Varför tacksam?
Ibland känner jag att jag bara vill sätta mig ner och gråta och inte vara stark mer, ge efter. Jag är inte alls så stark inom mig som jag ibland ger mig ut för att vara. Jag vill leva, jag vill leva som andra vill vara det alla kallar för normal. Varje dag är en kamp om jag ska klara ut denna dagen eller inte. Jag kämpar inte lika hårt längre eftersom dagarna bara flyter ihop mer och mer och blir fler och fler. Men jag är rädd , rädd för hur mitt liv ska bli när jag rensat ut allt. Vad har jag kvar liksom. Det liv jag ljugit ihop både för mig själv för andra börjar raseras och jag är livrädd för det där nya.
Jag hör ibland att människor är tacksamma för sin sjukdom för på så sätt har de fått lära sig så mycket om sig själv och fått lära sig hur man är ödmjuk mot andra människor. Men jag kan inte låta bli att tänka hur mycket lättare allt varit om jag inte haft detta beroendet. Jag inser att det kommer inte försvinna jag måste leva med det även om det är i tillfrisknad och i kontroll, men det kommer alltid finnas där. Frågar mig själv är det verkligen något att vara tacksam över. Jag har så svårt att se tacksamheten i detta. Visst lär jag mig massor om mig själv men det är inte speciellt positiva saker jag tar mig igenom i stegen. Jag ska inte slå på mig själv får jag också veta, men det är inte så lätt att låta bli för jag känner oerhörd skuld i så mycket jag gjort både mot mig själv och andra. Skulden sköljer över mig vissa dagar och idag är det en sådan dag som jag tänkt mycket på min skuld.
Behövde bara skriva lite…..
Vet inte vad det är, men ikväll är ingen bra kväll rent känslomässigt känner jag….
När man jobbar hårt med sig själv som du gör så kommer det upp så många olika känslor, både bra och dåliga.Det är många olika faser man ska gå igenom. Jag kände likadant ett tag när jag gick i terapi. Jag kände mig så skyldig för hur jag varit både mot mig själv och mot andra. Jag dömde mig själv väldigt hårt men tillslut lyckades jag ta mig igenom det och kunde förlåta mig själv.
En annan känsla var ilska. Jag var så fruktansvärt arg ett tag. Jag var arg på mig själv, på min mamma och pappa, på mitt ex, på vissa av mina vänner. Det var som om något slulle ut ur kroppen. Det gick tack och lov också över tillslut och jag kunde gå vidare.
När man är mitt uppe i processen kan det vara svårt att se att det ska komma något gott ur det. Idag är jag tacksam att jag tillslut brakade i hop och kunde börja reda ut mitt liv. Men det har tagit 6 år att komma dit.
Skickar lite styrkekramar.
Hej Kia!
Min Kontaktperson inom psykiatrin berättade att hon varit på ett seminarium om missbruk…Och att det vart tal om det där med att tillfriskna från olika missbruk, att man liksom blir alldeles tom och tappar sin identitet på något sätt….Och att man måste bygga upp sin nya identitet på nytt, vilket kan vara VÄLDIGT jobbigt och förvirrande….Men man ska försöka att leva i nuet och ta en dag i sänder….Min KP berättade detta för mig just för att jag har varit inne i en period då jag känner mig ganska intetsägande och förvirrad över mig själv - Jag vet inte vem jag är, hur jag är och varför jag är just nu….
Jag känner oxå igen mig i det du skriver, till viss del! Att djupdyka in i sig själv är ju att öppna upp för en massa saker som man stängt om. Så inte är det konstigt att det är nytt, förvirrande och skrämmande! Att både se och känna hur man förändras är ganska knepigt att hantera tycker jag. Samtidigt så vet man ju att det inte finns någon väg tillbaka, man måste fortsätta framåt!
Skuld är en knepig följeslagare!!! Skuld ska man egentligen säga upp bekantskapen med, för skuld bidrar sällan med något bra. Att förlåta sig själv är bland det svåraste som finns!! Men det går och det är bland det mest befriande man kan göra!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
I bland kämpar man så att knogarna blir vita, då kan det vara svårt att se en ljusning. (Se mina inlägg i "Drogen i sig")
Var det verkligen värt allt det här? Helt plötsligt så verkar det som om man har mer bekymmer än vad man hade innan.
Därför ger jag dig rådet att ta det lugnt med ditt stegarbete.
En beroendemänniska har alltid bråttom, helst ska det mesta vara gjort igår. Men det är inte meningen att du ska göra en sådan djupdykning att du mår dåligt på det.
Ta det lugnt Kia. Lägg det 4:de steget åt sidan ett tag och bara njut av att vara Kia. En Kia, som har gjort ett jättejobb med sin viktminskning. Njut av det!!
Du är sååå klok kerstin!
Det enda man ska ångra är sådant man inte har gjort!
Tack för era svar. Ni ska veta vilket fantastiskt stöd Ni ger mig i era svar. Jag tror du har rätt Kerstin, jag ska nog ta det lugnt. Det fjärde steget har varit väldigt påfrestande för mig på många sätt och vis. Anledningen är enkel egentligen. Jag har varit ärlig mot mig själv för första gången någonsin och jag känner mig som Gnici beskriver det "tom".
Hoppfull du har så rätt i det du skriver om skuld. Jag kan känna hur den sköljer över mig vissa dagar och då måste jag tänka efter för att inte gömma mig i dom känslorna genom att använda mig av någon drog av något slag.
Jag ska ta ditt råd Kerstin. Jag ska ta det lite lugnt!
Kram
Så där känns det för mig med i perioder. Då söker jag upp tillfriskande vänner och de brukar berätta för mig vilka framsteg jag har gjort. Det är för mig lättare att lita på andra än mig själv när det gäller sånt.
Starta ny diskussion