Tillbaka i återfall
Usch, så var jag där igen. Jag är sockerberoende över/underätare. Tillika diabetiker. Det är två sjukdommar som inte är lätta att kombinera har jag märkt.
Just nu är jag inne i ett jobbigt återfall. Jag vet ju vad som behöver göras men kraften finns inte. Varför ska det vara så svårt att komma till skott.
Jag vet ju att jag mår som en prinsessa när jag är abstinent. Hur kan jag då välja att äta ohämmat.
För ett svagt ögonblick ville jag vara som "alla andra". Slippa höra från min omgivning att jag är besvärlig och slippa höra att jag skadar mitt barn när hon inte får vara med i gemenskapen och äta som alla andra.
De förstår att jag behöver men min dotter….
Det de förstår förstår de ända tills det drabbar stackars dem. *tårarna trillar på min kind*
Sen till mitt blodsocker. Jag är insulinbehandlande och mitt insulin gör mig "hungrig" och ju mer insulin jag tar desto lättare går jag upp i vikt. Orättvist tycker jag.
Fast jag äter LCHF när jag är abstinent flyger mitt blodsocker upp när jag äter för att sedan sjunka så lågt att jag behöver stoppa i mig socker för att inte falla i koma.
Oj, jag ser offerrollen jag just nu placerade mig i. Inte så bra
Ny dag nya tag.
Tack för att jag fick skriva av mig
. Det är konstigt att det är så lätt att se vägen och så svårt att börja gå den! Men du har redan tagit det första, svåraste steget när du ser vilken väg du vill välja. Resten kommer med tiden.Tack för svar.
Ja, jag vet vägen men tog en avstickare. Alltid lika jobbigt kan tyckas. Det som skrämmer mig just nu är att jag har känslor som jag inte brukar ha i återfall. Jag mår på något konstigt sätt bra i det samtidigt som jag lider oerhört.
Jag vet också att det är sjukdomen som talar.
Problemet är att intellektet och känslorna pratar inte alltid samma språk.
Annars har jag en matplan jag följer som jag har hittat genom att först få matplan av Pernilla Lunderoth och sedan vidare skriva matdagbok för att hitta min personliga bränsleblandning.
Absolut får du skriva här så mycket du vill. Det är bara att skriva av sig:)
Sjukdomen har ett sätt att tala för sig själv bland. Ibland pratar chokladen i affären med mig och då blir jag tvungen att svara att jag pratar inte med främlingar. Det är hel jobbigt.
Jag har varit inne i en period där jag precis som du mår bra men ändå inte fr jag äter ju fortfarande. Idag är jag tillbaka on track men det tog ett långt tag innan jag hittade tillbaka.
Kanske dina känslor är annorlunda för du faktiskt tillåter dig själv att känna efter?
/Kia
Ja, kanske är det så att känslorna är anorlunda för att jag tillåter mig att känna. Jag har tillåtit mig att verkligen känna efter i fler jobbiga situationer som finns i mitt liv just nu. Saker som jag har valt att blunda för ganska länge (flera år faktiskt). Så fort det har kommit upp i tankarna har jag valt att trycka bort det fort.
Det är framförallt en sak som tynger mig…
Just nu orkar jag inte skriva om det men kommer förmodligen att skriva om det senare. Ser jag det i text tror jag att det blir för verkligt för mig just nu. Ganska idiotiskt egentligen känns det som.
Det borde ju fram men jag orkar inte ännu.
/ Annelie
Tack för ditt svar. Det känns så skönt att veta att jag inte är ensam och att jag inte blir idiotförklarad för att jag öppnar mig och är ärlig.