jag har varit med om precis samma sak :/
eller ÄR med om samma sak..
om precis en vecka är det ett år sedan han dog..

jag vet att jag kanske aldrig kommer få svar på mina "varför"..
men jag kan inte släppa de..

jag önskar att jag hade ringt nån av alla de gånger ja höll i telefon.. tyvärr hade de nog inte gjort nån skillnad..

kram!

Hej på er.

Jag vill bara berätta att jag har en liknande situation med ett par skillnader, den första är att min mamma (som detta handlar om) inte dricker alkohol alls, det andra är att hon fortfarande lever… MEN hon vägrar svara på mina frågor av liknande karaktär! Jag försöker och försöker men det går inte! Sist jag försökte prata fick hon ont i "hjärtat" och fick åka ambulans till lasarettet… (de hittade absolut inget fel alls på henne) så jag har fått ge upp och står där med alla mina varför fastän hon finns här och skulle kunna svara…

Vad jag vill ha sagt med detta är att vi nog är många som aldrig får svar och era pappor kanske inte hade kunnat ge er de svar ni behöver ändå. Försök finna sätt i era hjärtan att förlåta era pappor för att de var som de var. Trots att de kanske upplevdes som usla och som att de inte ansträngde sig så gjorde de antagligen sitt bästa för att leva sina liv, som de allra flesta, men det blev liksom inte bättre än så. Försök finna sätt att lämna smärtan bakom er och gå vidare med era liv.

Stor kram och lycka till!!

Usch.. jag lider med dej. Känns märkligt att veta att det finns någon som vet precis vad man går igenom.

Min psykolog säger att med åren kommer jag kanske att få mina svar fast inte från just honom. För mej låter det osannolikt i och med att det är just hans ord och förklaringar som jag alltid behövt ha.

 Kanske hade det inte gjort skillnad men för min del kan jag tycka att det hade varit skönt att veta att man försökt…

Tramsa: Jag kan trösta dig lite med att även om du hade haft kontakt så hade du ändå, troligen haft kvar frågorna.

Jag hade ganska bra kontakt med min far innan han dog för 3 år sedan. Var där och tömde ut spriten och klagade osv.. ville att han skulle sluta dricka och skräpa till sig.

Jag önskar att jag hade sagt till honom oftare hur mycket jag ändå älskade honom, fast hatade honom.

Det jag ville komma till är. Även fast jag fanns där så finns frågorna kvar. Varför älskade han mig inte mera? Varför sa han aldrig att han gjorde det…osv.

Jag tycker att det är starkt utav dig att ha brutit kontakten.. Jag ville många gånger. Jag svor att han aldrig skulle få träffa mina barn osv.. Det du gjorde var ändå för din självrespekt och för att visa honom vart du stod. Jag tycker inte att du ska må dåligt över det! Om han var alkoholist så har han valt det själv och det är tagiskt och smärtsamt att se sin far gå ner sig så pass som det gör i slutet innan kroppen säger att den inte orkar mera:(

 Kram

#2 Det var väl lite det psykologen menade också.. Att jag kanske med tiden kan förlåta och på det viset förstå. Till saken hör att jag känner inte nu längre att han var värdelös.. När han levde tyckte jag det,för att det var lättare att tänka så än att förstå att jag var ledsen.

Folk säger att det kan vara omöjligt för en alkoholist att vara nära dom som dom älskar allra mest. För att dom känner sig så misslyckade. Jag vet inte om det är sant..  

Det låter som att du är i en väldigt jobbig situation med din mamma :( Önskar dej all lycka.

#4 Det var inte jag som bröt egentligen. Det bara dog ut när han och mamma slutade umgås. Varav jag har undrat om jag öht fanns.. eller om det bara var för henne han kom och hälsade på.

Mycket möjligt att jag hade haft dom flesta frågorna kvar men jag hade iallafall inte behövt ångra det faktum att jag aldrig brydde mej utåt. Jag berättade aldrig för honom att jag mådde dåligt över att vi inte hade kontakt. Jag har sa aldrig att jag tyckte om honom. Kanske letar jag svar i mina egna "misstag" för att kunna släppa.

håller me dig, känns märkligt att läsa ditt inlägg.. som om jag skrivit de själv :/

svar kanske man får någon gång som sagt, men nog inte dom man söker..
jag önskar han hade berättat själv.. att han hade sagt va som va fel, så jag hade kunnat förstå…

man ångrar ju att man inte gjorde nåt..
men om du ser de så att du hade försökt å sen hade de inte hänt något.. hade du då inte önskat att du hade försökt ännu mer?
och hade du egentligen inte då blivit ännu mer sårad av att inte få någonting tillbaka?
bollar dessa frågor med min psykolog me..
de e svårt att få hjärtat att ta till sig de hjärnan säger :/

Tramsa, jag har förlåtit min mamma för hennes svek. Men det är en ganska lång process att sedan kunna släppa taget om besvikelsen… eftersom hon är i livet så fortsätter hon ju att svika med även om det inte är i samma grad som en missbrukande person. Jag har det inte så svårt, jag har en bra egen familj som jag väljer att lägga krut på istället för att jaga kärlek hos någon som inte kan ge mig den.

