skriva av mig lite..
jaa vart ska jag börja?
min pappa var alkoholist redan när jag var liten..
jag hade ett helvete redan som treåring..
men de minns jag ju inte så mkt av..
mamma var nog den som hade de mest jobbigt..
deras förhållande slutade när pappa slog ihjäl katten, istället för att slå ihjäl mamma..
så förstod hon väl hur allvarligt de va?
så hon skiljde sig iaf från honom.. (tur för oss alla tre! mamma jag och bror)
och efter ett par år så va de en såndär varannan helg tid för mig å min bror..
de gick bra till en början..
sedan vart de jobbigt, antingen va pappa full när vi va där, eller så var hans kompisar som va där det.
när jag var elva år så visste jag tillslut va jag va tvungen att göra..
ringa mamma..
hon jobba så hennes kompis kom och hämtade mig å min bror..
sen har ja förträngt en massa skulle jag tro..
men jag minns en gång när pappa svängde upp i sin vita volvo utanför vårat hus och jag var så glad!
han sa att han skulle komma tillbaka dagen efter så att han, jag och min bror kunde köpa glass,
åh vi va så glada..
som två barn på julafton! pappa hade kommit tillbaka till oss!
sedan kom dagen, jag och min bror satt där och väntade…
och väntade.. och väntade…
mamma kom ut och hämtade oss på gården på kvällen..
och jag ville inte gå där ifrån…
pappa skulle ju komma…
hur kan man låta sina sitta där och vänta på ingenting?
några veckor senare ringde han..
full som ett ägg…
han gapa på mamma i telefon tills hon sedan la på och drog ut jacket…
uss jag blir så arg när jag tänker på de…
sedan gick de ett par år…
och jag fick kontakt med min halvsyster (samma pappa)
vi träffades ett par ggr och bestämmde oss för att ta kontakt med pappa..
jag kan väl ha varit runt 17år?
vi åkte dit…
han öppna dörren…
och undra vem jag var…
han stog å titta på mig länge..
så säger min syster "det e ju jennifer"
pappa ramla nästan baklänges…
han svävade på moln…
kanske trodde han att han aldrig mer skulle få se mig?
vi fikade iaf lite..
han frågade hur jag hade de.. vad jag gjorde å så…
han lovade att vi skulle prata lite i telefon nu ..
å visst ringde han.. ett halvår senare .. full som aldrig förr..
gick inte ens att höra vad han sa..
jag höll iaf kontakten med min syster..
och vi fick efter en tid upp kontakten med våran andra syster.
och vi åkte än en gång upp till pappa.
alla tre…
de va jobbigt den här gången..
han var så glad..
men han såg så sjuk ut..
han va så smal…
så blek..
inga tänder i käften..
vi fikade och han var så lycklig..
alla hans små flickor var me varann…
och han darrade hela tiden när vi var där…
(de va nog de han ville, att vi barn skulle finna varann iaf)
den 30 april 2006 kom jag hem efter en roadtripp till ullared..
mamma bad mig och min bror att sätta oss ner…
jag fick en klump i magen
"vad har ja gjort nu" tänkte jag…
å den kom de.. "ni har ingen pappa mer"
de gjorde så ont.. jag blev så förbannad
och jag var så lycklig på samma gång…
aldrig mer kommer han ringa och förstöra mitt liv..
aldrig mer kommer han lova något för att sen bara skita i de..
aldrig mer kommer jag behöva vara orolig för att jag ska träffa på honom någonstans..
sammtidigt så tänker jag varje jävla dag.. var de mitt fel?
alla gånger jag har hållt i den där jävla telefonen och velat ringa?
