Jag anser definitivt att alkoholism är en sjukdom. Man kan vara mer eller disponerat för den genetiskt och man kan utveckla den eller inte genom att dricka eller låta bli.  det är dessutom en kronisk sjukdom, om man en gång utvecklat alkoholism är man alkis för livet, även om en del lyckas vara nycktra sådana.  Jag tycker inte det att se det som en sjukdom betyder att man ska vara mer accepterande mot alkisar som kör bil fulla för att det på något sätt är synd om dom, tvärtom så tycker jag man kanske skulle vara mer aktiv med att ställa diagnosen alkoholism och sen frånta individen körkortet och bilen till eventuell stabil nyckerhet uppnåtts.

Jag anser att alla beroenden beror på ett slags sjukdom. Ingen tvingar mig att börja (fast det är långt ifrån säkert att det är sant för alla). Men en del kan prova och sedan sluta, medan andra kan prova och åka dit direkt. Att säga att "ingen tvingade dig att börja dricka" KAN vara ekvivalent med att säga "ingen har någonsin bjudit dig på en folköl till lunchen".

Därmed inte sagt att det är någon ursäkt för att till exempel köra full. Det är lika illa att köra med alkohol i kroppen, antingen man är beroende eller inte. Det är också lika illa att köra bil när man har nedsatt förmåga av någon annan anledning, till exempel nedsatt syn eller någon sjukdom som påverkar sinnena. Får alkoholister verkligen lindrigare straff än andra mördare?

Användandet av droger/alkohol/tobak i sig är enligt mig inte en sjukdom men jag anser att själva beroendet av drogen är en sjukdom

där slog du huvet på spik #3

Tyvärr så finns det fler som resonerar som du och jag tycker att det är tråkigt att den information som finns inte når fram till alla.

Alkoholism ÄR en sjukdom och jag kan råda dig att läsa på http://lankarna.nu/sjukdom.htm där det finns mycket bra information om just alkoholism.

Men lika väl som en diabetiker har ett eget ansvar att hålla sitt blodsocker på godkänd nivå, så har alkoholisten ett eget ansvar inför sin sjukdom.

Ingen som tvingar en att dricka.. eller missbruka.. nej det kan man tycka men när hjärnan väl utveclat ett beroende oberoende vad det är då är det inte lätt att bryta det. 1950 togs det fram som en sjukdom för kriterierna stämmer med hur sjukdomar utvecklar sig. med saker som händer med kroppen och vad man faktiskt gör när det gått för långt. Man kan tycka att varje alkis bara kan sluta dricka så blir allt bättre. En enkel sak? Men utan hjälp går det ju inte. Sen när man väl fått avgiftning och behandling typ Minnesota (12-stegs) så har man fått insikten om sjukdom och enda sättet att bota denna sjukdom är att aldrig ta den första drinken, dosen, godis.(listan är lång) Då har man ansvar för sin sjukdom som diabetiker har att ta insulin. Men att inte lära sig av sina misstag hör till sjukdomen för man tror alltid att nästa gång blir bättre och då blir det inte så här. medberoende och vuxna barn till beroende brukar ha jobbigast och svårast att acceptera det som en sjukdom för att det gör så ont.

Jo, så tyckte jag oxå för inte så länge sen..Att ingen tvingar i en spriten, man dricker av egen fri vilja..

Men ju mer jag läste å ju mer jag tog reda på, så ändrades in syn på det hela…Missbrukare är sjuka, en fruktansvärd sjukdom..Inte många sjukdommar som gör att familj å vänner överger en, i de flesta fall finns släkt å vänner nära å stöttar..men vid missbruk försvinner de flesta, för ingen orkar med en missbrukare, ingen orkar med alla deras löften å lögner..Deras svek mot familjen, de är fruktansvärda..Men längst därinne, så vill dom vara en bra pappa eller släkting, dom vill vara nykter som alla andra..Men driften, begäret är för starkt..Jag vet att min bror inte ville dö av sin alkoholism, jag vet att han så gärna ville ha ett bra liv. jag vet att han skämdes för sina misslyckanden…Men begäret var för stark………………….

Om jag inte är felunderrättad har man på vetenskaplig väg påvisat att alkoholism i viss mån är genetiskt betingat.

Det förhållandet kan användas för att underbygga argumentationen för att alkoholism skulle vara en sjukdom.

Emellertid kan det likaledes påvisas at alkoholismissbruk även tycks vara betingat av psykologiska såväl som sociala faktorer, och att gedigen alkoholkonsumtion har en tendens att leda till alkoholism.

Går vi femton - tjugo  år tillbaka i tiden fanns det en tendens att närmast förneka betydelsen av ev. genetisk disposition. I dag säger man, vet vi mer om genetik och hjärnkemi, säger man, "och därför kan vi påvisa genetikens betydelse".

