Det är jättesvårt med barn och mat/matvägran. Det kan slå fel och bli en maktkamp hur du än beter dig. Här kan jag som mamma till 3 egna ,som idag är vuxna,  känna att man måste lita till sin egen fingertoppskänsla.

 Du känner säkert att det här blev inte bra eller att såhär kan jag göra, direkt när du har gjort eller sagt på ett visst sätt och vid en viss situation, det som du har som fördel Kia mot många andra är att du är mycket medveten om hur matfixering fungerar och hur illa det kan bli.

Svårt att råda, jag tror att du kan bäst själv, lita på din egen känsla Kia , den är förmodligen alldeles rätt!

Jag håller med #1. Vill även komma med ett tips även om jag inte själv har barn. Låt barnen hjälpa dig med matlagningen och gör det till en kul grej som ni gör tillsammans, då brukar barnen i många fall äta bättre också. (Lärde mig det då jag praktiserade på ett dagis)

Sant det tror jag e bra jag med som AnneN säger låt barnen vara delaktiga även om det blir jobbigt ibland och de är i vägen och sinkar dig.

Din äldsta kommer ju äta när hon är hungrig utan tryck om hon inte är anorektisk.

Och den minsta blir ju hungrig om hon är med under matlagningen och känner dofterna. sen blir hon säkert stolt för att hon hjälpt till och vill prova då,

Jag  har samma dilemma med min 7 åring. Han gnäller konstant på maten och nästan allt är fel. Nu är det ju lite skillnad på en treåring och en sjuåring. En sjuåring kan man ibland kräva att han ska äta upp eller iallfall smaka på maten. Med en treåring är det inte lika lätt. jag tror man ska försöka välja sina konflikter. just maten tror jag inte att man ska göra så stort väsen av. jag tänker så här, att om de inte äter riktigt ordentligt till middag så får de lite extra till kvällfika.

Men det är inte lätt och jag förstår din oro. jag är också livrädd att mina barn ska få samma besvär som jag har.

Sånt där är ju alltid svårt? Men vi har tvingat våra barn att äta. Stenhårt. Sen har vi ju fått lära oss att vissa saker funkar bara inte. Den yngste åt inte ägg när han var liten, tyckte verkligen att det var jätteäckligt, men våra barn är ju våra barn och de är sådana tjurskallar (jo jag och min fru också) och måste "överbevisas" om de har fått något för sig.. Fortfarande kan 11 åringen sitta och beklaga sig hur synd det är om honom som ska få så "äcklig" mat bara för att vilja ha mer när han väl äter!? 

Själv tycker jag att frågan skulle kunna vara om man ska ha lördags-godis ens.? Godis en gång i månaden skulle vara lagom…kanske.  Jag tycker det verkar finnas "sockermissbrukstendenser" hos båda killarna så jag skulle vilja dra in på sockerintaget ordentligt. Men det är svårt det är ju socker i nästan allt idag.

Vet du Kia ditt "Lördagsgodisbeteende" "avslöjar" kanske ett tidigt beroende ? Tänk på "helgalkisarna" som tillbringar hela veckan på att vänta/tänka på/drömma om på groggen de ska få på fredag (och lördag och söndag… ) Dessutom sliter de ofta ont för att inte supa i veckan för då kan man ju ha problem… Bara en tanke…

Jag tycker precis som du Kia att man aldrig ska tvinga barn att äta. Mitt sjuka förhållande till mat/svål kommer exakt ur detta!

Jag tänker att du bara ska låta det passera, då blir det vare sig laddat eller svårt. Men deala med ungen vetja :) Vill hon inte äta alls eller ens smaka så klargör att det blir inga godsaker istället, då måste hon äta något annat först. Det tror jag är det viktigaste, att barnen inte lär sig att de kan vägra äta mat för att sedan ersätta maten med något som mera liknar efterrätt.

Vi skulle aldrig få för oss att tvinga andra vuxna att äta eller ens smaka på sådant de själva inte har valt men våra barn tar vi oss friheten att tvinga till alla möjliga konstiga saker. Det tycker jag personligen är helt fel för det är enbart makt vi sysslar med då och inte demokrati. och då är det bäst att tillägga att jag inte pratar om viktiga saker som att slåss, att borsta tänder osv utan saker som vi tvingar dem till bara för att det egentligen är bekvämt för oss vuxna.

ha-ha jag såg nu hur det där såg ut! Jag står med en piska och trycker ner mat i mina stackars barns strupar!

Näe men vi har inte gett oss förrän de har smakat på maten och nästan jämt har de då gillat den. Men när de inte har gjort det har de ju självklart sluppit äta. Jag har en vuxen  bekant som gillar ungefär tre maträtter allt annat är äckligt även det hon aldrig har provat!

