Hej Kiia och välkommen!

Jag är inte drogberoende, men beroende ändå. För mig hjälper det att bromsa den onda cirkeln genom att "prata" med folk här på forumet - hoppas det fungerar så för dig också!

Jag var för några år sedan där du är nu.
Jag hade turen som har vänner som berättade för mina föräldrar och därigenom började jag gå hos psykolog.

Vet inte om detta kan vara ngt för dig?

Numer är det mat som är boven. Även alkoholen ibland.

Mina vänner sa till mej att dom kommer tillbaka när jag lagt av men jag trodde att vänner va till för att stötta och hjälpa en ur svåra situationer…

#2 Mina föräldrar finns inte där för mej.. Dom vet vad jag gör men blundar för problemet..

Tufft av dig att berätta för oss Kiia. Jag har själv klarat mig från tyngre droger, men har förstått att vi som är av beroendetyp lätt kan falla in i vad som helst om tillfälle ges.

För mig är det så att min mamma var tablettmissbrukare under många år och under den tiden bestämde jag mig för ALDRIG. Därför tar jag inte ens smärtstillande…

Kiia. Enligt mig ska de finnas för en, men visar man inget som får dem att tro att man verkigen vill sluta, orkar de inte finnas vid ens sida. Jag tror det är väldigt svårt för någon att se sin vän förstöra sig själv. Dessutom är man själv ingen bra vän under ett missbruk, vilket kan resultera i att vännerna lämnar en.

Tråkigt att du inte har föräldrar som gör ngt. De borde få smisk tycker jag! Skaffar man barn tar man hand om dem!

Du får vända dig till skolans kurator om du går i skola. Annars kan du gå till BUP, vet inte hur gammal man får vara där. De kan hjälpa dig hur du ska gå till väga! Se till att ta tag i det nu! Och du måste bryta kontakten med dina missbrukande "vänner!"

Hej Kiia

Tack så mycket för du delar med dig. Jätte starkt gjort. Jag har inte heller någon direkt kontakt med just den form av drog som du har men jag är en beroendebersonlighet ut i fingerspetsen och jag borde nog bara tacka min lyckliga stjärna att det inte kommit droger i min väg, då jag är säker på att jag hamnat där också då.

Jag har dock en hel del vänner som vandrat den vägen du har och det är inget lätt att ta sig ur men du verkar vara stark och med det menar jag att du erkänt och faktiskt sagt att du behöver hjälp vilket inte är så lätt att göra.

Det är tråkigt med dina vänner och man kan undra när du faktiskt ber om hjälp varför de inte verkligen visar att de är dina vänner och hjälper dig. Du verkar vara villig att ta dig ur ditt missbruk och vet du vad Kiia då har du kommit en lång bit på vägen redan.

Hoppas du känner att vi kan ge dig stöd. Att ta kontakt med någon som är proffisionell är nog inte helt fel, vet inte vad du har för erfarenhet av det.

otroligt modigt gjort av dig Kiia! Jag har en vän som är numer hemlös och tillbaka i skiten igen. Hon bröt kontakten med mig varför vet jag inte för jag svek inte från hennes sida. Däremot var och är jag otroligt lättlurad och vill bara tro gott om alla vilket kan få konsekvenser.

Genom att berätta här hur du har det så har tagit ett första steg mot läkande. Jag skulle vilja be dig fråga dig själv varför du behöver drogen och svara ärligt inför dig själv. Om du vet orsaken till ditt beroende kan du handskas med problemet på ett bättre sätt. Det värsta som finns och faktiskt det bästa är att rannsaka sig själv och leta upp det där man gömt undan i alla år. Skitjobbigt men nyttigt. De små ljusen av klokskap ska man försöka få att brinna längre så att man kan stå ut med att bryta beteendet.

Har du kontaktat någon avvänjningsklinik eller läkare för tunga droger är inte lätt att själv få bukt med. Vi finns här alltid för stöd och pepping men våga steget att ta kontakt med några som kan hjälpa dig fysiskt.

Styrkekramar till dig Kiia

Otroligt starkt av dej att tala om ditt problem! Du har redan tagit första steget mot ett liv utan droger genom att du själv insett ditt problem.

Lycka till!

Kiaa, jag har varit i precis samma sitts som dig, bara det att jag började i en annan ordning.

Amfetamin var den första drogen jag testade och jag fastnade för den direkt. Jag blev dock inte beroende utav den i början, men det jag fastnade för, var kännslan man fick och den personen man blev utav den, jag trivdes med mig själv då.

