Kia till att börja med så var det du skrev inte gnäll utan för mig känns det snarare som ett rop på hjälp!

Nu har jag inte varit abstinent lika länge som dig och inte heller har jag gått igenom alla stegen ännu. Men om du känner att du inte är riktigt klar med stegen, känn efter vilket/vilka steg du känner att du behöver jobba lite mer på, gå tillbaka och kanske inte göra om, men fortsätt på dem. Be din sponsor hjälpa dig, han/hon förstår säkert vad du går igenom!

Kram på dig och tack för hjälpen jag fick via PM!

Usch vad jobbigt Kia! Men vad stark du är som ändå står emot och som klarar dig, en dag i taget!

Jag tänker att det kanske är dags för att ta ytterligare hjälp? Som att börja på en samtalsterapi? Nu har du kommit ur missbruket och nu kommer allt ifatt som kanske från början är själva orsaken till att du hamnade i det? Så en samtalskontakt där du får hjälp med att bena ut och bearbeta de känslor som nu väller fram kanske är nästa steg?

Jag vet precis hur det känns när man inser att man måste börja säga nej till saker och omgivningen bemöter en totalt utan förståelse. Jag hade aldrig klarat det utan min terapeut.

Du är dock inte maktlös inför ditt beroende, du är ju abstinent! Du har makten även om missbruket utmanat dig igen. Skämmas ska du absolut inte göra! Det är antagligen precis vad sjukdomen vill så att du ska falla till föga och gömma dig i den igen!

Skriv skriv skriv, och så kontakta någon att prata med!

Sköt om dig!

Kram!

Det är helt naturligt Kia, du har gjort ett jättebra jobb och det är inget underligt att du mår dåligt just nu. 12-stegsprogrammet är en bra väg att gå, men det garanterar inget fritt och lyckligt liv.

Livet går upp och ner, även för oss 12-stegsmänniskor! Men du har gjort så många förändringar i ditt liv och jobbat mycket med dig själv. Under tiden du har gjort det här så är dina närmaste kvar på samma nivå som de var innan. Du har förändrats, men inte de! Den upptäkten är svår ibland.

Jag tycker mig höra att du ändå har allt för stora krav på dig själv, sätt dig ner och tänk så här; jag är Kia och jag har gjort ett toppenjobb och jag duger precis som jag är. Det känns som om du missar det någonstans.

Men du har ändå en styrka, du känner igen varningssignalerna och du tar tag i det just nu, för du skriver här. Det är styrka, Kia!

Släpp dina bollar och ta dig till ett möte, du är inte ensam om att gå igenom det här. Prata om det, så kommer du att höra att vi alla har gått igenom det här. Ibland backar vi lite, men världen går inte under för det. Inte du heller, för du duger precis som du är!

Jag tror också att du måste slå ner på takten och lära dig att säga "Nej". Att säga nej kan vara mycket svårt.  Du behöver inte möta alla andra människors förväntan, och det kan därför svårt att sätta gränser gentemot andra.

Du behöver inte skämmas och känna dig skyldig när du säger NEJ. Men att hela tiden göra saker och ting emot sin vilja kan sluta i att man känner sig använd och blir bitter. Förmågan att sätta gränser är nyckeln till känslan av värdighet och självrespekt.

Att respektera sig själv och andra innebär också att acceptera och leva med konsekvenserna av de val man gör.

 När du skriver "Jag känner att jag är totalt maktlös inför mitt beroende och det är ett under att jag fortfarande är abstinent", så beskriver du i klartext det första och viktigaste steget.

Det är styrka Kia, du tog inget återfall utan du refererade till första steget. Tänkte du på det?

Du är en modig tjej och har gjort så många framsteg, var glad över det.

Kram!

//Kerstin

Kia, jag säger det igen: Been there, done that, bought the XXXXXL T-shirt!

Jag tror det du upplever nu är abstinensen nästa steg - en ny skiljeväg. Du har gjort enorma förändringar i dig själ, i ditt sätt att tänka, känna och agera! Nu måste du ta dig tid och utrymme att vara den nya, abstinenta Kia. Din egen Kia, inte någon annans Kia, som lever andras liv och döljer dig för dig själv och andra bakom ditt beroende. När du klarat det här steget, den här omställningen, kommer du att hitta tillbaka till energi, livsglädje och förmåga att ge, men på ett klokt och sunt sätt, där du hittar kraften i att leva dina känslor, inte att förtränga dem.