Till detta vill jag emellertid tillägga, att Jag på senare år har sett statestik, som visat, och  och hört akademiska röster  som gjort gällande att den naturvetenskapliga forskningen givits påfallande hög prioritet på bekostnad av humanistisk, och samhällsvetenskaplig forskning. detta gäller i hela Europa, så vitt jag har förstått. Jag tror det är en tendens i tiden, och har bla. politiska grunder.

Det finns ett talesätt som säger: "Som man ropar i skogen får man svar". Dvs. Om man ställer frågor av naturvetenskaplig karaktär, och undersöker med naturvetenskapens metoder ( och förljaktligen sätter större tillit till positivistiska metoder, än hermaneutiken) Så tenderar man att få svar av naturvetenskaplig karraktär. Hade vi nu haft ett samhällklimat, där humaniora, och samhällsvetenskap hade prioriterats högt i förhållande till de naturvetenskapliga diciplinerna, hade vi antagligen fått ett helt annat svar, eftersom samhällsvetare, och (psykodynamiskt inriktade) psykologer ofta  sysslar mer med samspel mellan mäniskor, sociala förhållanden, och mäniskors uplevelsesvärd, och motiv för deras handlingar, än dom undersöker nervbanor, och kemiska substanser i hjärnan.

att alkokholism rymmer en viss fysisk/kropslig aspekt är väl närmast självklart. Men är det inte lika självklart att såväl alkoholism, som  livet i övrigt också rymmer andra aspekter ?

Jag menar att DET ÄR ETT VAL hurvida man betraktar alkoholism som en sjukdom eller ej. Ett val, där man tar ställning för vilka aspekter man vil lägga mest vikt vid.

Jag har valt att inte betrakta alkoholism som en sjukdom. En av anledningarna, är att jag rent generellt uplever deterministiska teorier ( där ens öde är förutbestämt, eller där mäniskan inte själv välger hur hon formar sitt liv ) Förestälningen om alkoholism, som en (obotlig) sjukdom, som har sin förklaring i genetisk sammansättning frånrövar enligt min mening den alkoholiserade, ansvaret för sin livssituation, (och häruder för sin alkoholkonsumtion) Därtill befriar den samhället från ett viss socialt ansvar, i det att det nedtonar de sociala omst¨qandigheternas betydelsse. Jag har lika svårt att klara båda delarna.

Jag är själv varken anhängare av någon laizes fair - mjuk velourhållning, där alkoholisten inte är ansvarig för sina egna val, eller någon cynisk: "Dom - får - skylla - sig-själv"-attityd.

Jag är exempelvis benhård i fråga om körkort, och alkohol (eller andra droger).

Men lösningen heter inte "inspärrning", och inget blir heller bättre av att vi bara blundar för det. Det givna alternativet, som jag ser det är avvännig, och efterföljande behandling. Jag är övertygad om att det skulle göra betydligt större nytta än att spärra in rattfylerister några månader på kåken.

Problemet är emellertid att åtskilliga missbrukare saknar minsta gnutta av egen motivation när det börjar handla om avvänjning. Och utan motivation, är behandling meningslös.

Alkoholister såväl som alla andra mäniskor skall givetvis påläggas samma (straff~) ansvar. Men det är heller inte min erfarenhet att missbrukare "daltas" med i den meningen att dom "slipper lättare undan". tvärtom säger mig all min erfarenhet, att dom ofta  har socialfolk, och snutar springandes, och att man från myndigheters sida ofta försöker styra deras umgänge, blanda sig i deras kärkleksförhållanden, försvåra möjligheterna till utbildning, och arbete för dem, för att man generellt misstror dem etc. ! (Jag har  RIKLIGT av erfarenheter av den här typen…….)

Nu har jag i förväg mina meningar om Inspärrning generellt (Jag tror sällan den för något gott med sig egentligen) Men när vi nu har den straffmaskin, som vi har, så låt den precis som i dag gälla missbrukare också. (Tills vi lyckas uprätta ett förnuftigare system) Men gör det undantaget, att missbrukare erbjuds behandling i stället för kåkstraff, eller åtminstånde som en del av kåkstraffet. (det skall tilläggas att alkoholister inte blir "botade" på en vecka precis……) Låt   påföljden för rattfylla bero på hur graden av motivation för avvänjning ! Ställ vilkor om fortsatt behandling, och provtagning, efter avtjänandet av ett ev. fängelsestraff.

 Vårddommar betraktas ofta som fördelaktiga i förhållande till kåkstraff. Jag tror det är ett rent missförstånd. En vårddom är ju normalt sett inte tidsbestämd. Om man med vårddessutom menar vård, och altså innebär att man skall "in och rota" i sig själv, konfronteras med sina sämre sidor, och den uderliggande ångest, som ofta är en av drivkrafterna bakom både kriminalitet, och missbruk, så skall man ut i ett projekt som kan svida betydligt värre, än några månaders inlåsning ! ! !

Den behandling, som i dag faramvisar de kanske intressantaste påvisbara resultaten i fråga om missbruk, och avvänjning, är kanske minesotamodellens 12-stegsprogram, som "aase-andersson" skriver om, och som postulerar att missbruk är en sjukdom.

