Ja, precis så där är det för mig. Många säger: "att du fokuserar så mycket på det du inte får äta, det blir ju förbjudet då och då vill du ha det mer!" och för mig är det tvärtom.

Jag VET vad som är bra och dåligt för mig, men jag låter mig glömma bort det ibland och då går det åt helvete. Jag måste fokusera för att inte låta reflexen att ta en bit, få styra mig.

Jag har funderat mycket när jag läser detta och så tänker jag dels….men hallå, SÅ SJUK ÄR JU INTE JAG!!!!

Samtidigt tänker jag, är det värt det allt slit och allt kämpande för allt som är gott…………. att alltid  vara annorlunda…att ge upp allt det där som gör livet värt att leva… men det är ju inte maten som ska göra livet värt att leva, men allt skoj man ska göra förknippas ju med god mat och framförallt fika…

Men att jag överhuvudtaget har de tankarna visar kanske att jag behöver lägga om…..  

Gunilla

#2  Kände bara att jag var tvungen att svara litegrann…

1. Vi är alla annorlunda ändå, det finns ingen människa som är den andra lik och känslan av att vara annorlunda är rätt vanlig ändå.
2. Man ger inte alls upp allt som gör livet värt att leva! Att leva utan godis och bröd funkar hur bra som helst, det finns oerhört mycket annat i livet man kan och kanske BÖR leva för. Om man lever för att äta godis så är det nog något som inte stämmer, tror jag.  På samma sätt som att man kan leva, festa o ha skoj utan alkohol!
3. Fika kan man göra med en kopp kaffe + vispgrädde i!
4. Det är värt det för att man mår BRA av det.

Jag tyckte nog inte att jag var "sjuk" i bemärkelsen "beroende" när jag först lade om kosten. Det var för candidan jag drog ned på kolhydraterna. Men det var alltid en kamp och en ständig sorg, jag kände hela tiden att jag måste försaka något som var viktigt - nämligen just kolhydraterna. Jag satt och gnagde fettfria fiskfiléer med spenat utan gräddstuvning och sörjde och led för att jag inte fick pizza, kakor, öl, mackor, pommes frites …

Det var inte förrän jag hörde talas om LCHF jag fattade att jag verkligen hade ett rent fysiskt beroende, en kroppslig sjukdom som gjorde att de kemiska reaktionerna inom mig tvingade mig att agera på det här sättet. Innan trodde jag att det bara var "dålig karaktär" och "bristande viljestyrka". Men så var det inte.

Och nu när LCHF har hjälpt mig över det fysiska suget inser jag att jag har ett annat problem, nämligen vanan att äta. Jag äter bara "godkänd" mat, men jag tenderar att äta när jag inte är hungrig och att äta mer än jag behöver. Trots att det inte suger i magen, utan på något sätt suger i huvudet på mig.

Beroendespöket har många former!

Det är snart 7 år sedan jag erkände att jag var sockermissbrukare. Vägen till erkännande var lång och krokig men samtidigt väldigt befriande. Äntligen förstod jag att jag inte var ensam om mina besvär och att jag inte bara hade dålig karaktär. Jag är idag evigt tacksam för den kvinna som öppnade mina ögon och fick mig att söka hjälp. Att inse att jag var sjuk har hjälpt mig på så sätt att jag slutat skuldbelägga mig själv. Visst är jag ansvarig för mina handlingar men att det även finns faktorer som jag inte riktigt kan rå på.

Vägen till tillfrisknande har varit lika lång och krokig men jag ser idag en möjlighet att faktiskt kunna bli fri från matdemoner och sockermonster. Att leva ett liv utan maten som tröst i alla lägen är en stor befrielse. jag är inte riktigt där än men jag är en bra bit på vägen. Det är mycket tack vare att jag hittat hit till den här sidan och till kolhydrater i fokus. Det stöd man får här är ovärderligt.

Jag känner så väl igen mig i era beskrivningar! Mitt fokus just nu ligger på att hålla mig insulinfri (det är jag sen den 18/4). Jag överäter ungefär som du just nu Gronstedt, tillåtna saker men av fel andledning, eller inte av någon anledning alls minst av allt hunger! 

Men det kommer, jag vet nu att jag kommer att besegra mitt sockerspöke förr eller senare. Under tiden kryper vikten sakta,sakta neråt.

Men framförallt mår jag så bra!!