Det första och antagligen största steget har du redan tagit genom att erkänna att du har ett problem.

Jag skulle rekomendera att du går på AA och/eller NA möten, där kan man få otroligt bra hjälp och stöd av andra som är/har varit i samma situation.

+ att genom att du skriver om det här på forumet så kommer du att få stöd av många här, du har iaf mitt stöd.

Kram på dig

Hej!

Vad skönt att se dig här!

Just nu är jag lite upptagen, men jag lovar att komma tillbaka till dig.

Sköt om dig vännen!

Skönt att man har stöd av folk på iFokus, de är det, eftersom att jag har och har haft problem med så mkt genom min uppväxt och upplevt så mkt och sätt så mkt så finns de verkligen så många sidor som är just för div saker som man verkligen får fullt stöd hos av andra medlemar etc..

Jag har funderat på att prata med någon som ex AA möten etc, har dock ett problem som kallas "lathet" eller om man skall uttrcka de, aldrig lyckas få tummen ur att kolla upp sånna här saker.

Borde ju egentligen gå och prata med en Psykolog pga mina ånest attacker och depperitioner och tankar och känslor, har blivit rådd tll detta av många, men som sagt får aldrig tummen ur att ordna det.

#2 jag är överallt hehe, du är välkommen att komma tillbaka =)

tack ska ni ha! Kramar

AA´s hemsida

NA´s hemsida

Mikaela, Ja, latheten slår ofta in på en, det kan jag inte annat än att hålla med om men jag tror att du kan få mycket hjälp via både Na och AA och där gå vidare hur du ska göra och få stöd.

Vet du vad, jag läste lite på din personligasida och hjälp tänkte jag vad mycket projekt denna tjejen har på gång:)

Kanske är det också så att du har för mycket på gång, bara en ren gissning nu. Jag vet hur det är när man har fullt upp och då är det så lätt att ta till sin drog för man hinner inte ens stanna upp och fundera på vad som är bra eller dåligt för en , det bara går av sig själv liksom. Kanske ska du sakta ner lite och vara totalt egotrippad en tid för att få hjälpen du behöver. '

Jag vet nu inte hur du fungerar men när jag höll på som mest med alla mina projekt då hann jag inte tänka och när jag väl satte mig ner och tänkte så blev jag lat och latare än mig får man leta efter då. Och då kan ett projekt som AA verka långt borta. Är du med vad jag menar?

Kanske ska du tänka en sak i taget och plocka bort lite projekt för att ha tid att läka själv

/Kia

#5 Jag är med vad du menar, och jo jag har massa bolar i luften just nu, så visst man blr lite stressad av det men just nu så vet jag inte, känner ingen stress eller så, eftersom att mina projet handlar om djuren och m mitt intresse så tycker jag bara att de är kul att hålla igång.

Jag är en sdan person som funkar sm bäst när de är ite stressat, de gr jag p jobben ckså, bir helt slö om jag inte an hålla igång.

AA ch NA mten har jag olat på, jag har en ompis som tycker att jag skall gå cså och han vll själv gå på AA möten då han också vill ha hjäl. Mtt problem är att jag har snna problem med att träffa folk och sitta  grupp. Speciellt när man är så ung i åldern också, de känns som att jag kommer vara yngst av alla.. och de är nått som är jobbigt för alla man umgås med är äldre och de är också jobbigt för mg.

varför jag håller på som jag gör är mycket pga mitt låga självförtroende, jag gjrde det igen igår.

Fick veta att en nära vän tog livet av sig går, och då blev min utväg för att nte gråta att trycka i mg massa tabletter, Tramadol som är morfin liknande sm bedövar helt, och sedan någt annat som är mot ångesten. Va helt väk igr, jag vet verkigen nte vad jag skall göra…

Mikaela jag skickar en länk till dig. Vad jag förstår så riktar detta in sig på just unga människor som behöver hjälp och kan få det inom AA… Länk

Ja, det är jobbgt i grupp, men du behöver inte säga något på mötena. Du kan bara presentera dig och lyssna. Jag har en vän som satt 6 år på AA utan att säga ett ljud men fick enormt mycket hjälp. Just för han inte ville prata i grupp.

Du behöver stöd för att ta dig ur det du gör nu. Har du någon alls du kanske kan prata med om detta?

Det känns som du är väldigt medveten om att det du gör inte är rätt och skulle jag vilja säga att du kommit en bra bit på vägen. Det första är faktiskt att bli medveten tycker iallafall jag.

Jag beklagar sorgen med dig vän och det måste vara jätte tufft. Gör ett försök med Ypaa jag tror kanske att det kan vara ngt för dig och framförallt andra som förstår….

Är det sjäälvförtroendet eller din självkänsla som är låg? Personligen (men det är olika) har jag kommit p¨å att mitt självförtroende har det aldrig varit fel på utan det är självkänslan som varit fel på mig, ngt som är en färskvara som jag ständigt måste arbeta med…..

Skriv av dig här allt du vill. Vi finns här och lyssnar

Kram

sorgen är tuff, de är jbbigt för jag vet att hon har mått dåligt, efter attvi blev påhoppade och nerslagna så blev allt värre, jag kunde inte gå ut själv på nätterna om de va mörkt ute, jag ser mig alltd om inne i stan eller på främmande latser. Jag undviker ögonkontakt med personer som jag tycer verkar skumma..

