Självömkans vara eller inte vara.
Att tycka synd om sig själv är för många en favorit under barndomen. Elaka föräldrar, syskon m.fl som behandlar en orättvist och inte förstår hur bra man är. Kanske är det sant, kanske inte och för det mesta är det väl lite sant och lite osant.
När man bevarar självömkan upp i vuxen ålder och hämningslöst hänger sig åt den blir det oftast ett destruktivt känslomönster. Destruktivt därför att man mer ägnar sig åt att tänka på hur orättvist och dumt allting är än att faktiskt göra någonting åt saken.
Detta underminerar ens styrka och handlingskraft. Många vill också gärna dra med sig andra i långa samtal om hur synd det är om en. Dessa samtal kan då ofta bli mera destruktiva än konstruktiva om de förstärker känslan av självömkan.
Tricket för att ta sig ur känslan är just att vända sig utåt och att börja handla för att uppnå det som man vill uppnå. Då kommer det också att börja hända saker!
Ja, jag drabbades av en släng självömkan nu i sommar. Så dumt, för det gör ingen nytta, tvärtom.
Tänk att man då kan ha nytta av Sinnesrobönen.
….acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnade!
Självömkan behövs! Att få vältra sig i självömkan ger perspektiv på både en själv och andra och lockar till självironi och nya tag. Så en liten stund emellanåt är det bara nyttigt!
Men som du säger, kerstinjo, så är det inte listigt att lägga sin energi på självömkan i stället för att göra något åt sin situation. Tyvärr tror jag att många gör det. Kanske för att det gått mode i att känna sig kränkt?
Jag kan inte mer än hålla med. Jag har spenderat mycket tid på att tycka synd om mig och på fullast allvar tyckte jag ett tag att det var ju märkligt att ingen tyckte synd om mig för det ska väl vara synd om mig när jag mår som jag mår och inte kan sluta droga mig.
Nästa stadie så tyckte jag ännu mer synd om mig själv för det måste ju vara så att det är andra som gjort mig som jag är och började skylla på allt och alla i min omgivning trots att de egentligen inte gjort något utan det är mina egna karaktärsdrag jag borde jobba på. Numera skyller jag inte på någon. Visst kan jag se att jag har påverkats av vissa saker negativt i min barndom/ tonårstid och vuxna liv men jag skyller ej dessa människor för mitt beteende längre. Det är jag som gjort valen många gånger och inte bearbetat det jag borde gjort . Istället har jag tyckt allt omkring mig är hemskt och satt mig just i stadiet "stackars mig" det är lustigt det där.
Sen säger jag inte att man inte får tycka synd om sig själv ibland det är klart att man får men jag vet att jag måste se upp för det stadiet gör ofta att jag vill döva känslor och då är jag snabbt där och vet en PERFEKT metod att göra det och det är genom att stoppa munnen fulla av mat/socker.
Tror som Ni säger att det gäller att handla och se varningssignaler när självömkan knackar på dörren och titta på sina egna karaktärsdefekter som kanske inte alla gånger är perfekta. Något jag jobbar med nu är att jag behöver inte vara perfekt. Ingen är perfekt och fakta är att man BEHÖVER INTE vara perfekt heller. Vi duger som vi är bara man finner ödmjukhet mot sig själv och mot sin omgivning kan jag känna.
Starta ny diskussion