Åååh, är jätte glad att jag hittade just det här temat!

Finns det någon här som har varit djupt deprimerad som kan dela med sig av hur man känner, vad man vill ha för slags hjälp och uppmärksamhet? (Vet att det antagligen varierar från person till person, men det kanske kan vara till hjälp)

Jag har en bästa vän, vi har varit tighta till tusen sedan vi var barn och har gjort allt tillsammans. Hon är en underbar människa, glad, rolig, possitiv, nyfiken, äventyrlig, utåtriktad och en person som alla runt omkring henne älskade efter första stund. Jag har alltid avgudat henne och velat vara som henne, hon var så stark och klok. Finns inte en människa på jorden som jag respekterar och ser upp till så mycket som henne och hon som mig.

Ca 4 månader efter att jag flyttat från Sverige till Schweiz så kom hon och hälsade på mig och berättade att hon hade fått nytt jobb som hon älskade, hon hade gått ner i vikt och var så stolt över det (var normalt väldigt stor) och hon var kär för första gången på flera år i någon kille hon sågs med:-)

4 månader efter det så kom jag hem på semester i Sverige och träffade en människa som jag aldrig har sett förut. Hon var så mager och lixom…..helt tom. Hennes ögon var HELT tomma, det var som att titta in i två stora svarta hål.
Under dom 19 dagar som jag spenderade hemma i Sverige så satt jag med henne och höll henne när hon grät, lyssnade när hon ville prata, hjälpte när jag kunde svara, lät henne skrika när hon var arg, gav henne kärlek när hon ville, såg till att hon tog medicinen hon fått, gav henne hennes sömnpiller när hon skulle sova och smekte hennes hår tills hon somnat.
Hon berättade att hon lagt in sig själv på närmaste psykiatriska klinik, men inte fått någon hjälp. Jag skrev ett mail till kliniken men dom ansåg att dom gett henne hjälp som hon tagit.
Nu har hon låst in sig totalt. När jag var där så fick jag henne till att flytta ut ur sin lägenhet tillbaka till sin mamma för att inte vara ensam, så där befinner hon sig nu.
Jag har försökt att ta kontakt med henne både över telefon och internet i flera månader, men jag får inget svar. Ingen av hennes vänner där hemma vet vart hon har tagit vägen. Hon vill inte prata med folk och hon vill inte gå ut. Hon säger att hon är rädd för människor för vad dom ska tro om henne, hon säger att hon är så ful och att folk vet eller snart kommer att inse att hon bara är en lögn, att hennes personlighet inte är riktig. Den största pratkvarnen jag någonsin kännt är nu rädd för att prata och ta kontakt med människor!?

Jag är så ororlig för henne och jag vet inte vad jag kan göra. Hon säger att hon VILL ha hjälp, det är det ända hon vill. Hon vill att allt ska bli som det var, men hon kan inte hjälpa det och hon vet inte vad hennes känslor beror på. Jag är mest ororlig för att hon är helt ensam, hennes vänner har gett upp och är trötta på att jaga henne och telefon bomba henne för att få kontakt, hennes mamma verkar inte förstå det minsta (även fast hon arbetar för socialen?).

Vad kan JAG göra, när ska jag finnas där och hur? Vad vill hon att jag ska göra? Ska jag tvinga henne att möta sina rädslor och dra med henne ut eller ska jag bara finnas där och hoppas på att det går över av sig själv? Det har pågått så länge och hon behöver VERKLIGEN profesionel vård!

Hoppas att det finns någon som kan ge mig något slags råd eller dela med sig av egna erfarenheter!

Tack på förhand!