Ja jag har några råd (om du sen vill ha dem är en annan femma):

Ta hand om dig själv först. Din mamma kan du ändå inte förändra. Hon är vuxen och måste få leva sitt eget liv. Du måste få leva ditt eget liv.

Att vara anhörig till en missbrkare är nästan alltid tungt och känns ofta väldigt ensamt. Men det är du inte. Vi är många. Vi vet hur det är. Men vi har alla valet om vi ska låta missbrukarens behov styra våra liv eller om vi ska lyssna på våra egna.

Du vet om att det finns självhjälpgruppen Al-Anon som är för anhöriga till alkoholister? Känner du att du behöver dela dina erfarenheter/ditt mående med någon så rekommenderar jag dig att ta kontakt med dem. Så kan du ju självklart "skriva av dig" här.

Låt din mamma vara vuxen och ta sina egna konsekvenser av sitt handlande.

Instämmer till fullo!

Du kan inte vara mamma till din mamma. Det är absolut inte ditt jobb att ta hand om din mamma. Ditt jobb är att ta hand om dig själv.

Du kan aldrig få din mamma att sluta att missbruka, det ansvaret är bara hennes eget och tydligen så var inte hennes tid kommen än.

Ber hon om ursäkt för att hon finns, så behöver du inte ens kommentera det, hur hårt det än låter. En missbrukare är trots allt en mästare på att manipulera.

Tänk, din mamma kanske skulle må bra av att du slutade ställa upp för henne. Framför allt skulle du må bättre av att sätta gränser.

Alkoholism är en sjukdom som drabbar många människor runt omkring alkoholisten.  Du kommer själv att dras in i alkoholistens beteenden och perioder. Och det är absolut inte ditt jobb!

AA har en närstående "systerorganisation", helt fristående från AA, som heter Al-Anon Familjegrupper. De fungerar precis som AA men fokuserar på anhöriga till alkoholister, såväl vuxna som barn.
Mer information om Al-Anon kan du hitta på deras webbplats: www.al-anon.se

Läs gärna mer i "Finns det en alkoholist i ditt liv?" som finns på http://www.aa.se/texter/read.php?id=40962

Lycka till och skriv gärna mer.

Kerstin.

Tack # 1 och #2 för era ord. Jag ska försöka stå på mig. Nu verkar min mor vara återfunnen och behandlas inom psykiartin men jag hoppas verkligen att de förstår hennes behov av vård för beroendet. Hon har missbrukat så länge och inget har hjälpt tidigare…

Det kanske är på tiden att jag söker mig till någon anhöriggrupp eller så.. för jag står inte ut med detta…

Jag håller med de föregående talarna i denna tråden och jag tycker att du MyTwiggs faktiskt får en viktig insikt i ditt inlägg när du skriver att det kanske är dags att söka en anhöriggrupp för det tror jag är oerhört viktigt för att du ska kunna lära dig att verkligen stå upp för dig själv och inte bli mamma till mamma.

Det känns som du bryr dig oerhört om henne och det tycker jag inte är fel men hon behöver hjälp som du antagligen inte kan ge. Du kan finnas som stöd men det största arbetet måste hon göra själva och där kan man som anhörig inte alltid hjälpa till. Det är så mycket man måste gå igenom för att tillfriskna från ett missbruk och det måste man få bearbeta i sin egna takt tror jag.

Hur mår du själv i allt detta? Ta hand om dig!

Jag håller också med de ovanstående. Naturligtvis är man orolig för sin mamma, men du kan inte ta tag i hennes liv åt henne - det kan ju ingen annan än hon själv. Som Kia skriver måste du ta hand om dig själv också och leva ditt liv, inte låta andra äta upp din all kraft. Anhöriggrupper som Al-Anon har hjälpt väldigt många.

Tack för era tips!

Det blir nog bra!

Ta kontakt med AlAnon, de är jättebra och framför allt får du träffa människor om är i samma situation som dig.