Jag ser egentligen inget större fel i att genomgå nämnda program. Har man ett missbruk, och inte förmår att bryta det på egen hand, är det antagligen bättre att underkasta sig en sådan behandling, än att kanske lida, och slita med missbruket i kanske ytterligare flera år innan man får bukt med det.

När detta är sagt, vill jag emellertid tillägga, att jag finner det problematiskt att denna modell framstalls som snart sagt den enda möjligheten ut ur missbruket.  Under åttiotalet utmärkte sig ett avvänjningskollektiv vid namn "Hassela" genom att (under ganska speciella omständigheter) upvisa en bemärkelsesvärd statestik över långt gågna heroinister, som inte återfallit till missbruk efter behandling. Heroinet ( i större skala) var ganska nytt i Sverige vid den tiden, och erfarenheterna av behandling begränsade. Hassela rosades till skyarna, för sina goda resultat, även om även kritiska röster höjdes, mot deras inställning till tvångsvård bla.

Senare har jag sett siffror, som faktiskt tyder på att Om man utgår från den typ av klientel, som Hasela behandlade, finns det åtskilliga andra "skolor", som nått precis lika imponerande resultat. (Hassela förnekade närmast möjligheten för en annan pedagogik/politik än deras egen, i sin mycket polemiska propaganda vid den här tiden) Faktiskt har det visat sig att det till och med finns åtskilliga exempel på gamla narkomaner som har genomfört detsamma på egen hand, vilket under 80-talet närmast framställdes som en absurd föreställning.

Av detta kan vi lära att inte svälga hela paketet, även om förpackningen ser inbjudande ut, och innehållet kan vara nog så användbart. 

Precis som man under medeltiden lär ha gått baklänges runt tunnan, och rablat "magiska" eder, för att få ett bra öl - Det måste ju röra sig om magi, när en såndär underlig jäsprocess går i gång, och man blir som besatt, och förgjord, när man dricker det…… Precissom det på den tiden FUNGERADE när man brygde öl, trots att det har visat sig, att man kan framställa det utan "magi" i dag. På exakt samma sätt kan vi tänka oss att mninesotamodellen FUNGERAR i dag, men att det inte nödvändigtvis är ensbetydande med att alla deras premisser är riktiga. Vi kan mycket väl tänka oss att minesotamodellen har utvecklat en pedagogik, som är funktionell, men av helt andra grunder än dom som man bygger själva teorin på. Följaktligen kan vi också tänka oss att det går att uppnå liknande resultat på helt andra vägar, när vi väl har en tydligare bild av vad 12-stegsprogrammet, i verkligheten uträttar.

Vad som är viktigare för mig, än att man rent faktiskt får bort en mäniska FRÅN drogerna, är vilket liv man för vederbörande TILL.

Drogproblem för mig är oftast egentligen en fråga om livshållningar, och livsvilkor mer än om kemi !

Vissa substanser är beroendeframkallande. Många som dricker mycket blir alkoholister, oavsett disposition. De flesta som röker några gånger blir beroende, nästan alla som provar heroin några gånger blir beroende.

Men de flesta blir inte beroende efter en folköl om dagen i en vecka. En beroendepersonlighet kan bli det. De flesta kan idka könsumgänge flera gånger i veckan utan att bli beroende av sex - men det är inte säkert att en beroendepersonlighet kan det. De flesta kan träna varje vecka utan att bli beroende - men det är inte säkert att en beroendepersonlighet kan det. Och jag tror att beroendepersonligheter har lättare än andra att trilla dit på starkt beroendeframkallande substanser, som tobak heroin eller alkohol.

Det inte förutbestämt att man MÅSTE bli alkoholist eller knarkare bara för att man är en beroendepersonlighet. MEN det finns en genetisk disposition för beroende hos en del människor - inte bara av alkohol, utan av vad som helst som påverkar belöningscentret.

Därmed inte sagt att beroende är en förmildrande omständighet.

# 8 "Jag är övertygad om att det skulle göra betydligt större nytta än att spärra in rattfylerister några månader på kåken." Javisst gör det mer nytta med en avgiftning och behandling. Fängelse innebär att de helt klart avhåller sig från alkohol ( i bästa fall) de månader de sitter inne. Positivt i och för sig, men det skulle satsas mer på motivationsplatser i våra fängelser.

"Problemet är emellertid att åtskilliga missbrukare saknar minsta gnutta av egen motivation när det börjar handla om avvänjning. Och utan motivation, är behandling meningslös." Jag håller med dig där, MEN däremot förstår jag att en beroendemänniska kan ha väldigt svårt att hitta motivation när hela livet är en spillra.

Sjukdomsbegreppet;

WHO - Världshälsoorganisationen i FN fastställde redan på 1960-talet att alkoholism är en sjukdom.

Många läkare i Sverige anser numera att alkoholism och drogberoende skall betraktas som en sjukdom och alltså behandlas som en sådan. Begreppet kemiskt beroende blir allt vanligare och innefattar beroende av alkohol, beroendeframkallande mediciner, narkotika och anabola steroider.

