Att gottgöra
Jag har någon jag skulle vilja gottgöra på något sätt. Vad innebär det att gottgöra egentligen?
Jag kan inte göra saker ogjort men jag kan be om förlåtelse och försöka få personen att förstå att jag är en annan människa idag när jag inte håller på med min beroenden. Jag vill iallafall tro att jag är en bättre människa och det är människor i min närhet som säger att de sett en stor förändring på mig.
Men ändå behöver jag prata med den personen , träffa den personen att de kan se att jag verkligen menar vad jag säger när jag ber om ursäkt. Tänker ibland på att kanske vill de inte träffa mig alls utan kanske vill de bara låta det vara som det är. Men samtidigt vet jag ju att det plågar dom också. Hur gör man då?
Jag kan inte göra det ogjort, jag vet jag sårat i min framfart i mitt sjuka tillstånd.
Det är en tuff sak för mig att göra men jag vill samtidigt för jag kan inte gå runt och bära på det heller då blir jag aldrig fri från det och inte dom heller.
Är det någon som har erfarenhet av att just gottgöra?
Som du så riktigt säger; Det som är gjort, är gjort och hur gärna vi vill att det ska vara glömt och begravt för alltid så är det kanske inte så för den personen vi har sårat. Medvetet eller ej. Men en sjuk människa gör sjuka saker!
Så länge det är något som tynger dig så tycker jag att du ska ta upp det med berörd person. Men tänk på att det som du upplever som plågsamt kanske är glömt av den andra personen.
Mitt sätt att gottgöra är att visa att jag är rädd om min nykterhet, att det går att lita på mig idag.
Jag har gjort så många människor illa under min drog-framfart att det inte finns en möjlighet att söka upp alla och "gottgöra".
Men det viktigaste för mig är att visa mina närmaste att jag inte är samma människa idag. Att kunna vara en mamma, mormor, maka och syster som det går att lita på.
För mig är det devisen "Gör det enkelt" som gäller.
Att vilja det skulle vara glömt och begravt det önskar man ju alltid sig av obehagliga saker, men det försvinner ju inte om jag inte tar tag i det, det vet jag också.
Så precis som du skriver Kerstin så eftersom det tynger mig borde jag ta tag i det.
Usch, ja vad man gör folk illa i sin framfart. När jag ser det med klara ögon nu så inser jag ju hur illa jag beetet mig och så är jag inte egentligen. Jag är så i mitt sjuka Kia men absolut inte när jag är i tillfrisknad. Då kan jag se tillbaka på saker som för mig idag är helt absurda.
Ska följa ditt råd "gör det enkelt"…..
Man måste bara göra det även om det blir obehagligt.
Jag återkommer till devisen, som jag tycker säger så mycket. "Det viktigast först" är också något att tänka på. Upplever du att det är jätteviktigt för dig att be om förlåtelse, ska du göra det.
MEN…"Ta det lugnt" är en stilla påminnelse om att vi uppnår mer genom att inte tvinga fram beslut och lösningar. Det tar tid för oss att utveckla och förändra våra attityder och vår sinnesstämning. Brådska och otålighet kan bara motverkar våra syften.
Vissa som jag skulle vilja be om ursäkt kommer inte att ta emot den ändå. En del för att de inte klarar av det och en del för att de aldrig skulle kunna erkänna att jag har sårat dem. Så jag gottgör genom att försöka agera så friskt jag kan och det funkar bra tycker jag… i alla fall oftast…. Ibland kan det bästa sättet att gottgöra vara att göra något helt annat än att ta upp det man tycker att man har gjort fel, det kan lätt bli för ens egen skull om du förstår vad jag menar? Ta det lugnt. Känn efter.
#4: Håller också med! Ibland kanske man inte behöver "tala ut", det räcker att visa att man är annorlunda nu.
Och ibland måste man acceptera att den andra personen inte vill veta av ursäkter och gottgörelse och inte vill ha någon kontakt.
Du har sagt att du ber om ursäkt, men när du sårar en människa så grovt som du har gjort så måste du också förstå att det är svårt för din motpart.
Har själv blivit drabbad av en sjukt beroende person vilket har förstört mycket för mig och min familj.
Har alltid haft förståelse för svaga och hårt drabbade människor och stöttat dem, men i det här fallet är det fruktansvärt svårt.Har pratat flera gånger med personen men kan inte ta mig till personen ifråga. Är övertygad att vi är flera som lider.Går det att lita på en som har så starkt beroende? Tror inte att personen kommer att skada mig mer, men kanske andra. Det var många fler som drabbades, jag vet inte om de går fria idag. Har det kommit nya att utnyttja?
Välkommen, Marialotta!
Ja, skuldbördan är det tyngsta lasset att dra första tiden ur ett missbruk. I alla fall för mig. Men jag vill vara ödmjuk nog att se någon typ av moralisk rättvisa i det: jag gjorde andra illa med mitt beteende i missbruket. Nu får jag ta korset till kyrkan och själv känna rädslan, ångesten och skulden som säkert andra i min omgivning känt. Det är inte trevligt direkt, och det är inte meningen att det ska vara det heller. Men samtidigt kan man se det positiva att sona sina synder, för det är ett sätt att komma ur mörkret på. Även om man lider fruktansvärt första tiden så är det på något sätt inte mer än rätt heller. Alltså tycker jag det är bättre att inse att man burit sig illa åt och äta det sura äpplet för det är rättvist. Sen göra bra saker och glädja människor för att man vill det, inte för att man känner man måste. När den känslan kommer naturligt är man på rätt väg.
Keep the good work up =)
Välkommen hit H8kan!
Bra skrivet kan inte annat än att hålla med dig helt och hållet här…
Starta ny diskussion