Uppmärksamhet
Pratade med en vän till mig häromdagen och vi har känt varandra sen vi var små och har gått i skola ihop i alla år. Vi kom till att tala om vår barndom och våra skolår. Hon pratar med beundran i rösten om saker som jag gjorde och kunde. Jag tittar på henne som ett levande frågetecken för jag uppfattade aldrig att jag var duktig eller kunde något. Jag kände mig bara utanför och kämpade och gjorde dumma saker för att komma in i den klicken som var populär. Jag ville bara bli accepterad och sökte oerhörd bekräftelse. Men det räckte aldrig helt ut för jag kände mig fortfarande utanför.
Varför är det så? Jag har inget svar just nu men jag kan inte alls referera till det hon pratar om. Hon pratade om hur duktig jag var på bandy på gympalektionerna och att jag slog alla på fingrarna i det, men jag har inget sådant minne alls för mig är det helt annorlunda. Hur kan jag ha sett saker så annorlunda som hon pratar om. Jag kan känna ilska över vissa vänner för jag inte tyckte jag fick vara med, men kanske var det inte så. Var det kanske bara min uppfattning av saker och ting som var snett redan då. Antagligen för hon fattar inte vad jag menar när jag uttrycker mig i ett sådant samtal om mina känslor runt det. Helt knäppt att jag uppfattar situationer så annorlunda…
Kia, varför säger du att det är du som är knäpp? Det kan ju minst lika gärna vara vännen som är ute och cyklar! Lägg inte felet hos dig själv så självklart!
Jag tror att det är så i livet, alla uppfattar saker och händelser helt olika utifrån sina känslor just då.
*kram*
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
#1 jo, visst kan det vara det, det har du alldeles rätt i och mina tankar har väl gått dit med när jag funderar på det. Men jag hör andra som pratar om situationer när jag är barn/ungdom som jag uppfattat helt annorlunda.
Jag har en annan vän som när jag skrev i min blogg för längesen att jag alltid känt som jag levde i skuggan av andra inklusive henne som inte alls fattade det så utan hade sett upp till mig. Jag hade alltid sett det som jag var sämre än alla andra och försöker hävda mig hela tiden. Medan hon tyckte helt tvärtom att jag hade så många saker som hon önskade jag hade. Jag hade inte ens funderat på att det var så. Jag är väl ingen att beundra på något sätt och så ser jag det nog än för jag är inte riktigt där än med att kunna säga att ag är bra. Det kommer med övning men allt sådant är färskvara så man får fortsätta öva med sig själv vad jag förstått så man inte glömmer. Vad jag menar med knäppt är nog mer att jag uppfattat det så olika inte så mycket att jag är knäpp… (fast lite knäpp är jag nog ändå i andra lägen ;).
Men ja man uppfattar saker annorlunda beroende på var man befinner sig i livet. Men det kan jag först se nu när jag är äldre som barn hade man inte sådana uppfattningar utan då bara jag kände mig utanför och kanske är det så att jag inte var det ändå men det är också något jag håller på att reda ut….
Jag tänker att din uppfattning antagligen grundades i en låg självkänsla. Typiskt för oss som är så är att vi uppfattar oss som dåliga trots att ingen annan gör det. Tänk om det var så Kia att många uppfattade dig som stark och duktig (som jag fattat att du får höra än idag att du uppfattas som, trots att din bild av dig själv är en annan)?
Visserligen så är det oviktigt vad andra ser, men det kan ändå vara en pusselbit till varför man själv upplevde det som så oerhört svårt! Andra såg en som duktig och fattade aldrig att man kände sig utanför, medan ens inre ständigt jagade synlighet.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Starta ny diskussion