Jag hoppas att du kommer vidare, du verkar klok och på god väg :) Det du skriver om att missbrukare håller avstånd för att de känner sig misslyckade är något man återfinner i många missbrukares och f.d. missbrukares berättelser så det stämmer nog bra.

Ta hand om dig!

#7 Jo.. förmodligen hade man känt sig värdelös ändå,om man inte fått något vidare gensvar. En sak som stör mej är att han ju kunde finnas för andra. Hans nya kvinna hade barnbarn som han umgicks med utan problem vad jag vet. Såna saker har jag svårt att förstå.

#9 aa.. fast man har ju hoppet kvar… jag känner lite så jag me.. han hade kontakt med min halvsyster ibland, träffade hennes barn å så..
man känner sig oälskad och ensam.

suck… har en såndär dålig dag idag :/ blä

men man får tänka på de positiva.. han kan inte svika längre..
de tankarna gör mig stark..

massa kramar

Trots att det ni har gått igenom så är Ni oerhört starka människor som tar tag i det och inser att det finns vägar för er att få svar på.

Det är aldrig lätt att ha en nära som dricker och någonstans är det väl så också att är det en förälder så är det nog så också att man väntar sig liksom något annat av en förälder än det som man då fått om denna varit sjuk i alkholism.

Jag tror att de älskar en men jag tror också att med drickandet kommer det också en hel del skam och att visa sig så för sina närmsta kan vara skamfyllt. Men ibland är det inte så heller men man kan aldrig komma ifrån alla lögner som sagts och gjorts och alla svek men jag tror också på förlåtelse. Jag tror det kommer en dag när man verkligen kan förlåta och då kan man släppa taget. Kanske förblir en del frågor obesvarade men jag tror samtidigt att man kan låta vissa saker vara.

Tramsa jag tycker det är jättebra att du går och pratar med någon det tycker jag låter väldigt sunt och bra.

Kram

Jag lever med en alkoholist för tillfället, och hela min tillvaro är i gungning….  Min värld är söndermald i småbitar, och jag försöker samla ihop mig för att gå vidare..

Min far var också alkoholist och jag var i samma sits som du, jag träffade honom i slutet när han blivit gaggig och då fick jag ändå inga svar, för mig känns det som om att jag måste gå vidare… visst känns det onödigt, men framtiden börjar imorgon, inte igår…

Minns de goda bitarna från det du var 18 och glöm det onda är mitt råd, så försöker jag göra..

Jag håller med folke. Att försök minnas de goda sakerna. Det är tufft att leva med någon som är alkoholist och all den förnekelsen och allt det medberoende som man hamnar i.

Hur farao reder man ut det om man vill vara kvar men personen i fråga inte vill förstå att det finns ett problem?

Förlåt bara svävade iväg lite här……

Min pappa lämnade jag för 1.5 år sedan, han har även börjat med alkohol nu och misshandlar sin blivande fru. Kvar står jag med mamma som varit alkoholist i över 20 år. Jag undrar när nästa smäll kommer …

Tycker att ni är otroligt starka! Kep it up!

Det är svårt att förstå varför "beroendepersoner" beter sig som de gör men enligt Craig Nakken finns det en logik i missbrukarbeteenden. Jag brukar ofta rekommendera hans bok Jaget och Missbrukspersonligheten. Den hjälpte mig mycket när det gällde att förstå mig själv och mina nära.

Sen vill jag också påminna om det faktum att det inte är helt ovanligt att icke missbrukande män "glömmer bort" sina (tidigare) barn när de skaffar ny kvinna/familj. Så där är det kanske än mer komplicerat?

Jag har två levande föräldrar. Jag har en massa frågor till dem jag aldrig kommer att få svar på. Jag har givit upp det och det känns mest skönt för mig. Jag la ner och gick vidare. Ibland är det bara det som "fungerar" tycker jag.

Kan tyckas vara dumt, men jag lever efter teorin "Det som är gjort är gjort och kan aldrig göras ogjort."

Jag har skadat mina nära så otroligt mycket och jag orkar inte föra upp allt till dagsljus. Men jag är mycket väl medveten om vad jag gjort.

Saker som för "vanliga" människor kan tyckas grymma. Men jag skadade inte mina nära för att jag var elak, hänsynslös, omdömeslös eller en iskall person.

Nej, det var min missbrukarpersonlighet som stod för de sakerna.

Därför rekommenderar jag också Craig Nakkens "Jaget och missbrukaren". Boken om hur en missbrukarpersonlighet uppstår och vägen till ett tillfrisknande.

Jag skulle kunnat ha skrivit den själv, så väl stämmer det.