Gemenskapen
Just nu är det svårt för mig att ens tänka tanken att äta något socker men jag vet det kommer dagar när det är betydligt svårare att hantera och därför är det bra att göra saker i förebyggande syfte. Ett av de är att se till att har ett nät av vänner som jag kan tala med när det är jobbigt. Jag har förstått att har man bara någon att prata med så brukar det bli och kännas bättre. Att hålla allt inne för sig själv är inget bra.
Jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är för att få lov att prata med någon som faktiskt lyssnar på vad man säger är guld värt i alla lägen oavsett vilket beroende man har. Det är kanske därför jag tror på AA programen för där kan jag träffa likasinnade-
Jag träffar människor idag som jag inte trodde att jag hade något som helst gemensamt med förr. Som jag bara efter några minuter inser att jag har mer gemensamt med än vad jag har med människor jag känt i hela livet. Det är en mäktig och underlig känsla men samtidigt en känsla jag vill una alla för den är helt fantastisk. Jag behöver inte förklara mig på samma vis som jag måste med en icke beroende och det är så skönt när någon förstår direkt.
Så även om man inte kanske tror på AA, FAA, Na(osv) , tror jag på att gå dit för att just få gemenskapen med människor som kan hjälpa. Denna sidan hjälper också på många sätt
/Kia
Så sant! Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk till AA/NA i början.
Men när jag märker att denna brokiga samling av människor har samma problem som jag så känns det inte lika ensamt. Att träffa (som jag trodde) stora självsäkra män/kvinnor som öppet berättar om sina tankar har stärkt mig mycket. Jag är inte ensam om att ha underliga tankar ibland, jag är inte ensam om att vara ledsen.
Var någonstans berättar man så öppet och utlämnande om sig själv? Som du säger, det blir en härlig gemenskap som är guld värd i tillfrisknandet.