Svacka
Jag vet inte riktigt vad det är men jag känner att jag inte kan låta bli att tänka tanken på det som jag absolut inte kan äta. Jag tänker på det hela tiden. Jag har nu gått in i mitt 9:e steg och det handlar om gottgörelser… Jag påverkas för detta är inget roligt och det är oerhört jobbigt och jag känner hur tungt det är.
Jag vet inte vart jag ska börja. Min sponsor säger till mig att det finns inget rätt och fel att göra detta steget, men jag känner mig nervös och vet inte vart jag ska börja.
Jag vet jag måste gottgöra. Shit…, varför hade dessa känslor varit så lättare att hantera om jag fick äta? Kanske för jag då gått in i min bubbla som jag kämpat så hårt det senaste halvåret att ta mig ur? Kanske för jag vill göra det jag vet jag gör bäst, gömma mig i mitt missbruk och låtsas som jag inte var medveten igen om att jag har en sjukdom.
Ärligt talat, Jag är rädd, kan man vara det? Jag vet jag inte ska gottgöra så jag sårar någon annan och ibland kan det räcka att man pratar med sin sponsor om det och öppnar upp vissa saker utan att ta kontakt med personen i fråga. Kan ju vara något som hände för 20 år sen med någon man inte umgås med mer och det är ju inte meningen att jag ska ringa upp den personen, det förstår jag också (om jag inte känner ett behov av att göra det)…
Usch,,,, Sugen!!!
Kia klart man kan vara rädd vid detta tillfälle, du är ju inte mer än mänsklig.
_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!
Självklart! Du vore antagligen mycket mera ovanlig om du tyckte att detta steg vore en räkmacka :) Att stå för all skit man gjort är ju bland det svåraste som finns, och de flesta kommer aldrig så långt!
Låt det ta tid och gör inte mer än du klarar… låt det inte trigga igång saker utan bromsa lite då. Jag tror inte att du behöver gottgöra personligt med människor, bara att du lever bra nu och har slutat gör illa är gottgörelse nog. Att du visar att du är pålitlig och inte gör så mera, att du verkligen är förändrad, är en enorm gottgörelse!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Kia, jag håller med de övriga. Var snäll med dig själv nu. Sakta små steg så går det framåt kram Buddhina
Precis som de andra säger. Stegarbetet får inte bli en för stor press heller. Backa lite kanske?
Gottgörelse är svåra saker. Man kan inte ta alla på en gång. Det viktigaste först. Och det är du själv.
Själv har jag gått tillbaka till steg sex eftersom jag som så många andra har slarvat där… och det var över ett år sedan men det måste få ta den tid det tar nu…
Tack för allt ert stöd Ni är alla underbara…
Jag har varit orolig och jag bestämde mig bara för att säga det rakt ut till min sponsor för jag vet liksom inte vart jag ska börja eller hur jag ska göra. Hon föreslog att vi skulle mötas upp idag och prata en stund (helt klart har jag fått min sponsor från ovan hon är helt underbar människa och ställer upp för mig i mitt tillfrisknad till 100%)
Så jag hade ett fint samtal med henne och känner mig lite tryggare nu i det jag ska göra. Det måste ta den tid det tar och inget jag kan göra över en natt det förstår jag också. Hon menade dessutom på att jag har gjort många gottgörelser redan som hon hört mig prata om och det finns inget fel sätt att göra dom på. Det känns fortfarande skakigt och jag är nog rädd fortfarande men jag ska nog finna mod man måste ibland bara VÅGA antar jag….
Jo det där har jag också märkt, mest hos andra inte mig själv, att arbetet har redan börjat innan de själva märker det.
Den bästa gottgörelsen jag kan göra för mina närmaste är att inte missbruka och jobba på "tillfrisknandet". Det är ju egentligen så självklart att jag ibland glömmer det…
Starta ny diskussion