Vill dela med mig lite om det som hjälpt mig att bibehålla min nykterhet.
Vad det är som ger mig något och vad som ger mig viljan att gå vidare.

Jag vore inget utan de som gått före mig, jag behöver AA och de behöver mig för att leva vidare.

Den första tiden i nykterheten är underbart, man har ett val. Jag valde själv att vara nykter. Det känns som inget i hela världen kan rubba denna nya känsla av att vara med, att vara en att räkna med. Hjärnan vaknar, känslorna blir starka och allt är härligt. Ångesten, all skuld och skam försvinner.

Att få vara med om detta underliga är som att vinna högsta vinsten. Man lever i ett slags nyktert rus, nära nog berusad av livet.  

Det som hände sen kom som en chock.

Efter smekmånaden kom livet ifatt mig, jag damp i ett mörkt hål utan känsla av att kunna ta mig ut ur detta hål. Jag gick in i en vägg som var nattsvart och mitt liv hann ifatt mig. Alla skuld och skam slog ner som en blixt från klar himmel.

Jag blev skräckslagen över alla dessa känslor och var helt övertygad om att jag skulle falla igen och ta droger. Det kändes som jag ville bedöva mig igen för det var så tungt med all ångest och minnen som föll över mig. Alla svarta saker som jag hade gjort.

Att slippa känna var min önskan, att slippa minnas, att slippa tänka. Jag ville hoppa över detta och bara vara lycklig!  Enda sättet att slippa tänka och känna, trodde jag var att börja droga igen, men ack så fel jag hade. Som tur var hade jag min fasta punkt just då i 12 stegs programmet.

Där vågade jag, lite i taget, ta upp dessa känslor till ytan och det fanns alltid någon som gått före mig och visste vad jag pratade om. Där fann jag min nya drog, LIVET.

På AA fanns själva livet i form av människor som jag, som gått före mig och faktiskt var nyktra för att de själva vile det. De pratade om saker jag trodde jag aldrig skulle våga prata om, de kunde t.o.m. skratta åt sig själva.

Vilka konstiga typer, hur kan man sitta så där och prata om känsliga saker som ångest, vad de gjort i fyllan och villan, hemskheter som de gjort drogpåverkade och sedan skratta åt det?

Så småningom förstod även jag att skrattet är för att alla kan känna igen sig, alla har gått liknande väg och de flesta har haft liknande ångest som jag. Nu förstår jag, nu skrattar även jag och jag vågar tala om det som handlar om mina känslor.

Nu är jag en som försöker gå före och ge stöd till en nykomling, jag är mån om att den som kommer ska känna sig välkommen och sedd. Alla som kommer på mötet ska kunna känna den trygghet som genomsyrar programmet och gå därifrån med en känsla av att "jag är inte ensam".

Det enda jag vet är att i dag tänker jag inte dricka/droga, idag har jag fyllt mig själv med styrka och minskat viljan att dricka. Vad morgondagen för med sig vet jag inget om, men jag är nykter/drogfri bara för idag.

Min medicin är programmet, där kan jag vara mig själv, där kan jag gråta, där kan jag svära, där kan jag säga att jag är törstig och vansinnigt drogsugen utan att någon dömer mig för mina tankar eller ord.

Där vet jag att vad jag än kan tänkas komma med så finns där någon som tänkt eller känt likadant som jag. Jag får dela med mig till andra och andra kan bli hjälpta av mina tankar. Jag är inte ensam!

 Så ni som valt att bli nyktra/drogfria/ändra era matvanor, tro mig när jag säger att själen får kraft i programmet, gå dit några gånger och bilda en uppfattning om er själva. Lär er hur ni kan hantera olika känslor som dyker upp.
 
Så enkelt och så svårt är det.

Eller för att vara lite ödmjuk;
" Det är svårt att snubbla när man står på knä".

Foto; Elin