Hasselakollektiven har efter sin "storhetstid" fått ta emot mycket kritik för sina behandlingsformer. Att de på sin tid ansågs ha stor positiv effekt på missbrukare beror mycket på att det ej fanns mycket annat att jämnföra med.

Sedan kan man se på saken så här; Det viktigaste är ATT det fungerar, inte HUR det fungerar.

Altså när jag skriver att mnånga missbrukare totalt saknar motivation, ligger det ingen moralisk ställningstagande i det, även om det kan låta så. (inser jag i efterhand) Det är bara en konklussion baserad på egna iaktagelser, och erfarenheter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå att en beroende mäniska välger sin drog i stället för ett mindre tilltalande alternativ.  ( Möjligen kan jag däremot ge mig till att moralisera om det torftiga utbudet av attraktiva alternativ ibland…..)

Hassela har inte bra blivit kritiserat efter sin storhetstid. Kritiken förekom även under storhetstiden. Problemet var bara att de kritiska rösterna ofta kvävdes av en väldigt moraliserande, högljudd enhetsfront ( med RNS i spetsen ), som krävde "handling, här och nu". Dessvärre lyckades de här rösterna göra sig gällande långt ut i vänsterleden till och med. Men det fanns missbrukare, före detta missbrukare, och organissationer, och politiskt engegerade mäniskor som framförde kritik. Kritiken då skiljer sig inte nämvärt från den kritik som vi hör i dag med facit i handen.

Men det är riktigt att det inte fanns nämvärt mycket att jämföra med. Kritiken gick väl mest på deras mäniskosyn, och deras (implicita) samhällssyn.

Jag vet inte riktigt vad du menar med dina sista rader, men jag misstänker att jag inte förhåller mig fullt lika pragmatiskt till missbruksproblem, som du; Om vi inser att energi av fossila bränslen medverkar till att öka växthuseffekten, och att vi därför måste skära ner konsumtionen av fosila bränslen för att undgå en global katastrof, kan det verka förnuftigt när vi säger att "Det är inte HUR kärnkraften fungerar, som är det viktigaste - det är ATT den fungerar. Först när vi ser den  den ena härdsmältan efter den andra börjar det kanske så smått gå upp för oss att att vi kanske skulle ha lysnat på de röster som sade: " Ja, men atomkraft är ju en teknik som………."

På ett liknande sätt resonerar jag omkring beroende, och avänjning också.

Jag ser i dag regelrätta zombier, komma ut från vissa ställen, ivrigt, och osjälvständigt uprepandes lärosatserna från vissa häften, jag läst - till och med folk som innan dom blivit beroende, varit "anarkistiska" sannningssägare, och fritänkare, med ett rörligt intellekt, och med bedrivit universitetsstudier ! Och jag frågar mig; har dom ett rikare liv nu ??? ! 

(egetnligen vill jag inte närmare gå inn på det här resonemanget - det blir lätt allt för personligt, och kommer att beröra folk som jag inte vill utelämna hur som helst….)

#11: De där "zombierna" du talar om kan mycket väl ha ett liv de trivs bättre med nu. Huruvida det är "rikare" i absoluta termer saknar väl i så fall betydelse?

På den här sajten har olika behandlingsformer diskuterats, bland annat AA och andra som använder ordet "Gud" och föreskriver att man ska "lägga sig i Guds hand" och liknande. Det som framkommit i de diskussionerna är att sådana behandlingar passar perfekt för en del och är fullständigt motbjudande för andra.

För att en beroendepersonlighet ska kunna släppa sitt beroende, måste ett annat beroende komma i stället. Detta beroende kan ta formen av en ny kärlek, religiös frälsning, ett intresse av annat slag. Jag själv slutade röka utan minsta problem när jag köpte mitt hus, andra kan lägga bort heroinet när de finner en gud. Det går inte att döma utifrån vilka "frälsningar" som är bra eller dåliga.

Men jag håller med om att fler olika slags behandlingar borde erbjudas, eftersom ingenting passar alla.

Alkoholism är väl av WHO klassat som en sjukdom , då man tar det till sig som alkoholist så har man ju inte ansvar för att man har sjukdomen men Helt klart har man ju ansvar för att börja tillfriskna ……..

Vanligt att man Byter drog till nåt annat kemiskt men ännu vanligare att man byter till nåt helt annat mat relationer spel you name it ive done it !!

AA är inte till för dom som BEHÖVER det utan till dom som VILL  ha det !! Men alla är välkomna !!

När en människa blir drog/alkoholfri så kan jag vara den första människa grattulerar, p.g.a. att jag vet hur svårt det kan vara att komma ur ett beroende. Jag har inga synpunkter på hur denna människa gjorde utan jag kan glädjas över att ännu en person lyckades komma ur ett beroende. Din jämnförelse med kärnkraft tycker jag är tragisk.

