Var morgon ny. 4 juni.

Alla har som mål i livet att bli lyckliga. Livet är olika för alla, och ändå detsamma.

 Lyckan känns så nära - men ändå så fjärran. Vi kanske väntar oss att få den av en viss person, av arbetet, eller tack vare ett nytt klädeplagg. Men vi lär oss efterhand att lyckan finner man bara inom sig själv. Den där personen ger sig av, det går snett på arbetet, det nya klädesplagget blir omodern. Allt detta var förgängligt.
Men lyckan i att känna sig själv och veta med sig att man är en oumbärlig del av skapelsens stora pussel, den lyckan flyktar inte. Vi är alla unika. Ingen annan kan ge våra vänner just det som vi kan ge dem. Vi behövs. Att inse det, att verkligen inse det, skänker lycka.
Innan vi slog in på bättringsvägen var vi inte medvetna om vårt eget värde. Men nu är vi det och kan glädjas över det. Vi kan fröjdas åt att vi behövs, att vi är unika, och vi kan glädjas över skapelsen. Vi ska fröjdas över vår del i den, och den del i skapelsen som alla andra har.

 Tillsammans är vi en stor orkester. Dirigenten läser noterna och dirigerar musikerna. Det känns bra när man följer dirigenten. Man kan kalla det lycka. Det enda jag behöver göra är att spela min roll.