För henne var allt värre, hon blev blind på ena ögat pga de hårda slaget, efter allt så började jag dricka mkt, jag dricker vardagar och helgerna, tllslut brjade man ombinera aloholen med E och annan skit, allt gick bara utför. Min familj vill inte ha med mig att göra då dom tycker att jag ställt till det och att jag är misslyckad och har ingen framtid. Det åverkar ens självkänsla.

Mitt sjävförtroende försvann helt, krpps komplex utvecklas och allt blev en kamp om vikt plötsligt, jag har bulimi så den förstärks ju bara genm att jag skiter i mat osv och istället tar man droger och tabletter. Jag har tabetter sm är utskrivna för mig ex Tramadol somär beroende framkallande och i skiten stter jag…

Jag vill sluta men jag vet inte om jag kan. Jag har inte haft turen på min sida de senaste månaderna och därför är alkoholen eller tabletter de mest effektva för mig att glöma ala problem för stunden..

Jag var/är en sån som har problem med grupper. Det är något som mötena har hjälpt mig med. Den gemenskap som jag funnit genom dessa är obeskrivlig. Faktum är att jag idag sällan känner ens ett behov av dem eftersom jag vet de finns där när jag behöver dem! Jag vet att jag aldrig behöver må så dåligt igen som när jag mådde som sämst…Det är en fantastisk trygghet för mig…´

Vad har du att förlora?

Jag har börjat gå på möten 1 dag/ veckan nu, men inte grupp dock hehe, men de känns bra ändå, kanske blir nästa steg grupp vet inte riktigt, trovs bra än så länge med detta så skall fortsätta nu ett tag sedan får man se om man skall ta de vidare på grupp istället, men jag har iallafall börjat någonstans =)

#10 super bra att du börjat gå på möten =) Hoppas att det går bra för dig.

#10

Jag tog väldigt lång tid på mig innan jag kände mig hemma i programmet. Jag satt på en hög häst och tyckte att jag "kann själv".

Jag var mer eller mindre panikslagen på mötena, *pust* jag muttrade bara mitt namn och lämnade ordet vidare. Jag kunde inte förstå hur man kunde prata så öppet om sig själv. Så mycket hemskheter, så myckt skuld och skam och efter det en fika med skratt och glatt prat. Jag fattade inget!

Så mycket Gud, nä, det var inget för mg!

Jag gick på "vita knogar", men lyckades ändå behålla nykterheten/drogfriheten i 5½ år. Men sedan hände något i mitt liv som fick mig att tappa fotfästet helt. Hej då nykterhet! Jag brydde mig inte längre eftersom mitt liv ändå hade rasat.

Jag tog mig upp på fötterna igen och idag tror jag inte att den långa svacka som jag då tog mig hade hänt om jag hade vågat släppa andra människor in på livet och vågat berätta.

Jag hade väl inga problem!!!

Idag har jag, tack vare programmet, lärt mig att våga lita på människor igen. De finns för min skull och jag finns för deras skull!

Det tog tid, Mikaela, men idag är jag tacksam över att det finns möten.

Som du skriver #9, jag vet var de finns om jag behöver dem. Bara det är en trygghet!

#12 tack för hoppet som du ger en =)
Jo de är en berg och dalbana hela denna vägen verkligen.
De går i omgångar.

De jobbiga just nu är att man inte har familjen som stöd längre då dom givit upp hoppet om att man ens har en framtid.

Kommer alltid ha mina vänner, men de är svårt när ens familj vänder ryggen till. Ja kämpar ändå för att bli bra och kunna ha en framtid, men när folk trycker ner en speciellt familjen så svackar de förtroendet för sig själv, och man förlorar orken och börjar tänka i de banor
- Har dom rätt?
- Finns de någon framtid för mig?
- Är ja så misslyckad som dom säger?

osv osv….

då sitter man där igen, tabletter, alkohol,droger i sig skit samma va de är, så länge de dämpar smärtan man bär på…
Nu har ja inte pratat med familjen på ett tag så nu är de ju bara tankar inga handlingar iblandade men suget finns där..

Så de är svårt när ens självkänsla och självförtroende svackar så mkt som mitt gör i dagsläget..

# 13

Egentligen vill jag inte ge några råd, men det är aldrig någon ide att lova sina anhöriga bot och bättring.

Min mamma och mina barn hade hört det så många gånger och andra lögner också att de hade slutat tro på mig.

Jag slutade att lova saker och de fick själva upptäcka att jag hade förändrat mig.

Du är inte ett dugg misslyckad och att familjen säger så beror endast på okunskap. Just du och jag hade bara oturen att bli beroendemänniskor.

Du är inte ett dugg misslyckad! Du är ung och är medveten om dina problem, det var inte jag i den åldern. Just det visar att du har en styrka!

Familjen kan aldrig gå in och ge en det stöd man vill, av den enkla anledningen att de inte vet vad ett beroende gör med en människa.

Trots att jag många ggr slängt 12-stegsprogrammet åt skogen, så vet jag nu att det fungerar. Så ge det en chans Mikaela.

På möten vet de vad du/jag/vi går igenom, de har varit med om samma saker. Du behöver inte ljuga och försköna, de förstår.

För mig har även gemenskapen gett mig mycket. Jag hade bara vänner som drogade. Jag hade inga barndomsvänner eller skolkamrater kvar, "vanliga" vänner fanns inte i mitt liv.

Där fyllde gemenskapen ett tomrum, jag fick vänner. vänner som jag inte behövde ljuga eller försköna för. De blev minst lika viktiga som programmet, om inte viktigare.

Håll ut Mikaela! Det är jobbigt att bli nykter och drogfri. Förbannat (sorry ) jobbigt. Men håll ut, det är värt det! Jag lovar!!!