Självbesatthetens triangel.
(Från NA)
När vi föds är vi bara medvetna om oss själva, vi är universum. Vi uppfattar föga annat än våra grundläggande behov och om dessa tillfredsställs är vi nöjda.
Allt eftersom vårt medvetande expanderar blir vi medvetna om en värld utanför oss själva. Vi upptäcker att det finns människor, saker och platser runt omkring oss - och att de uppfyller våra behov.
Då börjar vi också uppfatta skillnader och se vad vi föredrar. Vi lär oss att vilja och att välja. Vi är centrum av ett växande universum och förväntar oss att bli försedda med det vi behöver och vill ha.
Vår källa till tillfredsställelse skiftar från mirakulöst tillfredsställda grundbehov till uppfyllandet av våra önskningar.
De flesta barn inser, genom erfarenhet, med tiden att omvärlden inte kan förse dem med allt de vill ha och behöver.
De börjar att med egna ansträngningar komplettera vad de får. Allteftersom deras beroende av människor, platser och saker minskar, börjar de mer och mer att vända sig till sig själva.
De blir mer självständiga och lär sig att lycka och tillfredsställelse kommer inifrån. De flesta fortsätter att mogna; de inser och accepterar sina starka sidor liksom sina svagheter och begränsningar.
Vid något tillfälle söker de vanligen hjälp av en kraft starkare än de själva som förser dem med det de inte själva kan förse sig med.
Att bli vuxen är en naturlig process för de flesta människor.
Som beroende tycks vi emellertid tveka någonstans på vägen. Vi förefaller att aldrig växa ur barnets självcentrering.
Vi tycks aldrig finna den självständighet som andra finner. Vi fortsätter att bero av världen omkring oss och vägrar acceptera att vi inte kommer att ges allt.
Vi blir självbesatta; våra önskningar och behov blir krav. Vi når en punkt där tillfredsställelse och förverkligande är omöjligt.
Människor, platser eller saker kan omöjligen fylla tomheten som finns inom oss och vi reagerar på dem med harm, ilska och rädsla.
Harm, ilska och, rädsla utgör självbesatthetens triangel.
Alla våra karaktärsdefekter är olika former av dessa tre reaktioner. Självbesattheten är kärnan i vårt vansinne. Harm är sättet de flesta av oss reagerar på i förhållande till vårt förflutna.
Det är att i våra sinnen om och om igen återuppleva erfarenheter från det förflutna.
Ilska är sättet de flesta av oss handskas med nuet. Den är vår reaktion på och vårt förnekande av verkligheten.
Rädsla är det vi känner när vi tänker på framtiden. Det är vår reaktion på det okända; negativa föreställningar.
Alla dessa tre är uttryck för vår självbesatthet. De är vårt sätt att reagera när människor, platser och saker i det förflutna, nuet och framtiden inte lever upp till våra krav.
I Anonyma Narkomaner får vi ett nytt sätt att leva och en ny uppsättning redskap. Dessa är de tolv stegen och vi arbetar med dem efter bästa förmåga.
Om vi förblir drogfria och kan lära oss att tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter så inträffar ett mirakel.
Vi finner frihet från droger, från vårt beroende och från vår självbesatthet. Harm ersätts av acceptans; ilska ersätts av kärlek; och rädsla ersätts av tillit.
Vi har en sjukdom som till sist tvingar oss att söka hjälp. Vi har tur som bara ges ett val; en sista chans. Vi måste bryta självbesatthetens triangel; vi måste bli vuxna eller dö.
Nu måste jag bara komma med en sk dum fråga ….. vi kommer ju alla att dö nån dag så vad handlar det om? Jag hörde detta av en kompis att välja mellan att dö eller leva..kanske du kan förklara
Jag är inte säker på att jag hålle rmed #0, i alla fall tycker jag inte att denna beskrivning är den enda.
"Vid något tillfälle söker de vanligen hjälp av en kraft starkare än de själva som förser dem med det de inte själva kan förse sig med."
Kan det verkligen vara sant? Finns det inga människor som kan leva utan en gud?
Men mest undrar jag över detta att beroende personers beteende skulle bero på självcentrering. Eller inte egentligen det, för visst är det ett extremt självcentrerat liv, men jag reagerar på frasen "Vi tycks aldrig finna den självständighet som andra finner. Vi fortsätter att bero av världen omkring oss och vägrar acceptera att vi inte kommer att ges allt." Är det inte snarare tvärt om? Vi vägrar acceptera att världen omkring oss finns och att vi måste interagera med den? Vi vägrar ta emot det som ges oss och vill bara ha det vi kan ta?
"Människor, platser eller saker kan omöjligen fylla tomheten som finns inom oss och vi reagerar på dem med harm, ilska och rädsla." Detta känns inte heller riktigt rätt. Är det inte snarare så att vi reagerar med harm, ilska och rädsla för att de inte kan ge oss det vi vill ha men ändå inte lämnar oss i fred?
#1: Jag tänker att det betyder att välja mellan att bli vuxna och leva till ålderdomsdöden eller dö NU. Fast det valet är inte alltid självklart. Inte för mig i alla fall. Det finns aspekter av en så kallade normaliteten jag kanske hellre dör än anpassar mig till. För hade jag sagt att jag definitvt dör hellre än anpassar mig, men det har blivit ett "kanske" med åren. Har jag blivit mesigare eller mognare, tro?
#1 Om jag hade fortsatt mitt missbruk, så hade jag med all säkerhet gått en för tidig död till mötes. Jag valde att sluta mitt missbruk, jag valde att leva.
#2 Jag förstår precis vad du menar. Men antagligen så har jag hört AA's och NA's ord för mycket för att reagera.
Jag har själv ingen religiös tro och hade jättesvårt för "högre makt" osv i början. Nu ser jag det som om min högre makt det är för mig den makt jag hade att bryta missbruket. Jag själv är min högre makt.
På något sätt tror jag ändå att en beroendemänniskas självcentrering visar sig i missbruket. I mitt missbruk kom alltid jag och mitt missbruk först. Jag trodde att jag var självständig, men det var missbruket som styrde.
Man kan säga så här att jag har valt att ta till mig det som passar mig och bortse från det som inte går in i min icke religiösa värld. Jag tar mig friheten att tolka det som jag vill.
Blev det förståligt?
# jag förstår nu tack
Starta ny diskussion