En vän till mig frågade mig en fråga på midsommarafton när vi hamnade i ett djupt samtal om mitt beroende.

Vi pratade om hur jag jämt dolt min känslor i allt jag känt genom att då äta för jag då har mått bra av det. Men egentligen har jag inte mått bra jag har bara förträngt känslorna genom att hetsäta eller använt mig av något annat som inte varit bra för mig.

Hon frågade vad gör du nu då när du känner dom känslorna och utan att reflektera svarar jag bara att då ringer jag min sponsor.

Med andra ord sa hon är hon din livhanke just nu när det blir jobbigt. Och ja, hon har helt rätt, men det är så en sponsor fungerar. Jag förstår mer och mer att det är tack vare henne och FAA som jag kan gå vidare och faktiskt tillåta mig att uttrycka vad jag känner utan att använda mig av droger på något sätt.

Det är jag som gör jobbet men jag har hjälp ovärderlig hjälp.