gjort mina barn, så har jag alltid älskat dem. Är man mitt i ett missbruk, så förstår man inte vilken skada man gör. Det är inte "jag" som styr, det är "missbrukarpersonen".

Vilket fint kort. Jag tror minsann att ni är lite lika.

Som #12 säger, du har kanske en alldeles egen skyddsängel någonstans:

#11 nu ljög jag rejält, vi träffades en gång till, det var sommaren 2006. Då var allt jättebra igen, förutom att mamma had einlett en affär med sin psykolog. Det var eftr det som allt rasade igen, och anledningen till att hennes man tog sitt liv i november 2006.

Det hade jag totalt förträngt, den där affären.

Jag minns att hon sa att hon ville avsluta den, hon flyttade ifrån sin man, fast hon inte ville. Jag vet det, för att hon sa det till mig. Hon sa själv att han styrde henne. Och det har han erkännt själv. Men hon var tydligen inte tillräckligt stark för att avsluta med honom.

 Visst, det kunde ha varit vilken man som hälst, mn hennes egen psykolig eller vad han nu var, han skulle hjälpa henne, inte tvärtom. Ha fick sparken från behandlingshemmet ialla fall, rätt åt honom. Men det är inte tillräckligt. Han har själv sagt till mig att han drog ner mamma ännu mer och han övertalade henne att lämna sin man. Jag blir så arg.

Det kanske hade gått åt rätt håll om han inte kom och förstörde? Inget att göra åt nu.. Mer än att hoppas att han lärde sig att inte inleda förhållanden med sina pasienter?

Det är under all kritik att inleda ett förhållande till en person, som står i beroendeställning till en.

Det är helt emot behandlingshemmens regler att inleda ett förhållande till en intagen. Särskilt som den intagne är väldigt skör när en behandling pågår.

Tyvärr händer det, men myckt sällan med lyckat resultat. Med all rätt är avsked från arbetet är det som gäller när sådana här saker inträffar.