Man behöver inte förklara varför man inte ställer upp. Man får lov att säga NEJ, utan att förklara eller motivera. Det kan kännas tungt när man tycker andras förväntningar är som en kvävande filt. Men det är ju inte så! Andra vill att du ska vara som vanligt, för det är bekvämt för dem, men du ska inte vara för deras skull!

Stå på dig, Kia! Du har kommit så otroligt långt. Ta dig tid nu att känna efter. Du behöver inte din drog för att orka och våga. Det har du redan bevisat för alla oss här.

Hej,

Först och främst så läser jag era svar med tårarna rinnande ner för kinderna då det Ni skriver är så sant och att Ni skriver så fantastiska saker. Tack verkligen tack jag behöver allt stöd jag kan få och som Anne skriver kanske är det ett rop på hjälp. Så jag är oerhört tacksam att Ni tagit er tid att skriva.

#1 Jag lyssnar på dig och ska på torsdag möta upp min sponsor för att prata med henne för jag behöver ett personlig möte känner jag och hoppas att hon kan hjälpa mig bena upp mina tankar med sina erfarenheter.

#2 Jag funderar på det du skriver för kanske behöver jag gå ett steg längre med mina tankar. Men samtidigt skrämmer det en hel del och jag undrar ska det aldrig ta slut någongång? Men kanske är det därför jag ska prata med någon men sen känner jag också att världen är inte riktigt redo för sockerberoende då det inte direkt är klassat som en sjukdom så jag måste välja en annan väg och kanske bara säga att min problematik är beroende (punkt) Men iofs när jag skriver detta tänker jag att jag är ju sockerberoende men har det med känslorna jag känner nu att göra huvudsakligen? Hm!!!!

#3 Du har helt rätt att upptäckten att annat står still är tufft när man själv förändras och det blir att jag själva ifrågasätter förändringen om den är positiv. Längst inne vet jag att förändringen är positiv men jag kan inte hantera den och det är då den destruktiva Kia kommer fram, den sida jag känner allt för väl igen.  Nej, Kerstin jag tänkte inte på att jag faktiskt refererade till första steget när jag skrev. Men du har helt rätt att det är ju faktiskt det jag gör här. HM!!!

#4 Kanske som ett 13:e steg :) Hur man lever med det nya helt enkelt. Du har helt rätt jag måste ge mig själv utrymme tror jag. Utrymme att få lov att bara vara Kia utan att känna att alla pressar mig från alla håll för det blir för mig bara pannkaka…

Tack igen för underbara svar

Kram Kia

Självklart ska du skriva här när du mår dåligt Kia! Lyssna och stötta kan vi alltid göra även om du själv måste lösa dina problem.

Jag tänkte inte samtalsterapi som handlade om ditt beroende i första hand, utan kanske terapi kring den där lilla tösen Kia som antagligen blev sviken, sårad och kanske tillintetgjord (??) och hur hon hanterade livet utifrån det hon kunde just då.

För det är ju det som format oss senare i livet. Hur vi blev tvungna att agera för att överleva som små, med ett barns logik och överblick om sin omvärld.

Att då få samtal med någon som kan se de bakomliggande orsakerna och koppla ihop dem med de egna reaktionerna och handlingarna är oerhört befriande. Man ser sig själv i ett annat ljus, som är väldigt förlåtande och förklarande. Jag tror att det vore super för dig!

Kram och sköt om dig!

Först vill jag säga att jag är vansinnigt trött så utrycker jag mig dumt skyller jag på det!

Sen vill jag bara instämma med vad de andra redan sagt.

Och säger:

Nu mår du så bra att du kan må dåligt! Vad jag menar är väl ungefär att nu har du blivit så stark i ditt tillfrisknande så de saker du flydde från kommer upp automatiskt en efter en, förhoppningsvis inte för många åt gången, eftersom du grejar det nu!

Nu gäller det dock att vara ödmjuk och lita på (vad det nu det är som du kallar) Gud. Med ödmjuk menar jag kanske först och främst acceptansen. Ja det är svårt. Ja jag misslyckas själv ideligen.

Jag har sagt det förr, och kommer att säga det igen, : Skam och rädsla är ju nästan hela problemet! Skäms inte för hur då mår. Finns inget fel sätt att må. Var inte rädd för att be om hjälp.

Vi är alla dåliga ibland. Vi lever inte upp till våra egna krav. Vi lever inte upp till de krav vi tror att andra har på oss och vi har svårt för att sätta friska, sunda gränser.

