Du skriver att du har gått på AA, NA, osv, men lever du aktivt i stegen? Har du någon sponsor som kan hjälpa dig igenom detta?

Jag har ingen sponsor, har aldrig haft. Jag har aldrig fått nån hjälp att skaffa någon sponsor så det har legat på mig att prata med vem som helst som jag ville skulle bli det och för en person som har haft sociala fobier hela livet var det lite mycket begärt. Har inga sociala fobier längre men har heller inte varit i programmet på länge.

Så nej, jag lever inte aktivt i stegen. Eller jo, det gör jag, men de har liksom blivit assimilerade med mitt liv och jag behöver inte "tänka AA" för att leva i stegen. Sockerberoendet är mycket av ett kemiskt problem för mig. I första hand åtminstone. I en rutinerad vardag är det svårt att ta sig tid för avgiftning, abstinens, huvudvärk, irritation osv. Det mentala kommer i efterhand men det känns som att det är det kemiska beroendet som påminner… h, nu vet jag inet vad jag prata rom längre. Konsentrationssvårigheter pga sockerdown.

Välkommen hit.

Du behöve inte leva aktivt i stegen, det viktigaste just nu är att du är medveten om vad som går fel.

Du har tagit dig ett lååångt återfall, men de flesta tar sig ett eller flera återfall utan att gå under för det.

Det känns nästan som om du skulle fokusera på en sak i taget. Vilket tycker du är värst? Socker? Snabbmat? Rökning? Osv.

Det är inte meningen att livet ska bli en pina bara för att du vill bli av med allt på en gång. Fokusera på det du allra helst vill bli av med och börja med det. En sak i taget!

Åh god morgon och tack för ditt braiga inlägg. Det kändes som lite solstrålar i morgondiset!

Det är sockret som jag har minst kontroll över och som har störst plats i livet så det känns absolut mest akut nu. Jag gör en seriös ansträngning angående sockret nu och jag ska försöka tänka att jag tar det andra sedan. Men jag kan nog inte stäng av det dåliga samvetet. Måst träna lite på det där känner jag.

Hej Vitterfnitt och välkommen hit :)

Svarar på ditt sista inlägg då eftersom det är det som står mig närmast med just sockret. Jag vet precis vad du menar med att man bestämmer sig flera gånger om dagen och det funkar bara inte… Finns OA eller FAA i din närhet där du bor? Kanske ska du besöka ett mat12 stegsprogram. Eftersom du redan känner till AA och NA är det inget nytt i sig men då får du möjlighet att ta kontakt med andra som har samma problem med maten. FAA har iallafall telemöten tis och sön och det kan vara en bra kontakt i början om man inte har möjlighet till livemöten. Mest för att prata med likasinnade. Det är rätt att koncentrera sig på en sak åt gången.

Men jag vill dela med mig om en sak när du pratar om att inte aktivt arbeta i stegen och det är att jag var med i 12 stegsprogrammet i mer än 2½ år innan jag skaffade sponsor eller innan jag började verkligen göra stegen. Jag använde programmet som ett stöd att få prata med andra. Men jag föll hela tiden tillbaka och det är först nu när jag haft abstinent tid i 9 månader som jag förstår vad jag gjorde  och det var att jag gjorde ju inte vad 12 stegsprogrammet sa att jag skulle göra. Nu har jag gjort det och det har varit oerhört jobbigt men jag är så tacksam att ha insett att det var precis det som behövdes att verkligen skaffa den där sponsorn och jobba igenom stegen som gjort att jag befinner mig där jag är nu.

Kanske ska du ta kontakt med en dietist som kan hjälpa dig med maten. Pernilla i Höör är mycket duktig och henne kan man ringa…

Glöm inte det viktigaste först och ta det i din takt

Skriv och berätta hur det går om du vill :)

Hej Kia och tack för ditt svar!

Jag har inte haft någon sponsor men jag har jobbat igenom stegen grundligt på en behandlingsinstans, för strax över tre år sedan. Efter behandlingen har jag även jobbat igenom stegen hemma och det känns mer eller mindre som jag kan dem i bakhuvudet numer (gick även på stegmöten osv). Jag tror personligen inte att jag får något gott ut av att jobba igenom dem igen… Jag tror inte att det är bra för själen att älta i gammal sörja. Jag har vänt ut och in på mig själv, letat i gammalt skräp och jag har lämnat ifrån mig det. Nu håller jag dessutom på att rota ännu längre tillbaka när jag skriver en bok om mina barndomssorger, som jag förhoppningsvis också ska lämna ifrån mig någon gång. Vad är att leva i stegen? Att se vad jag har att vara tacksam för? Att hjälpa andra? Att varje dag ransaka mig själv? Jag vet inte säkert vad det är "att leva i stegen", men det jag räknade upp är åtminstone sådant som allt är en del av mitt liv.

Jag jobbar ständigt med personlig utveckling, har gått i kbt förut och tillämpar de tjag lärt mig där nu också, läser böcker, lever, lär. Men den här delen av mig har jag så svårt att räta till!

Mat ockå, har varit ett ganska stort intresse länge. Jag har nyligen läst näringslära, varmkök och livsmedel i skolan. Hemma har jag gjort ganska omfattande studier i ursprunglig människoföda, livsmedelstillsatser, kroppsegna funktioner som är kopplade till matsmältning, näringsupptag osv, autoimmuna sjukdommar och maten, mat-miljö-ekologi osv.. Jag är rädd att jag inte riktigt skulle kunna hantera en dietist. Jag vet inte vem Pernilla Höör är dock. Hon kanske har allt jag saknar. Men jag känner inte att mitt problem är ovetskap, jag bara verkar sakna.. jag jag vet inte, vad? Ork, viljestyrka, tillfälle?Pluggar ganska mycke tnu och är ensam med två små barn varannan vecka, det kan vara bra utmattande… men jag vill inte skylla ifrån mig på det. Tycker bara att det måste finnas någon förklaring?!

