Lite intressant äsning.

Brännvinet kom till Sverige på 1400-talet, via köpmännen i Lübeck. Från början användes det för tillverkning av krut, och som namnet antyder var brännvin "bränt" - det vill säga destillerat - vin.

Brännvin blev ingen dryck i var mans mun förrän svensken lärde sig att destillera sprit av säd. Det dröjde ett par hundra år.

Under hela 1600-talet spreds den så kallade husbehovsbränningen över landet, först inom adeln och sedan i allt vidare kretsar. Det var först under de besvärliga nödåren i slutet av 1600-talet som bränneriet blev ett problem. Inte för superiet utan för bristen på brödsäd. 
I slutet av århundradet förbjöds därför husbehovsbrännandet av kungen.

Kriget kostade - skatt på brännvi

Under 1700-talet fanns tankar på att utforma regler för alkoholtillverkning och försäljning dök för första gången upp i Sverige. Man började omväxlande att förbjuda och tillåta husbehovsbränning - i varje stuga fanns en tunna brännvin och alla drack, barn, vuxna och gamla.

Nödåret 1756 förbjöds all brännvinsproduktion på obestämd tid. Men det var omöjligt att kontrollera och de återstående åren av 1750-talet tros en kvarts miljon tunnor sprit ha lönnbränts - årligen!

Vid samma tid förbjöds allt som hade med sprit att göra, från import till reparation av brännvinspannor. I stället anlades ett 60-tal så kallade kronobrännerier i landet.

Dessa var de enda som lagligen fick bränna sprit, men det stoppade inte lönnbränningen. Det som var tänkt som en stor inkomstkälla, statligt tillverkat och sålt brännvin, blev i stället ett jättelikt överskott av sprit. 10 år av kronobrännerier tog slut och husbehovsbränningen släpptes åter fri.

Supandets århundrade

Och den blev inte bara fri - den blev också en rättighet. Alla som brände sprit fick också sälja. I varenda bod kunde den som önskade, köpa sig en sup - och resultatet blev att aldrig någonsin har superiet varit så stort i Sverige som då - i början av 1800-talet. 45 liter per person och år, inräknat alla svenskar, även barn.

Superiet blev snabbt ett gigantiskt folkhälsoproblem. Som ett brev på posten kom reaktionerna. Den första måttlighetsföreningen bildades 1830 i Stockholm, efter amerikansk modell. Några decennier senare dök den första helnykterhetsföreningen upp.

Samtidigt applåderades upplysningsarbetet om alkoholens fördärv, både i kyrkan och bland läkare. En stor bov i sammanhanget är det privata vinstintresset, menade många, och i mitten av 1800-talet började spriten bli statligt reglerad.

År 1850 var Falun först ut med ett bolag som skulle sköta all brännvinshandel i staden. Några bergsmän skulle sköta krogarna och bränneriförsäljningen utan egen vinning - vinsten skulle tillfalla det allmänna.
Fem år senare kom en ny brännvinsförordning: tillverkning och försäljning blev två helt olika sysslor enligt lagstiftningen.

Embryot till Systembolaget

1860 förbjöds husbehovsbränningen helt. Och fem år senare kom Göteborgs Utskänkningsaktiebolag, det nya bolaget skulle ägas av "aktade män som enbart uppbär skälig ränta". Ett annat namn var Göteborgssystemet som framför allt arbetade på att sanera krogarna, det var där folk både köpte och drack sitt brännvin.

Göteborgsystemet utvidgades till Hudiksvall, Stockholm och Lund  - och andra städer bildade sina egna systembolag med regionala namn. Bolagskrogarna skulle vara rena och prydliga och de som var berusade eller otrevliga avvisas. Det blev också förbjudet med köp för alla under 18 år.

De nya bolagen blev mycket lönsamma och vinsten gick i mångt och mycket till 1800-talets snabba industrialisering. Redan 1863 beslöt riksdagen att en femtedel av försäljningen skulle gå till staten. Men eftersom vissa bolag försökte komma undan avgiften beslöt riksdagen redan på 1870-talet att all vinst skulle tillfalla staten.

 Brännvinskrig!

Det här var inte populärt hos spritproducenterna och framför allt inte hos L O Smith. Han anordnade gratis färjeresor till sina spritfabriker på Reimersholme och Fjäderholmarna utanför Stockholm där hugade törstiga kunde köpa brännvin till mycket lägre pris än på bolagen - (känns bilden igen från nutiden?). Dessutom varnade han för utskänkingsbolagens brännvin med en hög andel finkel.

Efter en hård strid gick herr Smith segrande ur striden. Han hade lyckats bli utskänkningsbolagets enda spritleverantör.

