Det är inte du som ska lösa några problem, för den som har problem är din make. Jag ska t.o.m. gå så långt att jag säger att han är alkoholist, för det är exakt vad han är.

Det där svaret du fick att han "inte mådde så bra", är det hans dåliga ursäkt för att dricka? Mår man inte så bra så tar man tag i problemet och försöker att lösa det. Men en alkoholist löser det på sitt sätt - med flaskan.

Du kan aldrig lösa hans alkoholbesvär, det är något han måste göra själv. Vill han inte ens prata om det så kan du absolut inte göra något!

Känner du att du inte orkar, ta då vara på dig själv och skaffa dig det liv du vill ha och är värd. Så här ska du inte behöva ha det.

Lycka till och berätta gärna mer.

Kram

Tack Kerstin, alltid skönt med stöd och klarsynthet !

Kommer definitivt att uppdatera här när jag har mer o tillägga

iFokus är bra forum för det mesta här i livet o ett bra sätt att få prata av sig lite.

Kram tbax

Jag vet inte vad jag säga mer än att jag känner igen mig väldigt….

Skickar massor av styrka till dig!

Kram Kia

Jag kan bara hålla med föregående talare, det finns inget du kan  göra själv, bara att lämna eller stå ut

Hej vapala!

Om du har nått din gräns så är det rätt att göra slut. Hans problem är hans, inte dina. Han är ju vuxen! Omgivningen lägger ofta skulden på kvinnan i sådana här situationer och försöker skuldtrippa henne att låta mannen slippa bli vuxen och ta sitt eget ansvar. Heder åt dig som inte låter dig knäckas av sådant! Du har all rätt att dra din gräns där du känner att den går!

Tack ni som svarat! Jag har innerst inne redan bestämt att han skall ur mitt liv, men det jag undrar är om hans totala ointresse för, tja, ALLT kommer av alkoholen?? När vi blev ihop var han visserligen en partyprisse…men han var alltid glad o skojfrisk alla dagar i veckan (utan alkohol) gillade att umgås med sina vänner, etc. Sedan flyttade vi till en gård, som vi båda ville lika mycket, längatade efter att få hem hästarna o renovera o göra vårt drömboende ihop.

Där slutade hans intressen för allt efter ca 6 mån. Han åker aldrig någonstans själv, har ingen hobby, är inte alls intresserad av hästarna, renovering, stallbygge osv

Nej jag menar inte att han inte gör något, han jobbar, går ut med hundarna o städar o tvättar ganska ofta, men i det behöver man ju inte vara intresserad av det man gör..det går ju på rutin.

När jag ifrågasätter varför han ville ha hus så svarar han med att vi kan ju ringa en mäklare…(det är ju en suverän lösning att sälja sitt problem)eller om jag frågar om han är nöjd med livet, VÅRT liv så säger han JA…hur kan man va nöjd med separata sovrum efter 4 år, ligga på soffan på helgerna medan frun är ute o sliter, dricka vin o whiskey o prata i telefon med alla i telefonboken VARJE fredag/lördag..men det svarar han bara att han är väl en enkel människa…han var ju inte det när vi blev ihop?? 

Dessutom ser han inte detta själv, när han pratar med andra( och mig) så framhäver han vikten av samarbete, hur mycket han ställer upp när behöver åka långt på jobb o så (jag har just nu 7,5 mil enkerl till jobb o hittills denna vinter har han inte rört grepen i stallet..) fixar med hästarna, går långrundor med hundarna osv. Han TROR att han gör allt men så är det ju inte…

Ursäkta att jag gnäller men det är sååå skönt o få det ur sig för djuren o väggarna hemma är fullproppade redan

vapala… Igen… jag känner igen mig såååååå mycket. Tack för du delar med dig, behövde läsa det du skriver så öppet om. Det jag själva har så svårt att prata om.

Tack

Jo vi människor är komplicerade varelser och när din man "framhäver vikten av samarbete" så menar han nog det också. Att han sen inte klarar av att leva upp till sina ord är en annan sak och dessvärre drabbar ju det dig.

Tråkigt att han inte verkar klara av att stå för vad han egentligen känner för jag tror inte heller han tycker att ni har det bra som du beskriver det men tyvärr kan sånt där sitta långt inne hos många. Han verkar ju inte må så bra i vilket fall somhelst.

Lycka till hur du nu än gör.

TS:

Har du pratat med din man om detta? Besluta dig i ditt sinne för att vara ärlig, prata med din man och förklara vänligt men rakt hur det ligger till… En alkholist ska ingen behöva leva med, gjort det under min uppväxt och kommer aldrig att låta mina barn få vara med om det.

Tillslut blir det en psykisk misshandel av sig själv av att behöva leva med en som missahndlar och dövar sin egen kropp med alkohol. Det är en negativ sprial som bara går nedåt om ingen säger stop och är ärlig.

Kom överens med dig själv hur du vill göra och var ärlig, prata med din man och säg att nu är det slut!

Lycka till med ditt beslut!