Ja, hur det har gått… Det har väl gått tre dagar nu eller så. Kanske är det fjärde idag? Sockerfritt har dt varit men inte helt kolhydratsfritt, men det kan det omöjligt bli heller om jag inte åt helanimaliskt dvs.

Första dagen hade jag huvudvärk som inni… Hela tiden har jag haft sug. Men när jag gled in på kiosken för att min vän skulle köpa något att äta köpte jag lite ost istälelt för godis som jag alltid gör när vi går in där. Och på det viset har jag löst vardagen. Den första dagen kastade jag in två godisar i munnen utan att tänka på vad jag gjorde. En klasskamrat sträckte fram en skål unde rnäsan på mig och jag hajjade inte till förrän det var för sent. Det kändes inte som någon större fara men är det inte läskigt vilka vanor man kan skaffa sig. Att man inte ens märker!

Jag äter alltid i vanliga fall LCHF-stenålderskost hemma. Det är skolmaten, godiset och äta-ute-mat som jag slarvat med. Så det har inte varit några problem att hålla mig på spåret hemma. Dock hände något igår. Jag var hos en barndomsvän som bjöd på bullar. Jag hade bestämt mig för att inte ta men sen vet jag inte ens vad som hände, plötsligt hade jag ätit två bullar. Idag ska jag hem till en annan barndomsvän på "fika". Jag måste hitta en strategi att fika utan att äta bullar! Det känns ohyffsat att tacka nej på något vis… Men det är viktigt.

En annan sak hände också. Min farmor kom hit med flera lådor med chokladpraliner som ligegr i kylskåpet för at tjag inte kan slänga sånt jag fått i present. Jag tänkte ge bort skiten, men nu ligger det i skåpet. Och ja, jag har smakat. Tre stycken. Vid olika tillfällen. Jag sög på dem en stund sen spottade jag ut dem. Men TRE gånger upprepade jag samma dumma grej. I vanliga fall had ejag redan ätit upp alltihopa, men ändå… tre gånger…

Det känns hopplöst ibland…

Nu är det ju svårt att säga eftersom du skriver på nätet och där blir det lätt språkförbistringar men när jag läser ditt senaste inlägg om allt detta, mer eller mindre förgäves, 12 stegs arbete kommer frågorna:

Hur är din relation med (din) Gud?

Litar du på honom/henne/den/det?

Varför gräver du i gammal "dynga" om du, som det verkar, inte vill?

Det är bara för idag som gäller. Gårdagen är historia och framtiden… ja den vet vi inget om.

Min Gud har ingen personlighet på det viset. Jag är naturreligiös, kan jag väl kalla det. Jag tror på naturkrafter, moder jord, arv osv. Det är svår för mig att tänka som Bill och Bob kunde göra om sin Gud. Finns det något jag litar på så är det naturen och visst vårdar jag vår relation, men naturkrafter är inga krafter som är över mig (vakar över mig, håller mig eller liknande) utan det är krafter som är jämnställda med mig, som jag kan välja att leva i symbios med, som jag är en del av.

Det jag rotar i om min barndom är sådant som jag inte gått igenom förut och som jag tycker det är viktigt att gå igenom. Den "dynga" som jag inte tror är bra att älta är den som jag gått igenom i stegarbetet. Skuld, skam osv. Jag är såpass ung att det vuxa liv jag har att ransaka är ganska kort. Tiden innan har jag inte det främsta ansvaret för själv.

Hur som helst. Själv analyserar jag problemet som det jag lite var inne på i det första inlägget, det handlar om samhället. Jag är rätt och slätt en människa och jag är inte skapt till att vara omringad av diverse gifter dagarna i ända. Alla människor runt omkring mig har livet upphängt på rutiner som inkluderar dessa gifter som jag vill ta avstånd från. De gör det för att det är det lättaste sättet att göra på när man blivit indoktrinerad med all den här skiten från födsel i princip. Det finns så mycket onaturligt i samhället som man inte kan förvänta sig att man ska kunna avhålla sig från bara med enkel vilja, fastän man inte har haft någon dysfunktionell uppväxt osv.

Jag är sockerberoende för att jag har varit matad med socker sedan jag föddes. Det har eskalerat med tiden eftersom att socker skapar ett kraftigt kemiskt beroende. Ett kemiskt beroende som är svårt att göra sig av med eftersom att det finns socker överallt runtomkring oss, det är fika på varenda träff såväl privat som offenltigt, det är socker i maten, det är mängder av godis vid kassan på affärerna, det ges bort godis i present, det väntas fika när folk kommer på besök och så fortsätter det…

Därför är sockret mitt största problem. Vart "gifterna" befinner sig på problematiklistan är i direkt relation till hur tillgängliga de är i samhället. Därför tror jag att jag kanske måste flytta ut till skogs (vilket jag ändå vill men inte kan) för att kunna bli av med dessa problem. Det är något högst biologiskt och kemiskt med detta och inte nödvändigtvis psykiskt, även om konsekvenserna också dyker upp i psyket…

Ja ja, ibland i stunder av hopplöshet kan jag ändå önska att någon bara pekade ut felen.

Tack då förstår jag mycket bättre.

pEr