Igår började jag med nya tabletter mot min panikångest och jag är dåsig, illamående och lite panikslagen.
Jag ser saker röra sig i ögonvrån och ser en bild utav min far ligga död på golvet.  Det känns som om jag är påväg att flippa ur totalt snart..men ja, jag vet jag kommer inte att dö..dock är det jobbigt.

Ångesten är på topp just nu.. 

Önskar att jag hade en vän nu att ringa..men de vänner jag hade här brevid mig har under loppet utav 3 månader vänt mig ryggen.

1 augusti ska jag vara ute ur lägenheten jag bor i nu och efter det vet jag inte vart jag ska bo eftersom jag inte kan få en lägenhet i mitt eget namn. Har egentligen varit hemlös sedan sensommaren 07. Jag hade precis börjat att koppla av lite nu när det plingade på dörren i torsdags. Där stod bovärden och en annan ifrån Örebrobostäder och sa att grannarna har ringt. "Du förstår själv att du inte får bo kvar här"

Just nu förstår jag inte riktigt varför jag slutade att missbruka..Det är förbaskat svårt att slå sig in i samhället igen.. rätten till ens liv verkade nästan försvinna när jag började att ta droger. Om jag någonsin har haft den rätten. Jag hade fler vänner och människor runtomkring mig när jag levde mitt gamla liv. 

Det jag saknar mest är att få slippa känna något. Slippa minnas allt och bara få leva i min kalla värld. Det känns som om hela mitt liv hittills har varit en evig kamp och jag är inte så säker på om jag någonsin kommer att vinna. Jag är så trött på smärtan i mitt bröst, på lögner och människor som alltid vänder mig ryggen.

hm.. deppigt inlägg. Jag behövde mest bara få skriva lite. Där det finns andra som förstår mig.