Tack Kerstin, den där texten är verkligen bra och absolut värd för alla att ta till sig!

Jätte bra :)

Tack.

Denna ska jag komma ihåg och, om jag behöver, använda på min egen son ngn gång i framtiden.

Mvh, T

budskapet är sååå sant!

Staketet blir aldrig som innan spikarna från den arga slogs in! Någon mer som drog ur spikarna själv?

Jo, rätt fint, men om jag ska leka lite "djävulens advokat"…betyder det alltså att det är FEL att bli arg?

Jag tycker absolut man ska lära sig att tänka efter vad man säger, men ibland känns det som att moralen är lite mer: det är fult/dåligt att vara lessen och arg, man ska alltid vara glad och snäll.

Ibland är man arg, och det är SÅ mycket bättre att gå och spika i ett staket än att slå någon annan.

#5 Tror inte att det betyder att det är fel att vara arg!  Snarare att lära sej kontrollera ilskan och vara medveten om den och vad den gör med en själv! Och ilska aggression är ju personligt, varför såra,skada andra med den? Sen tar de så mycke energi att vara arg vem orkar med det, inte jag!

En människa som ofta blir arg och riktar ilskan mot andra, kanske ska tänka efter varför den blir arg.

Någon sa en gång "Ju fler idioter man har omkring sig dessto sämre mår man."

#7 Precis! Varför vara utåtagerande mot andra när det är jag som är arg! För mej så har mina utbrott varit en del i tillfrisknade att kontrollera.. Nu är det sällan ag blir argOch då är det ingen som skadas av det!

Det är ett välkänt faktum att människor som vänder sin ilska inåt mår fruktansvärt dåligt, t.ex. är detta vanligt bland kvinnor som istället får hälsoproblem och depressioner…

Bara för att man visar sin ilska betyder det inte att det är skadligt för andra, eller att det inte är förtjänat.

Visst ska man fundera på varför man blir arg, men jag tycker inte att det alltid är dåligt att visa sin ilska. Det är fullt naturligt att bli arg, men det är ju lite tabu i vårt samhälle.

Vilket ansvar har andra för att man kanske provocerar andra att bli arga, som dom inte då får visa? Vad är det som är så farligt med att någon blir arg? Så länge dom inte slåss, så klart…men det är inte samma sak.

 De erfarenheter jag har av någon som visat ilska helt oprovocerat är numera klassade mordförsök och grov misshandel! Så jag har varit staketet!

Och visst är det ok att känna irritation, men när det skadar och sårar de jag lever ihop med så är det fel! Tycker jag! Om det inte är en provocerad situation där jag svarar på samma sätt som blev bemött!

I pms tider och vid drogsug kan jag känna en krypande irritation men en långpromenad och friskluft så går det över! Å vid tex pms så är det mitt ansvar gentemot min familj att inte få plötsliga utbrott när en enkel sak som en promenad kan hindra det..

Är det inte så att ilska oftast är en andrahandskänsla? Den är produkten av något annat? Själv vet jag att min egen ilska kommer mycket ur frustration av att vara mig. D.v.s. inget särskilt behöver ha hänt jag bara är så less på mig själv så det "spiller över".

Det är ju ingen nyhet för någon antar jag att man reagerar med ilska när man är rädd/orolig/stressad osv. Så det är kanske det man borde lära sig. Vad är det jag egentligen känner?

Sen så är det ju tillfällen då ilskan blir en drivkraft och hjälper oss att ta oss vidare istället för att t.ex. deppa ned oss vid motgångar.

Vad säger jag? Antagligen att ilska är en svår sak och jag har själv sårat människor på mycket fult sätt genom saker jag sagt i vredesmod men å andra sidan har ilskan varit den som har kickat mig i arslet genom många svåra tider…

Ett dubbeleggat svärd kanske?

En mycket vis man sade till mig: Att får man problem med sin ilska är det ofta i grund och botten ödmjukheten som är dålig. Är man ödmjuk kan man vara arg utan att det blir sårande och destruktivt. Ja varför inte?

#10  Tja, mordförsök och vanlig ilska är knappast samma sak, så det var inte riktigt det jag menade.

Jag kan bara svara för mig själv, men jag anser att ilska är en naturlig känsla och en reaktion som har sina orsaker. Att bara säga att det är fel och "ont" att bli arg är inte nån bra lösning.

Om någon sparkar mig blir jag arg - helt naturligt för mig. Också om någon retar mig eller säegr något jag blir lessen över kan jag bli arg, de känslorna är rätt nära varandra.

Jag tror det är livsfarligt att vi skuldbelägger ilska hur som helst, vilket absolut inte har med oprovocerat våld eller att man låter det gå ut över alla hur som helst.

#11  Väldigt bra kommentar. Också är det så, att är man van vid att hantera sin ilska behöver man inte överreagera utan kan visa vad man känner utan att t.ex. slå folk.