I början var det bara amfetamin som gällde. Men snart fick man även tag på Bensodiazepiner (Lugnande medel) i form av Rohypnol, valium. Men även imovan kom krypandes. Det utvecklades snabbt till ännu ett beroende, ett mycket svårt sådant.

Efter några år, kände jag att jag berkligen behövde sluta med Amfetaminet, då det hade tärt väldigt mycket på min kropp. Det var lätt att sluta då man hade tillgång till fludder (Lugnande medel).

Det gick en tid och jag tyckte det var dags att sluta med allt som hör droger till. Det var dock inte det lättaste. Slutar man med piller, får man det extrema suget efter tjacket (Amfetamin). Tog man tjacket, var man fast igen och behövde fludder för att sluta.

Det är som du säger, en ond cirkel som är näst intill omöjlig att ta sig ur.

Jag flyttade hem till min moster och hennes två ungar. Jag klarar inte utav att vara påtänd när ungar är i närheten, då får jag ångest. Desutom kunde man komma ifrån det värsta suget genom att busa, skratta och ha roligt med kidsen. Det var tack vare dem och min mosters stenhårda koll på mig, som fick mig att sluta. Dock har jag haft en massa återfall, men inget som gjort att jag fastnat i beroendet igen.

Fast så kan jag igentligen inte säga. Jag är fortfarande beroende. Suget sitter kvar och jag tror det aldrig kommer försvinna. Ibland kan det vara så svårt, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Svetten rinner, musklerna spänner och rycker, det tjuter i huvudet, man blir nojig och får svår panik-ångest. Hög feber och tankar om att man snart ska dö. Det går inte förklara kännslan av suget efter en drog.

Det finns hjälp att få. Öppna drog-avdelningar, där man får både bostad, mat och stöd i form av samtal. Fast det är ingenting jag rekommenderar. Många går på sådana här mottagningar, bara för att få nya drog-kontakter. Träffar du desutom någon som du får bra kontakt med och den personen inte klarar av att sluta, då blir det nästan en omöjlighet för även dig.

Berätta för killen som du har träffat, om dina problem. Säg att du behöver hans stöd och hjälp. Tänk aldrig på att sluta med fludder, men fundera varje dag på att trappa ned, väldigt sakta och lite i taget. Det är svårare att sluta med för höga mål.

Önskar dig lycka till Kathrine,

Vänliga hälsningar
- Jim Johansson

Jim… Tack! Stark som delar med dig…..

Kram

JimJ 

"Svetten rinner, musklerna spänner och rycker, det tjuter i huvudet, man blir nojig och får svår panik-ångest. Hög feber och tankar om att man snart ska dö. "

Det där är för mig en avtändning, det man känner då drogerna går ur kroppen på en.

Suget man än idag känner är för mig bara en intensiv längtan efter att få känna och må som jag gjorde då jag var påtänd. Jag fick bra självförtroende osv.

Och om du känner sug, så har du nog varit beroende.

Det som håller mig borta från det nu är att jag tänker på hur dåligt jag mådde efter och hur kroppen tar skada av det. Hur folk uppfattade mig och hur jag egentligen betedde mig.

Jag känner igen mej ganska mkt i det JimJ skriver, då jag varit drogberoende förut, då jag slutade med drogerna så var det det absolut svåraste jag någonsin gjort i mitt liv men det var samtidigt det allra bästa. Jag känner så väl igen det JimJ beskriver "Svetten rinner, musklerna spänner och rycker, det tjuter i huvudet, man blir nojig och får svår panik-ångest. Hög feber och tankar om att man snart ska dö." precis så kan det kännas vid en avtändning men 100 gånger värre blir det då abstinensen kickar in! Jag kommer så väl ihåg allt som jag gick igenom då jag bestämde mej för att sluta med drogerna, men idag 10år senare (var 10 år sen jag blev drogfri i juni) så känner jag aldrig ens ett sug efter drogerna och jag kan stolt säga att jag lyckades! Men då jag samtidigt vet hur svårt det är så ser jag absolut inte ner på dom som inte tar sig ur sitt beroende.

Jag har som sagt själv missbrukat, just amfetamin.  Och då jag hade varit ren ca 6mån år, fanns inga feber attacker eller liknande.

Då är det inget fysiskt sug mer utan psykiskt. Det fysiska försvinner ganska snabbt. Men det är väl olika för alla.

Vad säger ni om att lägga in en grupp som vi kallar "Vi som är drogberoende"?