Motivation är stark drivkraft för att lyckas med att få ett beroende att upphöra. Men tyvärr har en del missbruksmänniskor tappat allt vad motivaion och drivkraft heter.

Jag kan förstå det, men jag försvarar det inte. Har man tappat allt vad medmänsklighet och hopp heter, tappat trorn på sig själv, och lever man i fysisk och psykisk missär är det svårt att hitta allra minsta motivation. 

Ändå finns dessa otroliga människor som går ur ett missbruk och får ett värdefullt liv. Det är styrka!

Det har inte varit min mening att kritisera AA/NA som sådant, även o jag kan se att mnina ord väldigt lätt kan tolkas så av många olika anledningar.

En mäniska som kommer ur ett missbruk har ju givetvis gjort ett val, som för den mäniskan är riktigt, och som knappast skadar någon annan……. det kan jag endast glädjas åt.

Men låt mig försöka förklara min poäng såhär då: Jag har en kompis som söp, och pundade (mest det senare) och var livstislkriminell i flera år.

Nu är det ju skilnad mellan att supa och supa… en sak är at sitta på stan, och pimpla vin, en annan är att "ta sig en whiskey" på "stilfärdigt" sätt……. 

Den här snubben slutade en dag (mer eller mindre) med att begå bkriminella handlingar, och att skjuta amfetamin. Nu är han altså inte pundare i vanlig betydelse längre. I stället sitter har sjukskriven (sedan flera år) i sin lägenhet, och stoppar i sig legalt föreskrivet fludder. (Nej - inte moderata mängder !) Vederbörande har många ytliga bekanta, som kommer och försvinner….. Han sköter sitt hem snyggt, och håller stilen - ingen utomstående skulle ge sig till att anta att han är narkoman, eller alkoholist. De flesta är antagligen totalt ovetande om allt fludder. Han är almänt känd som "festprisse", och avhåller fester stup i kvarten, men undgår nogrant vänner ur "det gamla gardet". När det inte är fest, börjar och slutar dagen med några små piller. till maten dricks oftast starköl, men inte fler än två, tre stycken. Kommer man på besök,är det givet att man ska ha en whiskey, eller två. Fredagar och lördagar bjuder givetvis fullt legitima möjligheter att "festga lite. På söndagen "reparerar" man lite om morgonen. Jag anar inte vad han dricker när ingen är närvarande, jag vet bara att det som dricks när man är närvarande sällan går av för hackor ! tydligast framgår det att han har ett misbruksprobelm, de kvällar han somnar redlösi vardagsrumsfotöljen - igen…. (ofta mitt under pågående samtal; typ)

Men han är inte kriminell längre, och skjuter inte amfetamin mer.

Givet vis tycker jag det är bra för honom att han kommit bort från de oerhört destruktiva miljöer, som han tidigare varit en del av, att han slipper kolla sig över axeln efter ( äkta eller inbillade) snutar stup i kvarten, att risken för gulsot, och infektioner har minskat betydligt, och att hahn lever ett någelunda normalt liv på sätt och vis…..

Men problemet är att förr kunde man säga rakt ut att han var missbrukare - i dag vågar man inte antyda det. Han "tar ett glas ibland, som alla andra". Därutöver käkar han en del medicin för att han har psykiska problem (vilket det förvisso inte härskar minsta tvivel om) och "Det kan hans läkare intyga". I diverse diskussioner med jämna mellanrum framkommer det fragmentvis var probelmen i verkligheten ligger.

Dom är ganska omfattande, och det är inget jag kan göra speciellt mycket Och så länge man inte ens kan ERKÄNNA att det faktiskt FÖRELIGGER ett missbruk, kommer man åtminstånde inte längre på den vägen…… (Här riskrerar man vredesutbrott, att vänskapen "avslutas", eller totalt irrationella resonemang, och långa försvarstal, om man skulle antyda något sådant)

Men visst är det bra att han kan luta sig bakåt i soffan, och slappna av, och slipper "skaka galler" osv.

Exakt samma tendenser tycker jag mig se, göra sig ällande i fråga om vissa missbrukare, som slutat, även om dom slutat mer "på riktigt" så att säga. Altså inte att dom sitter hemma, och drogar sig i smyg, men lixom det här att i stället för att ställa frågan om vari probelemn egentligen består, blundar man så hårt man bara kan, och säger ; "Nu är jag nykter, altså ÄR problemet löst - allt var drogernas fel- FANNS DET INGA DROGER, så fanndet heller inget drogberoende - eller hur ?!" Och jag har en känsla av att många fd. drogberoende lixom låser sig fast vid en "skolastik", som döljer mer än den uppenbarar så att säga. Detta känns inte minst tragiskt i de fall, där man i samband med tillnyktrandet, ser en klar, och tydlig intellektuell degeneration.

