Jo jag håller fullständigt med! Tror absolut att det finns något i bakgrunden som man måste arbeta med och det är väl när man står emot saker som man brukar överäta/missbruka som dessa känslor kan komma fram???

Har ni läst boken Resan av Brandon Bays?

 I den menar hon på att alla sjukdomar, missbruk etc baseras på oberabetade upplevelser (mer eller mindre). Hon botade sin tumör med att gör en inre resa där hon bearbetade upplevelser som gjort att tumören blev till. Hon blev frisk.

Jag tror stenhårt på detta. Titta på varför jag är en skåpråtta och springar är sugen på något. Om jag stannar till precis innan jag öppnar kylskåpet så känner jag att jag är ensam, tom och olycklig. Varför? Jo för jag är inte trygg i mig själv och älskar inte mig själv. Varför? Jag har haft en uppväxt där jag inte fått tillräckligt med kärlek. Kanske enstaka upplevelser som man behöver bearbeta för att kunna gå vidare..

Ja ngt i den stilen… Känns det konstigtt? Känns helt rätt för mig

Jag har oxå läst Resan och använt resanterapi (använder en egen hemmasnickrad variant nu när jag känner att jag behöver). Jag tror absolut på det! En sak till som är superviktig att komma ihåg är att läkningen tar väldigt lång tid. Om man tänker på Brandon så kombinerade hon ju sin läkning med extremt mycket annan komplementär behandling samt extra kraftfull näring. Så hon skapade ju en helhetsbehandling och antagligen var det därför det belv så effektivt. För oss andra som inte går in för vår läkning på samma sätt bör nog räkna med att det tar år innan vi blir friska.

Ja, jag har nog känt mig annorlunda än många med sockerberoende eftersom det känns som att mitt psykologiska beroende varit så svagt jämfört med det "kemiska".

Även om jag faller dit ibland och äter en bit glass, så är det inte i närheten av hur jag levde tidigare, innan LCHF..

Och JA, jag kanske är onödigt sträng mot mig själv som tycker att jag ska leva HELT utan socker…men det är ju så jag vill ha det! Och börjar jag äta socker mer än två tillfällen i rad så är beroendet tillbaka, då vill kroppen ha mer mer MER!

Det är däremot mycket lättare att bryta nuförtiden, med den kost jag har. :)

Sen har vi nog alla olika psykologiska grejer att jobba med, det har JAG iallafall - men dom hänger inte ihop med beroendet.

Mitt sockerberoende är fysiskt/kemiskt i grunden och sen har det fått en liten knuff på traven i och med att samhället/familjen lärt mig att sött är mysigt…

Men annars har jag inte dom ätande-problem som många andra har…

Jag har gått på ätstörningsklinik och försökt reda ut det som ligger bakom. JAg kom tillrätta med en hel del och fick lära mig att se möster i mitt ätbeteende. Det var nyttigt, lärorikt och samtidigt väldigt jobbigt. Nu löste det inte mina ätproblem utan de finns kvar ändå. JAg vet faktiskt inte riktigt vad som är vad då det gäller mitt ätande, det är det jag jobbar som mest på nu att ta reda på. Faktum kvarstår att så fort det kör i hop sig i tillvaron, både stort och smått så tar jag till mat för att få tröst och styrka. Det är det bettendet jag måste jobba mycket med just nu. Att inte alltid trösta mig med mat.

Jag har alltid gått runt och trott att bara jag blir smal så komme allt i mitt liv lösa sig till det bästa. Det ser jag tydligt nu att så är det inte, det spelar ingen roll hur smal jag blir och vilken kost jag ätit för att bli det, för jag har annat i bagaget med mitt beroende som jag varit och fortfarande är tvungen till att reda ut. Om det sen kallas en del av beroendet det vet jag inte faktiskt, men jag ser helt klart samband med mitt ätande och mina känslor. Men samtidigt så när jag nu klarar av ätandet så inser jag hur viktigt den andra biten är och att det är den biten som jag aldrig tidigare bearbetat och det är nu det börjar bli något som jag kan kalla tillfrisknad.