Absolut men kanske döpa den till narkotikaberoende ist för drogberoende för drog är ett så stort ord som innefattar allt från alkohol till socker till amfetamin mm mm

Ja det lät bättre då gör jag det …… Tack

Kiia… Jag flyttar hela denna tråden till Narkotikaberoende gruppen

/Kia

Hera, jag njöt när amfetaminet började gå ur kroppen. Jag kunde höra vad en människa pratade om, fastän människan stod 200 meter bort. Jag fick super-hörsel och extremt skarp syn. Jag kände mig som en superhjälte. När nojan började komma, tog man fludder för att må bra igen. Det fanns ingenting som var skönare än att sommna på avtändningen av tjacket. :-)

Avtändningen är ingenting mot abstinens-besvären. Det var lite mindre än ett halvår sedan jag tog en drog sisst. Jag har svårt att ens prata om droger, suget ökar då. Värst är det nu när man har flyttat till Norrland och vet att man inte kan få tag på någonting här. I Eskilstuna kunde man tänka att man ska gå ned på stan och köpa några gram, men sedan tänka efter lite till och ångra sig. Men här finns inget "ångra sig". Jag kan inte ens förklara hur det är riktigt. :-)

Jag tror att det finns två olika beroenden i droger. Det finns ett beroende efter den person man blir vid intaget. Sedan finns det ett annat beroende, där kroppen säger att man måste ha drogen för att överleva. Jag känner dock båda delarna.

Nu sitter jag och skakar efter att ha skrivit det här. Jag får skriva lite i taget. Det känns bra att kunna skriva om det iaf, här uppe har man nämligen ingen man kan prata med angående drog-beroenden. :-)

Önskar er allt gott,

Vänliga hälsningar
- Jim Johansson

JimJ starkt av dej att prata om ditt beroende trotts att det är jobbigt. Men tro mej det blir lättare med åren även om det kanske inte känns så just nu. Lycka till med ditt tillfrisknande =)

Tack Biobio. :-)

- Jim

Jag vill också skriva här till er alla att det är så starkt av er att prata om det, och öppna er så här. Jag har levt nära missbruket i hela mitt liv. Min pappa var periodare, min äldsta sons pappa var/är missbrukade. Jag levde med honom i några år, mitt ena syskonbarn var väldigt illa därann då han också tog amfetamin, rökade hasch och drack alkohol.. Själv började jag dricka friskt och gick in i ett alkoholberoende tidigt, men då jag blev gravid med min äldsta son så insåg jag att jag fick välja väg,,, och jag valde den väg som också ledde mig ut ur mitt förhållande med hans pappa..Även om det inte var lätt… 

Det är aldrig lätt att sluta, oavsett vilket missbruk man än har fastnat i .. Mina abstinenser de första månaderna efter var fruktansvärda… men jag tror att man kommer till ett vägsked där man måste välja väg och hålla fast vid det. Oavsett vad !!!

Jag vill ge er alla ljus, värme och styrka till att fortsätta kämpa.. Låt inte er kropps behov styra era egna behov.. För det är ju kroppen som är i behov,,, inte din själ.. Kram ///  MariaJ:-)

Tack mariaJ för du delar med dig.

Väldigt starkt gjort av Er och skriva och dela med er!

Lycka till!

Kram Lotta

Hur går det Kiia?

Kram

Hej

Tack för allt ni delar med er av.  Jag som mamma till en drogberoende son, har ibland svårt att förstå när han tar återfall och hur han känner i allt detta. Att få ta del av det ni skriver ger mig lite mer kunskap. Det jag funderar väldigt mkt på är : vad är det som kan hjälpa honom när suget är som värst och återfallet ligger nära. Han för sin kamp för att hålla sig drogfri och jag som anhörig för min kamp för att försöka hjälpa honom på rätt sätt.