Ja jag tror på tvång ibland. T.ex. tvångsvård.

kommer förresten ihåg från småskolan en fröken som tvingade mig att äta stuvadspenat tills jag kräktes över tallriken! Jag sa jag hade smakat och inte tyckte om men den här människan trodde jag ljög jämt.

Hon tvingade mig inget mer i alla fall.

Hoppfull har ju helt rätt i att gör det så odramatiskt som möjligt. Ibland så är dem faktiskt inte hungriga bara… Men treåringar är ju som de är…hur ska man veta?

Jag tycker nog det är svårt att ge allmänna råd eftersom det är så olika. är det nåt mina föräldrar borde ha gjort mer, i allmänhet, så är det att ha tvingat mig till saker faktiskt. Nu lät de mig slippa alldeles för mycket…

Oavsett vuxna eller barn, så är det väl så att man ska lära sig att smaka innan man bestämmer sig? Det är väl inte tvång? Jag vet inte vad ni menar med tvång, men om man bara ger barnen mat och sen får dom själv välja om dom vill äta, det tycker inte jag är tvång. Det är helt normalt för mig.

Jag tror att om man börjar diskutera och fråga så blir det en maktkamp, det är nog bättre att bara servera och sen vänta och se vad som händer. Då lär sig barnen att dom själva får bestämma OM dom ska äta, men att dom inte kan bestämma över någon annan.

Jag har sett många exempel på barn som bara använder sig av mat för att få sin vilja igenom, dom äter oftast när man inte diskuterar med dom… Så sluta diskutera. Ignorera och vänta och se vad som händer.

Sen tycker jag det är fel att man ska ge godis o glass istället för mat, om barnen inte äter maten. Det känns självklart för mig vad barnen väljer då, och blir då sockerberoende på ett eller annat sätt.

Sen godis i övrigt, det måste du själv avgöra.

Jag kommer inte att ge mina barn sötningsmedel eller konstgjort godis, så är det bara. Min kropp och mitt liv har blivit alldeles förstört av det och får jag barn så vill jag ge dom ren mat. Vissa tycker jag är störd, men så är det.

Jag tvingar ingen annan att sluta med godis…

#5 Du har helt rätt att det avslöjar ett tidigt missbruk. Jag har varit sockermissbrukare redan som barn och det vet jag mycket väl idag. När jag flyttade hemmaifrån lät jag missbruket blomma ut i sitt fullo om man säger så, när ingen såg och jag kunde vara ensam och bara äta vad jag ville av saker som jag köpt för mina pengar och ingen som tog det ifrån mig. Jag handlade redan när jag bodde hemma. Då åt jag mängder, slängde allt papper långt ner i soptunnan där ute så aldrig någon skulle komma på mig. Så ja, jag vet jag missbrukade redan som barn och jag tror det var så att när jag väl fick äta utan att smyga, (alltså lördagsgodiset då) så gjorde jag det med råge och därför blev det så fixerat tror jag.

Nej, tvinga fungerar nog inte. Men sen kan man ju säga att om hon inte smakar ens hur ska man då veta om hon gillar det? För hade hon aldrig smakat choklad/ köttfärssås och spagetti osv, hur vet hon då om hon gillat det?

Jag tror att den största rädslan ligger i att hon ska gå igenom mitt helvete jag vet att den ligger där och därför känns det jobbigt att jag inte bara kan hantera det perfekt när jag vet så mycket om hur det är att vara som jag. Rädd helt enkelt antar jag är nog vad detta handlar om. För ja, jag låter mina barn äta godis för vem är jag att stoppa det totalt bara för det förstört delar av mitt liv? Ja, visst jag är förälder men jag vill inte att de ska känna sig udda och sukta efter godis pga, att jag inte låter dom äta det för att jag är sockerberoende. Jag kan ju inte döma ut dom redan, men jag kanske kan försöka ge dom en sund inställning till det och det innebär att jag inte tänker förbjuda det. För jag vet att förbjudet blir väldigt lokande i slutändan . Så var det iallafall för mig.

Tack för allas råd :)

#9 Jag håller med dig Kia om att det är svårt att veta om de inte smakar ens. Även jag har trugat och försökt övertala dem att smaka för att de kanske missar något om de inte smakar. Men vissa ungar är rädda för att smaka, jag var sådan, jag inbillar mig att jag hade extrema smaklökar, precis som jag hade och har extremt luktsinne, så väldigt mycket mat smakade i min mun äckligt. Tyvärr.

Först när jag blev vuxen och fick börja välja själv fann jag glädje i att smaka nya saker och laga mat med nya kombinationer. Jag tror att det allra viktigaste är att inte skrämma barnen genom tvång eller skrämsel eller liknande. Som flera av oss sagt är så lite drama som möjligt den bästa vägen. Låt henne vara om hon inte vill så behöver det inte bli ont i magen av matsituationerna och då löser det sig. Hon kommer att se vad ni andra äter och påverkas av det :)