Det kan ju finnas många anledningar (bra som dåliga) till varför du kände att du inte ville prata med honom. Lita på din känsla.

Jag får nog göra det, men jag blev ändå häpen över min reaktion.

Däremot träffade jag på jobbet ännu en gammal missbrukarkompis. Men honom var det bara en glädje att träffa och prata med.

Jag har inte sett honom heller på flera år och visste väl inte så mycket om honom och hans nuvarande liv.

Men när jag träffade honom kände jag bara glädje. Glädje att få träffa en person, som en gång betytt mycket för mig.

Glädje över att stå mitt i korridoren och krama en gammal missbrukarkompis. Den kramen och glädjen värmde i hela kroppen.

Tror kanske inte du ska vara så hård mot dig själv som att säga att du dömer honom. Men om du går tillbaka till den tid då Ni verkligen var "missbrukarkompisar" , finns det kanske något med ert förflutna som du inte rensat ut tänker jag genast då och kanske är det därför du får den reaktionen till hans samtal?

Ibland kan det vara tuffa saker och man vill bara gömma sig och inte titta på sanningen och då kanske man förtränger och det minnet dyker upp först när man ser personen igen.

Nu vet jag ju inte om det är så för dig Kerstin, men jag kan ibland stöta på någon som jag inte pratat med på länge och få sådana skuldkänslor/skam eller andra känslor för det hänt något med den personen (kanske ngt jag gjort) som jag totalt förträngt i min sjukdom…

Det är nog så att jag aldrig har tyckt om honom. Och jag tycker inte om honom idag heller, men just det var lite svårt att erkänna.

Tanken var ungefär; vad 17 ringer du för? Jag kände (trodde)genast att han hade en baktanke.

Kanske hade jag fel, kanske inte?

Kanske är det så enkelt och vet du vad, det är helt okej man behöver inte tycka om alla och alla behöver inte tycka om mig ju. Så är det bara men håller med dig att ibland är det svårt att dra den slutsatsen för man är rädd att man dömer…

I bland blir man förvånad hur man reagerar.

Såg en gång en intervju med sångerskan Jill Johnsson (stavar hon så?) på TV och alla varnings-signaler i kroppen går igång. Så nu heter det att jag är rädd för Jill johnsson!? Som jag aldrig har träffat.

Detta har självklart även hänt med människor jag har träffat IRL och jag kan inte förstå varför men alla system i mig säger akta, ha flyktvägar beredda… 

Sen så händer det ju när jag har full förståelse för det också men det är nåt helt annat…

Men har du aldrig gillat personen så är det inget konstigt. Varför ska du prata med någon du inte gillar? Jag gillar fortfarande en del av mina gamla, ännu aktiva, polare andra tål jag inte och undviker på alla sätt… men det är inte att döma tycker jag utan att välja. Man är väl inte dömande bara för att man inte är tillgänglig för alla?

Ja, det är konstigt. I mitt alkohol/drog-liv kunde jag utan tvekan köra över och skada fok och jag kände aldrig ett behov av andra människor.

Jag är fortfarande den viktigaste människan i mitt liv, men på ett annat plan. Jag har fortfarande inget behov av andra människor, men det som har förvånat mig under mitt nyktra liv och tidens gång, är att jag idag har kommit på att jag faktiskt kan tycka om människor.

Det är en märklig och härlig känsla.

Ibland reagerar man ju på signaler som man inte förstår! Det kan vara instinkter eller gamla minnen, som man inte medvetet minns, som gör det. Men om du aldrig gillat personen, behöver du ju inte göra dig samvete för att du inte gillar honom nu heller!

Jag håller med om det du skriver i #7: Jag har heller inget behov av människor, men jag har också upptäckt att jag kan tycka om en del. Visst är det både märkligt och härligt!

#7#8 Är det inte det som kallas för personkemi, när det så att säga bara klickar?