Må väl/ jessica

Härligt att ni delar med er ja! för mig har det alltid varit ett sätt att lätta på mig att få bort det där suget eller en sten som tynger mig , att prata om mina problem har hjälpt mig på alla möjliga vis.. jag startade mitt missbruk med alkohol som 12-åring och kom i nästan samma skede kontakt med brass! tog dessa 2 saker tills jag var 14 och kom i kontakt med det som gjorde så att jag la allting annat åt sidan längre fram i livet.. det var då amfetaminet.. det missbrukade jag i flera år , under tiden så kom pillerna in och även hallucinogena droger och lite allt möjligt..missbrukade allt jag kom över men amfetaminet var det bästa .. när jag var 18 la jag ner för några månader och testade på steroider istället! kom även i kontakt med sprutor då.. efter min lilla kur där så kom drogerna kvickt in i bilden igen.. och sprutorna följde med.. då försvann allting annat ut ur bilden… flickvän och familj och hela köret betydde ingenting.. jag slog i mig mitt amfetamin och käka mina piller.. men tjacket var inte nog.. ville testa på heroinet likaväl.. och så klart så var det en helt ny värld som öppnade sig.. amfetamin och heroin det bästa av 2 världar tänkte jag..och jag hamnade på gatan åkte in och ut ur häkten och behandling också vidare.. åkte in på kåken och allt sånt.. till slut så pallade jag inte mer…min kamp var över..det var antingen att jag slutade eller att jag dog…så från fängelset så skaffade jag en plats på ett välrekommenderat behandlingshem och när jag muckade så åkte jag dit.. den 12:e september detta året så har jag varit drogfri i 1 år..och det känns överfett..det går bara man vill och är villig att ge upp allt.. Anonyma narkomaner hjälper mig igenom detta så jag är aldrig själv iaf

Mathiasen
Så glad för din skull :)

Och tack alla som delar med sig

#27… Tack för att du delar med oss och verkligen grattis till att du varit helt drogfri i ett år…..kanske kan du vara hjälp till några här då du vet vart man kanske ska börja.

Mathiasen, jättestor grattis!

Tuff gjort, jag hoppas att du har ett bättre liv nu!

Mathiasen - starkt av dig att berätta och fantastiskt att höra att det GÅR ATT TA SIG UR - man hör så många negativa rapporter annars.

Vilket stöd Du kan vara för dem som inte kommit så långt som Du gjort!!!

Välkommen hit!!!

Starkt av er som orkar dela med er.  Har så mkt jag vill berätta..men bara tanken på att skriva och berätta här gör mig livrädd. är verklgien imponerad utav er som kan! Själv är man bara feg.

Joyous…Det är okej att bara läsa, du skriver när du känner dig mogen för det

Kramar

Jag blir så glad när jag går in här och läser!, för jag förstår verkligen att det måste vara så skönt för er alla! Starkt gjort allihopa!

Idag lanseras en ny stor svenskt "hemsida" om bl.a. narkotikamissbruk och andra beroenden (tex alkohol, sex, spel och mat) och det är gratis och öppet för alla som har problem.

 Forumet är även en plats där anhöriga kan komma till tals och ställa frågor. Allt är givetvis precis så anonymt som du vill.

 Ett forum skapat för beroende, av beroende. Målet är tillfrisknande och stöd 24/7. Dela för att hela!

 Logga in, och sprid addressen på möten, bland vänner och kontakter etc, och posta flitigt.

Sprid addressen: http://gryningstid.egetforum.se

Hera: "Svetten rinner, musklerna spänner och rycker, det tjuter i huvudet, man blir nojig och får svår panik-ångest. Hög feber och tankar om att man snart ska dö. "

Riktigt bra beskrivning på hur en riktigt jävlig avtändning känns. Kände igen mig direkt.

Lugnande medel - benzodiazepiner, sömnmedel som stilnoct, imovane är liksom sista stationen. De hjälper mot allt. Torgskräck, allehanda avtädnigar, sömnstörningar, dåligt självförtroende. Därför är det ju så jävla lätt att fastna. Jag känner ige mig mkt i det du skriver Kiia. Har varit i amfetaminsvängen ett tag. Det var underbart. Ecstasy var ännu bättre. Är väl mest en blandmissbrukare och tar egetligen allt utom alkohol. Blir så jävla skitig och äcklig av det. Är just nu mer eller mindre beroende av sömntabletter´(stilnoct) och en medicin som heter Lyrica. Dessutom känner jag ett enormt psykiskt sug efter allehanda opiater - Tramadol, Subutex/temegesic, kodein, morfin… Har precis slutat med tramadolen, men suget fins kvar. Utsätter mig dock inte för den sortes avtändnig igen.

Jag önskar dig lycka till och hoppas att du kommer ur det här beroendet så fort som möjligt.

ser att det finns en och annan som har barn med en narkoman. jag fick en liten dotter för 5 månader sen med en narkoman och har svårt att hitta någon att prata med och byta tankar.

Kära Kiia!

Jag kan inte säga att jag känner igen mig i just din historia, men jag kan säga att vi sitter i samma båt idag.

