Att våga vara ärlig...
… länge har jag tänkt att ifall jag berättar åt mina medmänniskor att jag har problem med socker och mat, skulle ingen förstå.
Kanske det grundar sig i att jag fått höra att det är "bArA" att skärpa sig, så blir allt bra. Då har jag känt att det är något fel på mig eller att jag är korkad.
En rädsla har det varit. Att erkänna för mig själv och andra att jag har problem.
Men nu har jag vågat. Jag har berättat för flera människor att jag är sockerberoende, och jag har fått stöd från minst anade håll.
Att våga berätta, söka stöd är nog enormt viktig. Vara ärlig mot sig själv, acceptera sig själv… inte alltid lätt men ack så nödvändigt.
Den här veckan har jag öppnat ögonen och sett vilka jag har runt om kring mig, och vilken respons…
Det enda sättet att få, är att GE!!
Hoppas att alla känner mod till att vara sig själva, med sig själva och framför allt med andra.
Jag skall satsa på att acceptera mig som jag är nu, den överviktiga Lone jag är, idag!!
Klem, Lone
Jag hoppas att allt ska gå bra för dig!Kom ihåg att det finns ingen som du i hela världen,du är unik o mycket speciell massor av kramar till dig
Tack shorty73 för de orden, det värmer!! Kram!!
Det är svårt att berätta för folk, jag har all förståelse i världen för att man inte gör det - jag gör det sällan.
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
När man har erkänt för sig själv och för omgivningen är man en bit på väg. vägen kan vara krokig,man kan stå still ett tag och till och med vända tillbaka ett tag men man kommer alltid vidare.
Det är en tuff och jobbig resa du påbörjat men tillslut kommer du att nå ditt mål.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Så sant så, att erkänna sina brister och vad det än må vara för sin omgivnin eller den drabbade leder faktiskt nästan alltid till det man inte trodde innan. ACCEPTANS och förståelse av oasnade vidder. De som inte kan acceptera sanningen och acceptera och möjligen stödja dej i din svaga stund är inte värda din närhet.
Jag tror man är så olika där. Jag valde att berätta för folk och på så sätt slippa tacka nej hela tiden. Ett exempel är på jobb. Där vet alla. (det är inte så jätte stort ställe) Men iallafall så när det kommer in ny personal som då inte vet och börjar köpa fredagsfika så efter ett tag berättar jag. För då vet de att de inte ska köpa till mig så slipper jag säga nej och jag slipper förklara varje dag varför jag säger nej typ pga allergi osv. Det har varit en bra lösning för mig. Jag väljer de jag vill berätta för.
Det är enormt skön känsla när man känner stödet från vissa människor i sin omgivning men det kan vara lika stor bedrövelse när man har någon i sin närhet som inte förstår.
Tror också att du kommer nå dina mål :) Bra steg framåt detta tycker jag:)
Jag har också valt att vara öppen och det har gett mig så mycket tillbaka. Jag har inte mött en enda negativ kommentar, eller negativt bemötande, tvärtom!
Jag är stolt över mig själv för att jag slutade ljuga och släta över.
Framför allt har jag fått så mycket positiv respons. Respons som har fått mig att växa som människa.
Det här låter kanske underligt, men jag fick tillbaka en tro på människor, jag fick lära mig att tycka om människor.
Jag förvånas ofta över de känslorna, att jag idag tycker om mina medmänniskor!! För mig är det stort, jättestort!
I början av min nykterhet sa jag ärligt till de som behövde veta! Jag visste att jag behövde bryta den onda cirkeln och gjorde allt tvärs emot hur jag tidigare gjort! Jag va ärlig istället för att ljuga.
När jag tänker tillbaka kommer jag ihåg hur det kändes, den städiga förvirringen och sviterna jag fortfarande hade kvar i kropp och själ. Fy vilken jobbig tid, jag kan med ömhet skratta åt mej själv.
som ett barn som nyss lärt sej gå eller prata.. Så kände jag mej..
Idag väljer jag vilka som får veta min historia, det är inget jag skryter om men inget jag ångrar heller! Jag kan inte ångra det är en del av mej, en del av den jag är idag!
Men det är en del av mej som jag lärt mej respektera för krafterna är otroligt stora och dom kommer oc går med jämna mellanrum.. Faran finns alltid där men är jag ärlig mot mej själv och accepterar att den är där tar jag udden av faran..
Sinnesrobönen det är allt jag behöver!!
Starta ny diskussion