Känner igend et där. Bara jag blir smal så blir jag lycklig. Inte blev jag lyckligare när jag vägde 30 kg mindre(15 år sedan). Jag bara bytte beroende. För det första blev jag träningsnarkoman och för det andra så drack jag för mycket alkohol. lycklig blir man när man kan älska sig själv för den man är.

Kia, du gör ett jättebra jobb och verkar ha kommit en bra bit på vägen mot tillfrisknande.

Tack Kickelina :)

Alldeles sant! Tror inte att det finns en enda "tjockis" som inte tror att ALLT blir bättre och roligare bara man blir smal!!

Man skulle ta sig en funderare på : hur många smala som är olyckliga finns det inte?

Jag och dom flesta med mig tror nog att allt ska bli bättre och enklare och skojigare bara man minskar 10-20-30 kg, fast egentligen är väl livet desamma även fast man har minskat trycket mot jordskorpan med ett antal kilon!

Så sant!! Hur man mår på insidan styrs nog inte av utsidan, hur gärna man än vill klamra sig fast vid den tryggheten. Jag har levt hela mitt liv i skam över min kropp, det är ju vad jag behöver jobba med… visserligen skämdes jag inte så himla mycket när jag var "normalviktig" men nog fanns den där, skammen, alltid!! Det räckte med ett avvisande så skämdes jag och "förstod" att det ju var pga min kropp som jag blev avvisad… så nog finns det att bita i :)

För mig innebar drogfriheten ett helt nytt levnadssätt. 

Det var inte bara adjö till alkohol/narkotika, utan det var också adjö till alla missbrukarvänner. Det vi hade gemensamt försvann i.o.m. min nykterhet.

Svårt många gånger  att förlora sina vänner och samtidigt få höra att man hade "satt näsan i vädret".

Det var vansinnigt svårt att leva ett "normalt" liv, jag tappade på något sätt min identitet. Vem var jag?

Jag hade en så annorlunda uppfattning om livet, kriminalitet var t.ex. inget konstigt eller skrämmande för mig.

Jag hade (och har) svårt för att känna någon samhörighet med "vanliga" människor, mitt långa missbruka har trots allt präglat mig jättemycket.

Jag känner inte längre någon samhörighet med missbrukare, så på något sätt så hamnade jag i ett "Ingenmansland".

Just att förlora min identitet var jättejobbigt att komma över.

 Men tack vare programmet har jag fått vänner som VET vad jag talar om, som har varit i samma situation själva.

För mig har inte det svåraste varit att undvika alkohol/droger, utan allt annat runt omkring. Att bygga upp ett helt nytt liv har varit jobbigt och jag kommer ändå aldrig att bli som "alla andra".

Jag har så otroligt mycket annorlunda livserfarenhet och det gör att jag många gånger har ett annat synsätt på livet.

#11 Kan det du beskriver vara en andledning att många inte klarar att vara  drogfira. Omställningen till ett vanligt  svenssonsliv blir för stort. Och vi vanliga människor är nog inte alltid så förstående, dvs vi har ingen aning om hur det är att leva med missbruk.

# 12 Ja, just det jag beskriver gör att många återvänder till missbruket, för vem vill sitta alldeles ensam i en lägenhet? Bara sitta alldeles själv och vara nykter?

Det gäller att skapa sig livskvalitet, men har man drogat hela sitt vuxna liv så finns det inte längre något social skyddsnät när man blir drogfri.

"Vanligt" folk har sina barndoms- tonårsvänner, skolkamrater, arbetskamrater, syskon osv att umgås med.

Men en alkoholist /narkoman har för det mesta tappat alla dessa kontakter och det är jättesvårt att som vuxen nykter alkoholist att få tillbaks dessa kontakter. Alldeles för mycket vatten har runnit under broarna och för det mesta har man inget gemensamt längre!

Att vara den ensamaste i världen gör att nykterheten inte känns meningsfull. Med ensamheten kommer ångesten krypande och vad är väl lättare då än att ta till bedövningsmedlet igen?

Ett känt helvete är bättre än ett okänt helvete.

Det måste väl ändå finnas fler än du kerstin som har gått igenom liknande saker? Kan man inte träffas som har samma bakgrund?

# 14 Jovisst gör det, på NA- och AA.