Hej Lotusblomma,

Som du skriver så handlar det för dig av det jag kan se att fylla ett tomrum. vad är det där tomrummet? Vad är grunden till tomrummet? Kanske är det där du måste börja. Slå inte så hårt på dig själv, det är inget fel på dig men du har en sjukdom och sjukdomen är beroende sjukdommen. Det är inget som bara försvinner men det finns hopp och lev på det hoppet även för dig.

Ta en sak i taget och koncentrera dig på dig själv. Det är du som är viktig nu. Det är du som måste ta hand om dig själv. Man får lov att vara egotrippad när man ska komma till insikt med sina beroenden tycker jag. Det är enda sättet för sen kan man koncentrera sig på de man gjort illa i sin väg.

Du vill och det ser iallafall jag när du skriver och det är en bra bit på vägen tycker jag. Ta det lugnt bara.

Kram Kia

Tomrummet har funnits där ända sen barnsben. Tomrummet med känslan av misslyckande & otillräcklighet, känslan av att vara ensam.

Jag vill verkligen komma ifrån mitt beroende, sjukdomen kommer alltid & finnas där & jag måste lära mig att leva med den. Vilken jag helst inte vill för jag vill inte ha sjukdomen. Det är det som är så svårsmält tror jag, att jag är en misslyckad knarkare också. Inte ens det klara jag av.

Jag vet inte alls hur man lever ett liv utan droger, vad man gör om dagarna, hur man umgås med människor. Det normala har blivit onormalt för mig & det onormala är normalt för mig.

& sen kommer det där med alkohol också, vilket är en stark drog som jag håller fast som jag inte vill släppa. Jag har försökt så många gånger & bara dricka vilket är näst intill omöjligt för mig, för så fort jag dricker så triggar det igång mitt andra beroende & då är jag på skiten igen. Jag vill inte se att jag är lika mycke alkoholist som jag är narkoman, jag är för ung!

Att jag alltid ska krångla till allt. & just nu känns det som att jag är så otroligt ensam om mina tankar också, om hur jag känner mig. Vad händer nu då? Känner jag mig rätt så kommer jag gå ut & dricka eller ta mina piller som jag har kvar…. & jag vill inte det!

Hej LotusBlomma och välkommen hit från mig också!

Det låter okänsligt att säga att jag vet hur du har det, men många med beroenden upplever liknande känslor och tankar. Du är verkligen inte ensam! Här är du välkommen med alla tunga tankar, här är det ingen som dömer. Vi har ju provat på själva. Och många här har fallit gång på gång och tagit nya tag.

Håll i, vännen, och skriv av dig här när du känner dig ensam.

*hjälper till att hålla i*

Du kan antagligen aldrig dricka mer om du ska hålla dig borta från annat. Det blir du nog tvungen att acceptera. Sen så är det inte säkert att du är alkoholberoende än men det är stor risk du blir.

Till dig vill jag rekommendera NA möten.

mest för att:

Där får du se att du inte är ensam.

Att det går att leva utan droger.

Att vara onormal är ganska normalt.

Du får nyktra kontakter som ofta kan bli vänner.

Hoppas det ordnar sig.

Alkoholist? Narkoman?

Det är klart att du blir lite luddig när du dricker alkohol. Då blir du genast avtrubbad och amfetaminet smyger sig till dig utan att du hinner tänka. Det är ju så ett missbruk ser ut.

Jag visste heller inte hur ett liv utan droger såg ut. Det fanns inte i min tankeverksamhet. Droger var mitt liv, mitt liv var droger.

Men du har kommit långt genom att inse att det inte är hållbart.

Jag klarade av att bli nykter/drogfri, varför skulle inte du klara av det?

Jag vill inte låta som någon som moralpredikar, men om du bara visste vad ett nyktert/drogfritt liv kan ge dig. Framför allt sinnesro.

Jag gick igenom behandling efter behandling och var helt övertygad om att ingen förstod mig eller mina problem. Samtidigt hade jag två små barn hemma och ändå förstod jag inte att jag hade problem. Svåra problem!!