Kanske kan man säga att det för vissa mäniskor tycks finnas ett (ganska högt) pris för att bli nyktra. Det beklagliga är i så fall inte att man SER katastrofen, och känner med de mäniskor som drabbas, utan snarare att man inte vill erkänna att det de facto ÄR ett probelm, och att altför många hamnar ur askan i elden. Om det "inte spelar någon roll hur", kunde vi ju i princip kasta in alla missbrukare i celler där dom inte kom åt några droger, och så var problemet löst, om dom så skulle sitta där på livstid….Men en sådan åtgärd löser inte mitt egentlige problem - nämligen att ge missbrukaren en större mojlighet att skapa sig ett rikare självständigt liv - Det "befriar" honom bara från miibruket.

JO - det spelar roll hur - eftersom "hur" kan styra resultatet.

Om någon kan övertyga mig om att den depressive bör gratuleras för att han inte tagit antidepressiv medicin på en vecka, skall jag gå med på att omständigheterna är likgiltiga, oavsett vad; Tills dess förbehåller jag mig rätten att mena att den rent kemiska aspekten (och härunde själva tillnyktrandet/avvänjningen) ofta är av sekundär karaktär, och att avvänjning kan rymma direkt destruktiva inslag, och att dessa bör uppmärksammas.

För mig handlar det inte om "moral", eller  en kemisk process, utan om mäniskor jag känner, och bryr mig om ! 

Därav kärnkraftsliknelsen.

Givetvis vet jag att det finns mäniskor som tar sig ur sitt missbruk, och får det enormt mycket bättre - för att inte säga ett nyt (och bättre) liv. det är givetvis enormt positivt. och det är därför jag väljer att försöka möta dess insatser med en vis respekt, även om jag har åsikter om det synsätt, som ligger till grund för det man faktiskt uträttar rent praktiskt.

Om jag har talat om saker som "Gud", "religion", skolastik" etc. här skall det inte förstås bokstavligt, utan som metaforer för irrationell tro, dogmatiska system, och slutna lärosystem etc. Det är inte för att mnisskreditera Gud eller tron som sådan - Jag har full respekt för mäniskors tro - utan för at framhäva just de irrationella, slutna, eller dogmatiska elemente, som gör vissa trossystem jämförbara med religionen.

Jag skiljer personligen på religion, och tro. "Tro" betecknar i mitt vokabulär en inre övertygelse, eller process (som ibland kan vara irrationell - vilket i sig inte behöver vara något negativt) Religion, däremot betecnar de yttre formerna -ceremonier, ritualer, och skick så att säga. ibland förekommer religion BASERAD på tro, i andra fall har tron gått om intet - då talar jag om "tom" religion. i senare fall, får "predikningar" riter, och ceremonier, formen av tomt pladrande, och bizart irrationellt beteénde. När jag använder religionen som metafor, är det oftast i den senare meningen.

Men det har altså inget med någon egentlig gudomlighet, eller tro på en sådan att göra.

#15: Jag är rädd att jag tappat bort mig litegrann i ditt resonemang. Är det någon som hävdat att beroende/missbruk inte är ett problem som måste angripas vid källan? Att vissa beroende/missbrukare lever i förnekelse är ju inget nytt. Been there, done that, skulle jag kunna säga.

Min övertygelse är att beroendepersonligheter "måste" vara beroende av något, om det sedan är sprit eller AA-gemenskap är egentligen ganska likgiltigt, utom däri att AA-mötena inte slår ut levern och fördärvar ekonomin och det sociala livet.

Den deprimerade som inte tagit anti-depp-medicin på en vecka är att gratulera om vederbörande klarat sig utan den - inte annars.

När du talar om ""tom" religion. i senare fall, får "predikningar" riter, och ceremonier, formen av tomt pladrande, och bizart irrationellt beteénde" - då beskriver du ju bara vad du ser utifrån. För den som har hjälp av och finner stöd i riterna och ceremonierna är de ju inte "tomma"! Det du kallar irrationellt kan vara en annans livlina.

Jag har lite svårt att hänga med i ditt resonemang.

Men det jag menar med att det viktiga är inte hur man blev nykter/drogfri utan att man blev det, har inget med att göra att "tvångsnyktra" människor. Det hjälper m.a.o. inte att förvara dem på ett nyktert/drogfritt ställe. Då kommer man ifrån poängen med att man ska vilja bli nykter också och den "påtvingade" nykterheten är i regel inte långvarig. För vems skull är man nykter/drogfri då? Inte är det för egen skull!

Nykterhet/drogfrihet i sig låter väldigt bra, men man måste också få tillbaka sin livskvalitet. Där menar jag att NA/AA, Länkana, KRIS m.m. har mycket att ge.

Många människor har under sin "aktiva" tid förlorat allt vad "normalt" liv heter och har i regel väldigt svårt att finna sig tillrätta i ett nyktert/drogfritt levene och det beror inte på "att man i samband med tillnyktrandet, ser en klar, och tydlig intellektuell degeneration" (Dina ord).