OM jag hade gjort de.. hade vi fått bättre kontakt?
hade han blivit lyckligare?
hade jag kunnat hjälpt honom?
svaret är nej.. men de kommer nog mitt hjärta aldrig fatta..
jag är också så arg. hur kunde han lämna mig med alla frågor obesvarade?
hur faan kunde han göra som han gjorde?
svika mig så fruktansvärt många ggr!
jävla gubbjävel!
det gör ont i mig att veta att han inte mådde bra..
men de känns skönt att han nu får vila i frid..
snacka om att man känner sig itu!
nu den 29e är det ett år sedan han dog.
så nu ska jag sluta vara arg.
nu får de vara nog.
jag ska gå vidare och leva MITT liv..
inte hans.
aja va bara tvungen att skriva av mig lite..
har gått å grubblat hela dan… blä
/jen
Det är alltid skönt att skriva av sig när det är tungt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ryser när jag läser vad du skrivit. vad du har fått kämpa och stå ut med mycket under din uppväxt. så stark och så klok du är.
Styrkekramar från mig
#1 tack så mkt! kram!
#2 jaa den sätter nog perfekta ord på va jag vill uppnå..
synd bara att de ska va så svårt att få ihop hjärna å hjärta ibland :/
Ursch, blir alldeles tårögd när jag läser vad du skriver Fnuha.. Tycker synd om dig som fått vara med om det här. Men en dag märker du att du blivit starkare och kanske kan hjälpa någon annan med din erfarenhet.
#2 det var passande ord för mig med just nu.
____________________________________________________
Linn
Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus
Fnuha
Sitter och känner att tårarna rinner ner för mina kinder. Det du gått igenom är saker som är så tunga för en när man är barn men även som vuxen.
Det är dags att släppa tror jag med och framförallt sluta slå på dig själv. Det är inget som är ditt fel som du ska någonsin ta på dig. Svaren på dina frågor kanske du inte får men innerst inne tror jag du vet dom. Som beroende hamnar man ofta i onåd med andra och det är säkert så att era besök till din pappa betydde nog mer än vad du någonsin kommer ana även om han visade det på fullt sätt senare.
Kanske behöver du någon att prata med om inte annat har jag ett bokföslag som heter "En Flodhäst i Vardagsrummet" Kommer inte på författaren just nu. Kanske till hjälp för dig….
Tack för du delade din historia.
Kram Kia
Jätte starkt av dig att dela med dig av ditt liv.
_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!
tack för alla snälla ord :) dom värmer.. jag tror man behöver dela med sig/öppna upp sig för att kunna gå vidare..
och jag måste säga att jag mår mkt bättre idag än för bara ett halvår sedan. (just för att jag har börjat öppna upp mig och pratat om allting)
massa varma kramar!
Kia: jag ska leta upp boken :)
Kan bara instämma, Kram på dig!!!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
# 8 Det är jätteviktig för tillfrisknandet att dela med sig. Jag hade svårt för det i början och tyckte att mina problem var just mina. Och jag ville inte öppna mig, det var skönt att gömma sig bakom en tuff fasad.
Men fasaden gick sönder bit för bit och jag fick så småningom lära känna en ny Kerstin. Men jag hade väldigt svårt att släppa attityden "kan själv". Det låg även mycket rädsla bakom.
Därför är det skönt att läsa att du har förstått hur viktigt det är att öppna sig och prata. Du går framåt!
#10
jaa jag har gått till en psykolog ett tag nu..
dels för pappa.. dels för att mamma blev rånad två gånger på ett år och mormor blev sjuk.. allt på en gång ska de ju va har ja märkt..
å så e jag en såndär som tänker alldeles för mkt..
jag ska gå igenom en sak tusen gånger och har svårt att släppa å gå vidare eftersom de e lättare att stanna i de man vet.
e nu inne i den där fasen när jag inte känner så mkt för nånting och tänker "varför ska jag rota i de här nu för" men de e väl så man försöker rädda sig själv istället för att ta tag i sina problem.
de e svårt att ta tag i sig själv men man måste.
man måste acceptera att de e okej att få hjälp.
det är okej att vara ledsen..
det är okej att duga precis som man är!
#11 Dina tre sista meningar är viktiga meningar du skriver. Läs dom igen vad du skriver för det är så stora och så nära sanningarna du någonsin kan komma.
Du är på god väg skulle jag vilja säga. :)
Starta ny diskussion