Men han gav sig inte, och efter att lagt andra landsändar för sina fötter var det dags för ett nytt krig med prispress.

Staten tar över  

Ett par år efter sekelskiftet blev brännvinsförordningen obligatorisk men förbudsfrågan var ändå aktuell. Att supandet flyttat från krogen in i hemmen var inte någon förmildrande utveckling.

År 1909 togs initiativet till en "privat" folkomröstning om ett förbud och mer än hälften av landets vuxna befolkning röstade för.

1911 blev det dags för en utredning om ett totalförbud.

1912 infördes en tidig version av motbok, i Göteborg registrerades alla inköp och anmälningsbevis i särskilda liggare. Ännu fanns det dock ingen övre gräns för inköpen.

Stockholmssystemet = motbok

1914 tog läkaren Ivan Bratt över det nyöppnade Stockholmssystemet. Han införde genast motboken med individuell ransonering. Dessutom blev det obligatoriskt att äta när man drack på krogen.

Första världskriget ransonerade

En tid 1917 rådde ett kortare totalförbud för sprit i Sverige (en dryg månad), något som berodde på kriget. Efter förbudet gällde två liter i kvartalet. Starköl förbjöds också vid denna tid. Och när kriget tog slut infördes motboken i hela landet.

Motbokens orättvisor

Byråkrati och blanketter var en besvärlig del av motboksvärlden. Vad som var betydligt värre ur demokratisk synpunkt, var att inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen.

Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet.
En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Och var du kvinna och hushållerska hade du inte chans att få motbok när mannen i huset hade en.

Folkomröstningen om totalförbud

Man kan tycka att senare tiders folkomröstningar varit jämna, men frågan är om någon slår 1922 års omröstning om totalförbud på alkohol.

In i det sista var utgången oviss. Men till slut vann nejsägarna med 35 000 röster. Och det var norra delen av landet som ville ha förbud. 81 procent i Västerbotten mot 19 i Skåne.

 Trots att folkomröstningen bara var rådgivande följdes resultatet. Sverige fick aldrig något totalförbud - även om exempelvis Umeå försökte sig på ett smygförbud året därpå med höga åldersgränser, restaurangrättigheter som drogs in och ransoner till en liter per månad. Polisen protesterade och förbudsförsöket avstannade.

Motbokens motståndare

Motboken var inte populär. Orättvisa, byråkrati, slöseri med pengar, kontrollapparat - skälen var många. Men när till och med nykterhetsrörelsen höjde rösten mot den - de tyckte att den legitimerade konsumtionen - var det dags att se sig om efter en ny alkoholpolitik. Efter nio års utredning försvann motboken den 1 oktober 1955.

Frihet under ansvar

Nu skulle allting mjukas upp. Inget krångel med ansökningar och blanketter. Reglerna var tydliga: minst 21 år gammal, inte berusad och inte langande. Man förstod att konsumtionen skulle öka.  Försäljningen steg med 25 procent på ett år. Och fylleriförseelserna fördubblades.

Röda lampan

Ett par år efter motbokens slopande var det dags för en ny kontrollvåg. Spärrlistor från nykterhetsnämnden, legitimationstvång för alla och två rejäla skattehöjningar på sprit var några av åtgärderna.
Samtidigt började Systembolaget propagera för vin i stället för sprit. Brännvinet tappade mark. Och det fortsatte, bland annat med hjälp av kampanjer och ytterligare skattehöjningar.

År 1964 infördes "röda lampan". Slumpmässigt skulle kunden kunna legitimera sig. Utan leg, inget köp. Men naturligtvis gick det att styra lampan - också.

Mellanölet

1965 var det dags för mellanölets födelse - och det levde lyckligt i 12 år. Det var förmodligen orsaken till att alkoholförsäljningen steg under hela 1960-talet och nästan hela 70-talet. Systembolaget blev mer aktivt mot supandet och bland annat "Spola kröken" kampanjen bidrog till att folk drack mindre. Och det har vi gjort sedan dess. Fram till nu.

Och nu?

1995 gick vi med i EU och två år senare förkunnade EG-domstolen att Sverige fick behålla sitt alkoholmonopol. Men bara för försäljningen. Produktion, import, export och restauranghandel dessa monopol försvann. En seger för folkhälsan, kan man hoppas. Samtidigt som våra alkoholvanor luckras upp allt mer.

Lådvin, smuggelsprit, fri införsel av alkohol från utlandet, internethandel, alkoläsk och låtsascider - allt har bidragit till att svensken nu dricker mer än på hundra år. Vi har anammat öl-efter-jobbet-kulturen, vin till vardags-vanan och behållit vårt dricka sig full till helgen-beteende.