Du får medmänniskor att prata med, människor som är/var i samma situation som dig. För du är långt ifrån ensam!

Det kan vara befriande att få likasinnade att prata med, få råd av, gråta åt eländet med och att få skratta tillsammans åt samma elände.

Framför allt så kommer du att få massor av tips på hur du ska förhålla dig gentemot din mamma.

Och du är jättevälkommen att fortsätta att skriva här.

Lycka till!

Tack!

Jag vet hur din mamma känner sej! Jag har varit där! Döm henne inte för sina handlingar, förlåt dom istället! För din egen skull, då får du mer kraft att se vad som är sjukdomen och vad som är din mamma! Även om tillfrisknande är en process Så är det jätte skönt att prata med andra i samma situation.. Lycka till och sköt om den viktigaste i ditt liv! Du…

#9: Det var klokt och vackert skrivet, dima.

Ååå Nu har jag ångest! Jag vet inte vad jag ska göra nu! De är så elaka mot henne och förstår inte alls! De tog hand om henne och nu ligger hon på LPT på psyk och har placerat henne på Psykosavdelningen!!!!!!

De hade ingen plats någon annan stans! Jävla skit!

Förlåt mig, men vad skulle ni ha gjort?

Hon mår så dåligt. Hon vill inte leva längre nu!

Vad gör de som är elakt och vad är det de inte förstår?

Personalen verkar otrevlig och lyssnar inte på henne. Jag är förtvivlad. Jag har försökt prata med dem också men de är bara nonchalanta och snäsiga. Hon förstår kanske inte sitt eget bästa, men de ska åtminstone försöka förklara det för henne. Jag har varit där själv och en annan familjemedlem har varit på samma avdelning en gång. Det var den värsta perioden i hennes liv.

#13 Varningsklocka!!

Innan du läser, detta är skrivet utifrån vad du har berättat och det finns miljoner saker jag inte vet!

Hur hårt det än kan låta! Din mamma kan inte fatta egna beslut, för vart har dom tagit henne? Det är alkoholisten som tänker och självklart vill den inte sitta inlåst! Det värsta som finns är att bli "torr" det gör så fysiskt och psykiskt ont.. Om jag va dej skulle jag prata med personalen om din mamma och inte lyssna på vad din mamma säjer just nu! För hur det än är så är hon alkoholist så är hon manipulativ och vem är lättast att lura så hon kommer ut?

Beroende på hur länge din mamma vart aktiv så kan det vara så att det tar lång tid innan hjärnan är så klar att dom kan förklara för henne varför hon är där! Innan hon förstår..

Jag känner med dej, verkligen! Men jag kan bara rekomendera dej att söka till möten.. Kraften du kommer att få där i gruppen går inte att jämföra med något annat! Men det måste upplevas själv!!

Kom ihåg! Du är inte dum eller självisk för att din mor är på ett ställe mot sin vilja! Ta lite avstånd, har du tur får du en nykter mor utav detta hur jobbigt det än är!

# 14 Tack. Det är bara så jobbigt just nu. Jag vet att hon behöver vara inspärrad och jag tycker att det är skönt att hon är under kontroll av andra, men hon är på fel avdelning och det anser personalen också. Det kan inte hjälpa henne med hennes specifika problem, och de medger det. Hon är på psykosavdelning. En psykosavdelning är inte ämnad för personer med alkokholproblem som beror på manodeppressivitet och slarv med psykopharmaca!

Jag ska söka mig till en grupp. Hoppas att det finns inom rimmligt avstånd från där jag bor bara….

#14 kika på http://www.acoa-sverige.org/m_info.htm om det finns ett möte nära dig, annars verkar det som att de även har telefonmöten.

/Styrkekramar

Tack! Tusen tack!

