Att säga nej är en övningssak ,det är inget man bara klarar av på en höft. Jag vet i ett av mina återfall när jag var på en kurs så var där en enorm kakbuffe och de jag var med har ingen aning om mitt sockerberoende. Jag åt helt fritt en massa kakor , jag passade på helt enkelt, vilket är helt vansinnigt för jag brukar inte äta bland människor utan har gömt allt jag ätit innan. Men tror jag bara tog en chans. Skammen den begraver jag långt ner i min bubbla men den kommer ju sen när jag tänker på situatonen och hur jag betet mig. Öva på att säga nej till småsaker. Kanske inte bara saker som har med mat att göra. Börja någonstans. Det är inte de som truggar och bjuder som får genomgå ert helvete när Ni mår dåligt och inte kan sluta äta sen….

det är ibland svårt att tacka nej när man har ett beroende. Tacka nej till drinken , till kakan, till ciggen osv är oftast förknippat med att man inte vill vara annorlunda eller vill vara snäll mot den som bjuder.

Mitt beroende är ju sockret men jag har sett samma tendenser när jag blivit bjuden på en öl eller t.o.m. förra våren när jag helt plötsligt började feströka på semestern. Man tackar inte fastän man inte vill ha.

Nu senast i onsdags råkade jag ut för socialt ätande. Jag orkade inte med i en viss situation att tacka nej till kakorna men jag valde den minsta och åt bara den. Skadan var iallafall minimerad och jag känner mig faktiskt stolt att jag gjorde det rätta valet i det felaktiga.

Jag har alltid umgåtts med folk som älskar godis, så det har jag aldrig behövt dölja - och nu är det ibland lite problematiskt… Det blir prat om vikt, bara för att jag tackar nej till godis. Visst accepterar dom, det gör dom, men dom förstår inte att jag säger nej pga min hälsa och inte för att jag vill gå ner i vikt!

Det irriterar mig, vet inte varför… Jag har inte slutat med godis för att gå ner i vikt.

Tyvärr är det just såna här situationer som ställer till det för mig. Suget kan jag bli av med, det har LCHF bevisat - men det psykologiska. Det där omedvetna som gör att jag helt plötsligt har tagit godis utan att märka det, det är kvar!

Så det är det jag måste jobba på, att säga nej fast jag vet att jag kan äta utan att någon "reagerar".

Att anta att du säger nej för att gå ned i vikt är ju indirekt att kalla dig tjock - klart det blir irriterande!

Det där är ett intressant ämne, som vi alla råkar ut för som inte äter kolhydrater.

Jag stöter på det ofta inte minst i yrkeslivet när man ska fika med arbetskamrater eller äta lunch. Det är svårt nog att jag inte dricker kaffe för att jag tycker det är äckligt men att säga nej till kakor och bullar som ibland bjuds på leder ofta till följdfrågor om jag säger att jag inte äter socker för att jag äter lchf/atkins  så tar disskussionen aldrig slut. Så jag har valt att börja säga att jag är gluten intolerant ifall de frågar angående Bullar och kakor, det brukar folk acceptera snabbt och inga fifrågasättande sdisskussioner tar fart.

Att förklara varför jag inte äter Potatis/ris/Spaghetti är svårare.. Spaghettin klarar jag med  gluten historian men ris och poatis som ses som smalmat av en enad allmänhet e svårare men jag sger bara att jag inte äter kolhydrater då och det funkar ibland bra men en del ska ändå försöka påtala det underbara med portatisen eller riset.

Skitjobbig disskussion att ta så jag förstår Kias frågeställning och tvekan att säga nej eller be om något annat. Men jag har valt att stå upp för det och inte skämmas för att jag är avvikande vilket jag iaf är ändå.

Så det har jag kanske gratis? Men iaf det är svårt att säga nej om man umgås med folk och de vill vara snälla.

Jag var med om en fest där sexåriga sonnen gick runt och bjöd på sina kakor han varit med o bakat, kunde inte säga nej men jag åt den faktiskt inte vilket jag var stolt över sen.

Men det är ju en del av en missbrukares sociala träning för att bli drogfri att kunna umgås med folk och kunna säga nej till sin drog om det bjuds.

Klarar man det så vet man verkkligen att man är på bättringsvägen.

Det blir alltid precis som för dig Jennix , prat om vikt när man tackar nej, till personer i min situation som då inte vet om att jag är sockerberoende och helt enkelt blir sjuk av att äta det. När jag tänker efter så har det alltid varit så. När jag var inne i mina värsta bantningsperioder och lyckades säga nej så kom alltid viktpratet och ja Gronstedt jag kan inte göra mer än att hålla med dig, den känslan har jag alltid haft. Man har alltid pratat vikt med mig för alla har ju tänkt och tyckt men aldrig någonsin sagt rakt ut vad är det som inte fungerar för dig Kia eftersom det inte händer ett skit? Men jag antar att hade de gjort det hade jag säkert som sockerhög bett de dra dit pepparn växer då mitt humör med socker har varit väldigt påverkat.

Jennix, det där känner jag igen, man tar godis utan att ens märka att man gjort det. Det är som jag i de lägena befinner mig i någon form av dvala och inte är medveten alls. Hur kan det bli att man beter sig på det viset? Jag är därför just nu väldigt medveten och försöker fortsätta vara det för jag vill INTE hamna i att jag plötsligt upptäcker att jag står med handen i barnens eller för den delen när jag är bortbjudens godisskål och sen funderar på när började mitt återfall egentligen och att jag inte har en susning om när det började. Jag lär mig att säga nej och även vid sociala lägen nu för varför ska jag äta saker som kommer ta död på mig så småningom för jag inte kan sluta? Det dödar mig inte direkt med följdsjukdomar med fetma är inget jag vill ha, typ diabetes osv…

Beavis, det är alltid starkt att stå upp för vem man är om man är avvikande men det är inte alltid så lätt att göra det valet i de sociala tillfällena när det gäller att tacka nej till saker som bjuds. Det kan bli väldigt lockande och det behöver inte betyda att man äter just vid det tillfället för man är duktig och tackar nej, men sen när man kör hem så kör man förbi affären och handlar en massa godis eller annat och tycker någonstans i sin egna lilla värld att jag var duktig som tackade nej därför är det helt okej att äta detta nu. Jag önskar jag ibland vågade stå upp mer för mig själv men det är inte alltid det har lyckats…..

#6  Jo, jag måste anstränga mig för att fokusera på det, just nu. Förut har det funkat men inte nu av nån anledning.

Jag har lärt mig att jag inte tål spannmål - det vet jag att jag mår dåligt av. Men socker verkar hjärnan inte lära sig är dåligt…

Jag tror en lösning är att alltid ha med sådant som ÄR tillåtet för mig att äta. Som t.ex. 70% choklad eller hallon/blåbär…

#4 Jo, visst är det så… Rätt hemskt egentligen, speciellt som samma människor tjatar om hur "smal" man är, och inte behöver DU gå ner i vikt. Det blir som en tävling ibland, speciellt med två kompisar jag har. De är båda lite mulliga, och dom verkar tycka att allt ska vara tävlingar i livet…

# 0

Påminner lite om ett födelsekalas jag var på en gång. God mat och vin till maten. Men vid min tallrik stod ett vattenglas.

Så otroligt besviken jag kände mig då, att jag själv inte fick säga "nej tack" utan beslutet att jag inte skulle dricka togs av någon annan.

Jag hade fattat samma beslut själv, men just att jag fråntogs mitt eget ansvaret kändes berörde mig väldigt illa.