Kanske är det ett under att du är abstinent men du vet Gud fixar under lite då och då men vi måste förstås göra vår del. Men den har ju du utan tvekan gjort och gör hela tiden eller hur?

Jag får instämma i de andras hyllningskör. Du är jätte duktig och att du faktiskt inte har flytt in i ett återfall trots att du har alla vanliga grunder för att göra det är otroligt starkt och jag hoppas att du fortfarande inte gett efter?

Som jag sagt till dig och andra här, stå emot försök fokusera på annat när det suger om inte annat så ring din sponsor eller en vän och prata om dina känslor för att få utlopp för ångesten detkänns bättre sen.

Vad gäller livet efter missbruket kan jag nog inte säga att det är så rosenrött som icke missbrukare som man som missbrukare kanske gärna vill tro tyvärr.

Men stå på dig vi tror på dig och önskar dig all lycka!

kram

Jag håller med övriga. Du är en stark och beundransvärd människa! Jag ska villigt erkänna att jag inte har eller haft ett beroende, men jag känner ändå igen mig i en del av det som skrivs. Det jag berörs mest av är din styrka. Du har tagit dig långt, och det känns för mig naturligt att du får svackor som är djupa som avgrunder. Jag tror på dig. Du kommer fixa detta, om inte idag så någon annan dag. Din öppenhet hjälper nog många, och jag läser och håller tummar i tysthet för dig Kia.

Tack för att Ni alla tror på mig. Det ger mig definitivt styrka att fortsätta min resa att leva totalt i tillfrisknad.

Jag vet vad jag måste jobba med och jag tror att jag har hållt ganska tyst för mig själv hur jag mår. Som vanligt försöker jag lösa det själv och inte ta emot den hjälp jag har och det stödet som finns även för mig. Som vanligt ska jag vara duktig och då ber jag inte om hjälp. OCh jag behöver hjälp som alla andra det vet jag ju innerst inne men tror att just att be om hjälp har varit det som har varit svårast för mig. För det innebär att jag måste be om något och jag klarar ju ut allt själv. Så jag har nu pratat med min Sponsor , pratat med en riktigt god vän och med er här och jag känner någonstans att jag kan börja klättra upp igen för jag vill inte känna mig så låg som jag gjort den senaste tiden.

Jag vet vad jag måste göra. Gå tillbaka och ta en dag i taget för det är där jag måste vara alltid och det är väldigt lätt att jag glömmer mina egna goda råd Hm!!!

Tack alla för erat stöd jag kan inte med ord beskriva hur jag känner att Ni skriver till mig som Ni gör. Ibland undrar jag är det mig Ni pratar om att ha kämparglöd  och beundran över. Det är helt knasigt i mitt huvud för det är sådant jag bara slängt iväg till andra människor och aldrig sett mig själv som en sådan person på något sätt,,,

OjOj. Jag skickar en jättevarm (((kraam)))

Så många gånger du alltid finns för oss alla.Ja det är svårt att se sig själv men du gör enormt mycket för oss alla.

Det är besvärligt när man börjar säga nej för alla vill att man ska vara som "vanligt" det är bekvämt för omgivningen.Förändring tar lång tiiid och vi människor är inte så glada i förändring, vi vill helst att allt ska vara som vi är vana eller hur?! :)

Fortsätt exprimentera, säg nej o säg ja efter hur du vill och vet att du alltid kan ändra dig  för orden är inte skrivna i sten! När jag började säga nej så var det svårt men så började jag säga : -jag vet inte , jag ska tänka på saken. På så vis ger du dig själv utrymme att känna efter vad du verkligen vill o kan. Kan vara en bra början!

Jag håller med ovanstående, du är enastående Kia!!Du kanske inte behöver vara så himla duktig ett tag, kanske ge dig en paus från att stötta alla andra och bara ta hand om dig ett tag.?!? 

Vet du egentligen är det riktig styrka att be om hjälp, våga visa sig behövande av andra människor, vara sårbar o öppen, det är jätteläskigt i början men du är på good!! väg tjejen.

En sak i taget kraam Buddhina

Kramar Kia!

Kom att tänka på att det kan ju faktiskt vara en form av vinterdepp du är inne i , den här tiden på året tycker jag är jättejobbig bara som den är och har man något annat som också är jobbigt så blir det duper/superjobbigt pga mörkret och kölden .

 Men snart vänder det och blir ljusare och varmare, eller hur?

Kram!