Jag har hela mitt liv varit anti droger, till och med så starkt att jag sa upp kontakten med min bästa vän när hon var i träsket och behövde mig som mest. För mig började det med tobak som i sin tur ledde till alkohol beroende, sex beroende och kokain beroende. Idag är jag 19 år gammal och använder inte enorma mängder kokain men ca 2 gram i veckan. Kokainet har blivit mitt "bättre jag" (självklart bara vad jag tror) och när jag är påverkad så är jag exakt den jag vill vara, utåtriktad, glad, sexig och rolig. Jag är alltid i centrum för allas intresse och jag kan föra otroliga konversationer med många människor på samma gång utan att förlora spåret (vilket antagligen beror på att kokain får din hjärna att arbeta snabbare). Jag offrar ca 2400 kr i veckan för att få känna mig perfekt för en kväll eller två men dagen efter så mår jag så dåligt och känner mig så usel att jag inte ens kan kliva ur sängen. Jag har skulder hit och dit, jag kan aldrig mer dricka alkohol utan att känna är i starkt behov av droger. Det har hänt att jag har tagit för mycket och blivit paralyserad (som förstelnad??), börjat blöda näsblod kraftigt, eller blivit aggresiv och deprimerad. Jag tog amfetamin, under en helg då jag var hemma i Sverige på besök, vilket höll mig vaken (utan mat) i 60 timmar även fast min kropp var så utamattad att jag knappt kunde stå på benen.

Droger är farligt och jag vet att om inte jag och andra drogberoende slutar så kommer det långsamt att ta våra egna liv. Jag har tänkt tanken på att sluta med droger mååånga gånger, man måste bara finna den enorma styrkan och kontrollen till att kunna genomföra det.

Jag ser verkligen upp till alla er där ute som har lyckats slå er fria från drogmissbrukets onda och mörka spiral. Ni ska vara stolta och veta att ni har genomfört någonting mänga människor inte klarar av. Ni är starka människor!

Jag är säker på att du och jag Kiia kommer att vara en av dom en vacker dag. Så länge man har vilje kraft så är ingenting omöjligt!

Kärlek till er!

Kärlek till dig också, Diddish ! Du ska veta att den styrkan kan ta tid att hitta, men det första steget är alltid att inse problemet - och det har du redan gjort. Välkommen hit och tack för din uppriktiga berättelse. Du är stark själv som orkar!

Hej.. Mitt beroende började med olika ångest dämpande, sömn piller och antidepp medicin som ja började få när ja va 18 som ja fick utskrivet. Jag är 23 år idag och har varit ren från Kokain i nu nästan 5 månader efter 2 års missbruk.. Jag är så otroligt glad att ja är fri nu men ibland är de svårt.. Jag är fortfarande väldigt medberoende för mitt ex som är missbrukare men precis slutat han har varit välldigt våldsam men ja har alltid förlåtit han ja fattar inte varför, men så är det fortfarande jag kan inte lämna honom helt är så rädd att han faller tebax eller hamnar fel igen.. Om ni bara visste han är den mest underbara person ja känt finns ingen som ja kan vara så trygg med men samtidigt vara livrädd för.. Jag är biopolär och vissa perider vill jag vara utan honom och känner inget alls för honom och andra perioder älskar jag honom så mycket att det kan göra ont…  Varför är de så blandat? är det min sjukdom eller medberoendet? Eller kanske kärlek till drogen vi delade…

Du skriver att du inte kan lämna honom för att du då är rädd för att han faller tillbaka i ett missbruk.

Då vill jag bara säga att det aldrig är ditt ansvar att hålla honom drogfri. Det ansvaret har bara han.

Faller han tillbaka i ett missbruk, med eller utan dig, vems ansvar är det då? Hans naturligtvis! Sedan är ju en missbrukare expert på att skylla sitt missbruk på andra.

• Hade inte hon lämnat mig……
• Hade inte chefen varit dum…..
• Hade inte hyrespengarna tagit slut….
• Hade inte skosnöret gått av…….
• Osv i all evighet…….

Du fattar inte själv varför du förlåter honom och ibland är du rädd för honom. Tycker du att det låter som ett sunt och kärleksfullt förhållande?

Du har nog svarat på den frågan redan. Men har man lev i ett missbruksförhållande så är man i allra högsta grad medberoende. Även drogromantiken kan vara stor.

Men det är inget respektfullt och kärleksfullt förhållande.

Fråga dig själv; Är jag inte värd något bättre.