Jag fick ett LVU på yngsta dottern (ej den andra!!!) och jag förstod ändå inte att jag var totalt fast i ett missbruk. Underligt, men det är så en missbrukande person fungerar. En missbrukares logik är ibland mycket underlig.

Därför blir jag glad när du skriver att du vill komma ur det här. Om du bara visste vad ett nyktert/drogfritt liv kan ge dig, det är så mycket. Men det tar tid, gråt, självömkan osv, det är inte smärtfritt.

Men jag lovar dig, det är värt allt guld som finns att bli drogfri och få ett "normalt" liv.

Det är smärtan som är så svår, när allt kommer ikapp det är då jag faller tillbaka. Jag måste sitta ner när båten gungar. Men sen vet jag att smärtan i drogerna är så otroligt mycke hemskare än den utan. Jag måste ta mig igenom det för & komma nå vart. Jag går på möten & försöker komma tillbaka in i gemenskapen. Inte sätta mig själv utanför. Så fort ensamheten smyger sig till mig så försöker jag hitta tröst i drogen. Men det är jag som skapar ensamhet, jag rättfärdigar mitt droganvändande.

Jag vet att det finns så mycket där ute som är värt & leva för. Att få känna känslor är värdefullt för mig, men det tar tid för det är sprickor hela vägen.

Jag försöker & försöker, men jag är så jävla rädd för hur det kommer & se ut. Hur mitt liv kommer & se ut utan min trygghet.

Att bara kunna stänga av & skita i allt har varit min flykt från verkligheten, & det är skrämmande & ge upp det. Att fly är nånting jag är duktig på, jag flyr in i allt så fort jag känner att jag inte vill vara med & känna på det som kommer ikapp. När jag inte vill vara med mig själv.

#6 Jag är är likadan. Jag flyr också alltid in i allt när jag inte vill känna.

Det kommer säkert vara många sprickor längs vägen men det finns en väg och du ser det ändå tycker jag och det är positivt. Ha en inte bråttom. Ta det viktigaste först . Sprickorna lagas samtidigt längs vägen tror jag….

Sen skrivs det om normal och inte normal. Hm!, måste man alltid vara så normal? Jag säger inte nu att vi ska fortsätta droga, men samtidigt vad är normal för dig LotusBlomn. Att bli som alla andra var mitt egna svar på den frågan. Men det är ju bara för jag själva inte tror jag duger. Bara en tankegång:

Kram Kia

Som du så klokt säger Kia, vad är normalt/onormalt? Trots min nykterhet så är jag nog inte helt normal. Jag har så mycket i min kappsäck att jag aldrig kan kalla mig "normal". Men det är JAG och jag varken kan eller bli på något annat sätt.

#6

Jag vet, smärtan kan vara olidlig men dte bir ändå bättre med tiden. Jag har gjort så mycket ont och idiotiskt här i livet, men gjort är gjort och det kan jag aldrig förändra utan endast försöka att bli vän med. Och det går med tiden!!

Du vet; Acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Så kloka ord.

Jag önskar dig verkligen lycka till på din resa och ta vara på gemenskapen!

Jo fly är så enkelt först men man blir så trött i benen efter ett tag och den där verkligheten har en kondis som är enorm.

Be gemenskapen om hjälp med ensamheten kanske?

En sponsor?

Våga be om hjälp.

För övrigt:

Nä jag ogillar ordet normal. Ingen jag vet är det eller kanske just därför allihop. Det är normalt att vara lite annorlunda. Det är inte så ovanligt att vara ovanlig.

´När m,an inser att man är onormal precis som alla andra och inte ens vill bli "normis" så släpper en massa krav man har på sig själv .

Som i sin tur gör att du säkert flyr in i drogerna och begår dumheterna som håller dig kvar i dimman för att slippa känna komer det bli lättare att ta dig ur missbruket är jag övertygad om. Men sök stöd hos NA eller likande organisation, De äkta vänner du har kvar kan säkert även de bli ett stöd om du låter dem/den.

Lycka till