Det är jättejobbigt att upptäcka att man varken har vänner eller bekanta när nykterheten kommer. Då är det tacksamt och otroligt värdefullt att finna likasinnade nya vänner nom KRIS, NA t.ex. De behövs, för att bli nykter/drogfri är bara det primära, man har ett jättejobb framför sig. För det är inte alla som har ett fungerande socialt skyddsnät omkring sig.

I det här fallet är ensam inte stark, för vad är det för glädje med att sitta ensam i en lägenhet och säga "Jag är i alla fall nykter/drogfri" när man gråter inombords?

hellre nykter med AA och NA hjälp än nykter på vita knogar och inte ens försökt ändra mina beteenden. allt handlar om att ändra på sådant man inte trodde skulle. och WHO antog det 1950 som sjukdom. men jag kan aldrig förändra andra bara mig själv och inga långa förklaringar behövs ge heller för huvudsaken är att jag förstår  vad programmet går ut på och hjälper. TUFF KÄRLEK.. en dag i taget varje dag..

Jag ser absolut beroendet som en sjukdom för att gå till orginaltexten. Jag kan också säga att hade jag inte insett det så hade jag personligen gått under på många vis.

Dolomit60, nu vet jag inte om du personligen lider av en beroendesjukdom ,

Men det är en sak att iakttaga en människa som är alkoholist och att vara det själv och kanske vara nykter alkoholist och se tydligt idag som nykter hur sjuk man faktiskt varit. Ja, man kanske väljer att ta den där drogen (oavsett vilken) första gången men för mig är det så att har man en beroendepersonlighet så har man och det krävs mycket utredning för att kunna bara sluta. Motivation har ingen när man börjar, man är ledsen deprimerad och helt ute och reser och kanske har man förlorat mycket med familj och vänner och att hitta en inre motivation då det är inget enkelt kan jag skriva under på.

Alla AA gemenskaper (NA; FAA; SLAA vad du nu vill nämna) är organisationer som har hjälpt ofantligt många människor och det som är bra är att man som en del av sitt egna tillfrisknande hjälper andra som har det svårt. På så sätt kan de människor som tappat allt hopp få in människor i sitt liv som varit på exakt samma plats som du själva varit. Jag tror som ngn sa här att AA kanske inte passar alla men det är inte viktigt hur man blev frisk utan ATT man är frisk som jag tror Kerstin skrev. Hur man än gjort det är det fantastiskt gjort. Man måste utgå från att en alkoholist eller annan beroende blir aldrig helt frisk men man kan leva i tillfrisknad och det är det som är att LEVA. 

Som sagt nu vet jag inte om du själva har ett beroende men jag har stött på många människor som säger att mitt beroende inte är en sjukdom och då lägger jag bara ner för de skulle aldrig förstå ändå. Jag har skapat vänner på 2 minuter och känt att jag har hela mitt liv gemensamt med denna personen och det eftetr så kort tid . Sen har jag vänner jag känt hela mitt liv som aldrig någonsin skulle kunna förstå vad jag går igenom. Aldrig. 

Många gånger i en beroendeperson finns det saker i det förflutna som man måste ta tag i sen kanske man inte kan förändra det men man kan förlåta sig själv och andra för att man ska ha ork at gå vidare. Men det är oerhört svårt att göra själv speciellt när folk sviker en och det är förståligt på tanke på alla lögner och alla hemskheter man utsatt sina närmsta för. Man gör det om och om igen och igen där kan jag inte säga något annat om att utan AA organisationer hade inte jag klarat detta kan jag berätta och jag hade NOLL motivation,. Men den har skapats nu med hjälp av underbara människor runt mig.

Många gånger har en alkoholmissbrukare en psykisk sjukdom som de oftast inte själva är medvetna om. Sedan börjar de självmedicinera med t ex alkohol, droger etc. Och märker att de mår mkt bättre, ångesten dämpas, rädslan försvinner. Den som har ADHD kan bli lugn av amfetamin osv.

Trots att jag själv ofta självmedicinerat med alkohol för att bl a för att dämpa min sociala ångest, så tycker jag ändå inte att det är en sjukdom från början. Däremot så är min sociala fobi en psykisk sjukdom, den har jag inte själv valt. 

Dock blir alkoholberoendet en sjukdom efter ett tag. Det är när kroppen blir abstinent och man får en högre och högre toleransnivå. Man kan säga att det från början är knoppen som vill ha alkoholen, men när det är en sjukom är det kroppen.

Drogberoende leder till ett sjukt beteende. Det bör nog de flesta kunna hålla med om. Dessutom skapar beroendet nya problem än de som man än gång ville glömma. Motivationen att sluta kan komma från så många olika håll och är så personligt att det är svårt att diskutera tycker jag. Själv hade jag bara tur. Inget annat.

Jo, at det leder till ett sjukt beteénde, har jag ingen svårighet att skriva under på; Men nu använder vi ju ordet "sjuk" i en helt annan betydelse egentligen…..

Jag tror också,som du säger att motivationen är så personlig att den är svår att diskutera.

