Självdestruktiv?
Jag är en tjej på 19 år som i närmare 6 år konstant skadat mig själv på olika sätt. Det började med oskyldiga djupa nagelmärken, sedan glasbitar, knivar, rakblad, nu är det till och med så att jag ger mig själv blåmärken och bulor. Jag måste göra illa mig själv, varenda gång jag gjort någonting dåligt får jag ångest och skadar mig själv. Varenda gång jag gjort någonting bra får jag också ångest för att jag anser att jag inte förtjänar det. Och skadar mig själv då också.
När jag var mindre så visste folk att jag gjorde illa mig, men till sist blev jag så bra på att ljuga att dem trodde att jag slutat.
Men det har jag inte.
Jag har inte vågat prata med någon om det här och jag vet inte om det kallas självdestruktivitet eller om jag bara är galen.
Är jag galen?
Jag skulle säga att det låter som självdestruktivitet, men jag är ingen expert. Jag kan en del psykologi pga mina egna upplevelser och jag känner igen en del av just sånt här…
Som jag förstår det, så är det för att den smärtan man har inom sig inte kan komma ut på nåt annat sätt. Du skriver ju själv att det handlar om ångest. Det tror jag är helt sant.
Destruktiva beteenden och tvångsbeteenden kan man förändra med t.ex. Kognitiv Beteende Terapi, KBT.
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
Tack för svaret.
Jag skulle vilja leva normalt, men jag skäms så mycket över det jag gör och jag vet inte om jag skulle våga gå till någon, då blir det plötsligt öppet och jag är så rädd för att få ännu mer ångest då.
Känns som att jag sitter fast i en ond cirkel. Oavsett vad jag gör, att det aldrig kommer att ta slut.
Jo, jag förstår att du skäms, det har jag också gjort.
Det är helt OK att både ha ångest och att känna skam för att man mår dåligt.
Nånstans har jag insett hur otroligt många som känner precis som jag och som har samma problem som både du och jag och då är det lite mer OK. 
Sen när jag väl har träffat terapeuter som har hjälpt mig att leva, då känns det underbart.
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
Jag blir glad av att höra att du har haft bra terapeuter som hjälpt dig.
Och det känns bra att det finns någon som förstår och vet.
Ännu bättre att någon vill leva dessutom :)
Jag önskar att jag någon gång finner den tillit till terapeuter och psykologer som du har gjort.
#4 Ahh, du vet jag har haft dåliga också. Huvudpsykiatrikern på Öppna mottagningen, dom som jag trodde skulle vara bäst på sånt - han var väldigt dålig, kall, inget tålamod, grining varje gång osv.
Så det finns både bra och dåliga, absolut. Och får man en dålig, då ska man byta tycker jag, för det är ens eget liv man leker med…
Tillit är något som, för mig iallafall, växer fram. Jag har varit livrädd inför varje nytt möte, oavsett om det är AF eller terapeut. Livrädd för att bli sårad, missförstådd och sviken.
Men till slut kanske man förstår att man måste våga även om man är rädd och även om man blir sviken… För man måste våga. Bara att göra nåt man är rädd för ger styrka.
Jo, jag vill leva trots allt. Även om det är SKITSVÅRT! För mig så har det blivit så nu, att jag ändå har fått så mycket styrka och stunder av lycka, så att jag vet att det finns nåt annat än smärta…och det är mitt mål, att jag ska få fler stunder av lycka. Jag tror ingen är 100% lycklig varje stund, men att gå från depression till ett normalt liv - det är lycka för mig. :)
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
Starta ny diskussion