Jag hittade ett möte ganska nära. Jag ska försöka våga mig dit…

#17 vad bra att du hittade ett möte i närheten =) Jag hoppas att du lyckas ta dig dit för jag är rätt säker på att det kan vara en stor hjälp.

Tack! Jag hoppas det också!

Jag skriver när det börjar närma sig för då kommer jag att behöva pepp-talk!

#19 skönt att du tog mej på rätt sätt! Jag tycker du verkar väl medveten om din mors sjukdom och om det dessutom är manod inblandat är det ju lite mer komplicerat! Då kan det ju vara det som gör att hon har det extra jobbigt! Jag hade en pojkvän med den diagnosen och som dessutom va aktiv narkoman, men enligt honom så är det skönare att alltid vara uppåt eller neråt än att det går som en bergodalbana.. å då är nog alkohol och droger ett nära val att börja skälvmedicinera med! För litium tar ju udden av allt, tar udden av den person man är van att vara. Självklart blir det en saknad och en känsla att inte känna sej hel! 

Jag är nog lite dubbel i min syn på droger, tacksam att ha kommit undan men saknaden efter huvuddrogen är en stor sorg! För hur kan något som känns så bra vela skada mej? Hur kunde detta fina ta hela mitt liv och nästan göra slut på det?

Det kommer att ta en lång period innan din mor kan stå stark vid din sida, och hon kommer att behöva dej efter vägen.. Men för att du ska orka stå vid sidan måste du också hitta ett sätt att fylla på energi… Prova mötena, gå bara dit fast det är jätte läskigt!! För det är jätte läskigt, men du måste inte berätta om dej! Ingenting måste du på ett möte, men dom kommer att stå vid din sida när du vill och behöver dom där! 

Lycka till!!! Be om mod!!!

Du behöver inte alls uppleva att möten är jätteläskiga de första gångerna, för du kommer att få ett varmt mottagande.

Du kommer att gå stärkt därifrån, bara vetskapen om att du inte är ensam kan vara guld värd.

Även om din mamma för tillfället har blivit placerad på fel avdelning, så har jag en känsla av att "alla" avdelningar hade känts fel för henne.

Självklart att hon mår dåligt, hon är ju fråntagen det enda botemedel hon känner till.

Sedan vet jag inte riktigt vad du menar när du säger att hennes alkoholberoende beror på manodepressionen och slarv med psykopharmaca. I mina öron låter det som…jag dricker bara för att…..

Men, huvudsaken är att hjälp är på gång och att du kan få ett andrum. Du kan aldrig göra din mamma nykter, så ta i stället tillvara på möjligheten att få hjälp (för dig själv) genom AlAnon.

Genom att själv bli starkare, få insikt i sjukdomen alkoholism, träffa andra med samma problem så får du en starkare grund att stå på och då kan du förhoppningsvis stötta din mamma.

Men ta hand om dig själv först!

My Twiggs, vad jag känner igen mig i din berättelse! Min mamma är också manodepressiv alkoholist, slarvar med medicinen i perioder och självmedicinerar med ännu mer sprit.

Jag har själv varit i din sits där mitt mående och hennes inte längre skildes åt. Hon nådde djupare och djupare bottnar och till sist insåg jag att detta inte funkar längre. Jag behövde ta mig ut…

Jag kunde definiera mitt problem, men jag kunde inte lösa det själv. Jag hade varit så inställd på min mammas mående så länge att alla mina egna känslor, min självkänsla och mitt egenvärde hade förtvinat.

Tack vare ACoA-möten och mycket stöd och hjälp från vackra människor har jag kunnat ta hand om mitt beroende. Jag är en helt annan människa idag och till min stora förvåning börjar det se ljusare ut för min mamma också.

Lycka till och berätta gärna hur det känns efter ett möte, eller om du inte går så hur det känns allmänt. Stor kram!

Gå på mötena…de hjälper! Sen mitt enda tips är att du sätter dig själv i första rummet inte din mamma!

*kramar*