Faktiskt finner jag egentligen heal drogdiskussionen svår att diskutera, just för at den snabbt blir så personlig…….*S*

När jag dragit mig för att komentera tidigare inlägg, så har det varit dels för att jag inte vet hur jag ska skriva det jag egentligen vill, eftersom jag inte har lust att (indirekt) röja såadant som jag kanske borde behandla som närmast "förtrolig information" även om det aldrig har blivit sagt rent ut….

Och vidare, för att jag har funderat över hur jag ska säga det jag menar utan att det urartar i "gapiga" diskussioner, där dom verbala dagsedlarna viner.

Jag kan ju lixom mycket väl förstå att det känns som ett orättfärdigt påhopp, när man kritiserar en organissation, där man kanske har sina bästa vänner, och där man blir förstådd, och man änvidare närmast känner att "Den här organisationen har räddat mitt liv"

Men jag har inte lust att dela ut dagsedlar varken till organissationer, eller privatpersoner. Men jag kan tycka att vissa åsikter, eller tillvägagångssätt skulle må bra av att sätas under lupp ibland…..Fortfarande med all respekt för de resultat nämnda organissationer, och privatpersoner upnår……

Se på det som "Kickan F" skriver !

Jag tror inte jag är helt enig med henne heller i och för sig. Men hon pekar på några poänger som liger väldigt nära något av det jag velat säga tidigare.

Psyikisk sjukdom eler inte - så tror jag att den "självmedicinering", som hon beskriver är väldigt vanlig ! Vem känner inte igen den lättnad, som inträder efter ett par glas, när tillvaron känns almänt tung ???

Om situationen nu ÄR omöjlig; social,eller psykiskt, oavsett om problemen kommer utifrån och är påvisbara, eller inifrån, och mer osynliga, så ligger det nära till hands att skaffa sig "ovanor" så att säga. Precis vilka ovanor kan ju vara beroende av vilken situation man befinner sig i för övrigt.

Det här med tolleransnivån, och aabstinenser gäller inte bara för alkohol - det samma gäller ju som bekant opiater, och andra dämpande medel.

Man hör ibland även amfetaminmissbrukare tala om fruktansvärda abstinenser. Men jag tror inte egentligen att det är de rent fysiska symptomen, som är problemet där. ( Jag tror ofta att dom FOKUSERAR på fysiska problem, för att slippa det psykiska lidandet, som kanske ofta är värre)

Hur som helst så blir ju (rena)  tjackpundare automatiskt avgiftade i mellanåt (dom måste ju sova) Till skilnad från exempelvis alkoholister, och opiatmissbrukare, som tillför kroppen giftet oavbrutet (alternativt får rent fysiska abesvär) Jaghar även kännt haschrökare, som haft fysiska problem, när dm slutat. Men det handlar då altså om folk som har rökt (KRAFTIGT!) varenda dag i flera år ! Och dom har beskrivit det som harmlöst i jämförelse med när man hör alkkoholister, eller opiatmissbrukare beskriva sina abstinenser !

Då kan man ju fråga sig varför tjackpundare, och haschrökare inet bara lägger av förståss……

Dettror jag egentligen att en missbrukare har lättare att svara på än jag.

Men en sak är väl att haschrökaren ofta inte upfatar sig själv som beroende. Det kan bero på att man faktiskt kan röka tämligen mycket utan att upleva det som särskiljt problematiskt. Eller som det stog i en bok jag läste: Om en haschrökare som också röker vanlig tobak, skal välja om de sista pengarna ska gå till hasch, eller cigaretter, så väljer han som regel cigaretterna ! Något liknande tror jag gäller amfetamin ochså. Altså även om det är beroendeframkallande, så är det många som säger til sig själva att dom kan läga av om dom vill. Och varje gång dom tänder av, och är drogfria i kanske flera dygn (!) så får dom "bevis" för att dom "har koll på situationen" Därtill så kommer ju att man när man drogar sig, ofta är en del av en (ganska exlusiv) gemenskap, som jag tror man kan bli lika torsk på som drogerna i sig !

Inte minst som man ofta har svårt att begå sig i andra sammanhang, än just den gemenskap, där menskap där helt andra normer gäller, löser en hel massa problem (och skapar andra) Riskendrogkonsumtionen är norm !

Det  är bara det  att när du inte är van vid att konfronteras med dina problem, mister du förmågan att lösa dem till sist.  Man riskerar att varenda lien själslig rörelse uplevs som dödsångest !

Och så känns det fram till ruset inträder….. Således kan den självmedicinering, som  KickanF beskriver få "turbo" på så att säga…..

Man medicinerar för att slippa ett problem, och får den "sidovinsten" att motståndskraften mot problem generellt försvagas, med föjd att man snart sagt blir benägen att droga sig mot det obehag man uplever i samband med att disken står odiskad….. typ.

Jag är medveten om att mycket av detta skulle kunna avfärdas som "spekulation" - ine minst som jag aldrig själv (enligt min egen mening) missbrukat.

Inte dessmindre vilar "spekulationerna" på "gedigen empirisk grund" !