Hej hej! Jag har verkligen pratat o försökt få honom att öppna sig, talat om att jag VILL veta vad som är fel när något är det, att jag finns till o i egenskap av hans fru även vill vara hans bästa vän, en som går att lita på, en som inte dömer, en som vill lösa problem o få allt att fungera…men det är ju just det där som har sin gräns som sagt. Det har ju snarare blivit så nu att jag säger rent ut(utan att använda den "förstående" tonen) att jag inte tycker om den han blir när han dricker, att han dricker för mycket för ofta, men han har ju svar på allt…ett ryck på axlarna!

En gång har han tagit in o lyssnat o svaret var ju det att han mådde dåligt just då….längre har jag inte lyckats komma

En annan gång lyckades han skärpa sig o inte bli mongofull på ganska länge….efter en särskild incident där jag sa att "det här händer inte fler gånger för då finns inte jag kvar"

Så som #9 skriver funkar det inte annat än att säga Thats it, inga fler chanser inte försöka lösa något…för det tåget har ju redan gått så många gånger.

Återigen tack till er som orkar lyssna. O stå på er själva o ha en underbar helg i vårens tecken!!

Hej igen, vapala!

Jag är en dålig människa och dessutom empatistörd och gravt sexistisk. men jag tycker faktiskt att din karl bär sig åt som ett praktexempel på bortskämd snorunge av hankön. De är lyckligtvis ganska sällsynta, men förekommer tyvärr.

Din man kanske inte alls är sådan, jag drar bara paralleller till egna erfarenheter.

Vet du något om hans liv innan i träffades? Du säger att ni tillsammans ville köpa gården och renovera och ha hästarna hemma, men vet du om han kommer från den typen av liv tidigare? Det går väldigt bra att sitta i en lägenhet och längta ut på landet och tro att det är kul med renovering och kul att gräva hästskit, men många som inte är uppväxta med eller har erfarenhet av den typen av liv upptäcker att det är ett helsickes slit i verkligheten. Och är man då en borskämd barnrumpa så är det väldigt lätt att förvänta sig att Någon Annan ska ta bort allt det jobbiga så man slipper ta ansvar själv. Helst mamma, men hustrun/sambon får ta mammas plats om mamma inte sköter sig. Då kan man lägga sig på soffan och trösta sig med dricka och prata med alla människor om hur viktigt det är med samarbete och gemenskap och inom sig anklaga sin partner för att det där med samarbete visade sig vara mer arbete än sam i verkligheten.

Försök bygga upp ditt eget liv parallellt med hans, sluta tjata på honom, sluta göra saker för honom. Tyvärr kan du ju för hästarnas skulle inte hoppa över hans andel av hästskötseln, men du kan börja laga mat bara till dig, handla bara till dig, tvätta bara till dig och så vidare. Gör dina grejor, träffa dina vänner, utan att fråga om han ska med. Så småningom märker han vad som händer och blir förmodligen arg, men då säger du att "Jag har tjatat rätt länge om att jag tycker vår gemenskap är viktig, men du har inte velat vara med, så då får det väl vara så här!" Om han börjar klaga på att det aldrig finns rena kläder eller att disken är på väg ut i hallen, så säg "Tvätta då" eller "Diska då" eller "Gräv din egen skit om du vill ha den grävd". 

Om du då fortfarande vill ha honom så fortsätt att bjuda in honom att ta del av ditt liv. Men gå inte in i hans liv och hjälp och stötta där.

Drastiska råd som ingen god kvinna borde följa, för goda kvinnor ska vara inkännande och bära sin makes bördor, ty kärleken (i alla fall den kvinnliga) tål allting, bär allting, fördrar allting. Om det säger jag SKITSNACK - jag köper inte den biten.

#10

Då tycker jag att du har gjort ditt! Hoppas du kan få styrka att ta steget o separera o rädda ditt eget liv nu!

*Styrke kramar*

Jaha ja…just som Gronstedt skriver vet jag ju förvirrande nog mycket om min mans liv innan… Uppvuxen på hästgård, alltid bott på olika ställen på landet, syskon o föräldrar med enormt djurintresse 

Levt själv i lägenhet, bott i storstad själv, ekonomiskt lagd, alltid haft jobb, haft två längre relationer innan mig..

det är ju detta jag inte begriper ! hur man kan bli en helt annan person på 1,5 år ??

Börjar undra om det har med jobbyte att göra? Han menade på att han inte trivdes på sitt förra jobb (krogen) men kanske bristen på att va i centrum, populär, den som alltid får alla att skratta, ha kul, tjejers uppskattning ("alla" flirtar ju med bartendern)osv. För nu är han ju bara en vanlig arbetare, varken syns eller hörs mer än andra på arbetsplatsen. Äh jag vet inte, eftersom han säger att han trivs mycket bättre med nya jobbet?..

Uteslutningen är redan i gång, jag daltar inte längre med honom, o just här vet jag ju att han heller inte bryr sig, för han ifrågasätter aldrig varför jag tar beslut eller så utan att fråga.

Nu skall jag lassa in hö sen ska jag ha en välförtjänt dag på SPA med två glada väninnor.

Kram på er alla