ÅSNAN I BRUNNEN.

(Tack igen, Aspie!)

Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast där nere på botten av brunnen.

Trots att han avskydde att behöva gör det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne mycket lidande.

Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig?" Först ramlar jag ner i brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha försått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt, Aldrig har det hänt något bra i vår familj, Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?

Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i varje fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång jorden träffade ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.

Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av, och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.

Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunns kanten och ställa sig på säker mark igen.

Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.

(Anneli Björkman)

VEM TILLHÖR GÅVAN.

(Från Aspies aldrig sinande lager.)

Det berättas om en stor krigare, som trots att han nu blivit gammal fortfarande hade rykte om sig att kunna besegra vilken motståndare som helst. Hans skicklighet med svärdet såväl som hans vishet hade gjort att han samlat många lärjungar.

En dag fick den gamle mannen besök av en ung man, som var fast besluten att utmana och besegra den gamle mästaren. Mästarens lärjungar blev mycket oroliga när de fick se vem den unge mannen var, för han hade blivit vida känd som en hänsynslös krigare. Han hade nästan en kuslig förmåga att upptäcka motståndarens svagheter för att sedan utnyttja dem till sin egen fördel. Den taktik han använde, som hittils aldrig misslyckats, var att invänta motståndarens första drag, upptäcka den svaga punkten och sedan slå till med skoninglös kraft.

Lärjungarna, som tyckte mycket om sin mästare, ville inte se honom förnedras av den unge mannen och avrådde honom från att anta utmaningen.. Men den gamle krigaren tvekade inte, utan gjorde sig redo för strid.

Redan på väg mot platsen där striden skulle utkämpas började den unge mannen förolämpa den gamle. Detta fortsatte även sedan de ställt upp sig, och i ett par timmars tid vräkte ynglingen ur sig hånfulla, nedsättande och förödmjukande kommentarer. Han kastade jord och spottade mästaren i ansiktet. Men den gamle mannen stod orörlig, utan att säga ett ord till sitt försvar och utan att ge igen.

Till slut gav den unge mannen upp. Han bugade inför mästaren, förklarade sig besegrad och gav sig sedan hastigt av.

Mästarens lärjungar var förstås glada över segern, men kunde inte låta bli att lite besviket undra hur mästaren kunnat acceptera att lyssna till alla förolämpningar utan att ge igen.

"Om någon kommer till dig med en gåva, som du inte tar emot", svarade mästaren lugnt, "vem tillhör då gåvan?"

TVÅ SÖNER.

(Tack igen, Aspie)

Det berättas om bonden Fleming, som en dag var ute på fältet och arbetade som vanligt, att han plötsligt hörde någon ropa på hjälp. Han släppte genast allt han hade för händer och sprang i riktning mot ljudet. Alldeles bredvid fältet fanns ett djupt träsk, och det var därifrån ropen på hjälp kom.

Mycket riktigt. När Fleming kom fram till träsket hittade han en skräckslagen pojke som kämpade för sitt liv. Fleming fick anstränga sig till det yttersta, men lyckades till slut dra upp pojken ur träsket.

Nästa dag körde en praktfull vagn in på bondens gård. En elegant adelsman klev ur och presenterade sig som far till pojken vars liv Fleming räddat.

"Jag står i djup tacksamhetsskuld till dig", sa adelsmannen. "Därför vill jag ge dig en summa pengar i belöning".

"Nej, jag kan inte ta emot någon belöning för det" svarade Fleming. " Jag gjorde bara vad varje medmänniska skulle ha gjort"

Just då dök Flemings son upp på gårdsplanen. "Det här är min son Alexander", förklarade bonden stolt.

"Då har jag ett förslag", sa adelsmannen. "Låt mig ta hand om din son och ge honom en bra utbildning. Om han är det minsta lik sin far kommer han att växa upp till en man som du kan vara mycket stolt över."

Och så skedde också. Flemings son tog sin examen vid St Mary´s Hospital Medical School i London. Han kom senare att bli känd som sir Alexander Fleming, mannen som upptäckte penicillinet.

Några år senare insjuknade adelsmannens son i lunginflammation. Botemedlet? Penicillin.

Adelsmannens namn? Lord Randolph Churchill. Hans son? Winston Churchill.

Min favorit, från Aspie.

ATT DÖMMA.

Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita, vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.

En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. "Vilken dåre du har varit! Du kunde ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen, och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!"

Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller välsignelse, vet vi inte än, för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer sedan?"

Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig, och nu hade de fått beviset. Men femton dagar senare återvände hästen plötsligt. Han hade inte blivit stulen, han hade rymt ut i vildmarken. Nu kom han tillbaka, tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som han själv.

Folket i byn samlades förundrade. "Gamle man, du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig vara!"

Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst har återvänt. Om det är en olycka eller välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening, hur kan du då bedöma hela boken?"

Den här gången skrattade byborna inte åt mannen, men inom sig visste de att han hade fel. Han hade ju nu tretton vackra hästar att glädja sig åt.

Den gamle mannens son började träna vildhästarna, men bara efter en vecka föll han av en av vildhästarna och bröt benet.

Folket i byn samlades igen. "Tänk, du hade rätt! Det var sannerligen en olycka att dessa hästar skulle komma i din väg. Nu har din ende son brutit benet, han som tjänade pengar för er båda. Nu är du fattigare än någonsin"

Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min son har brutit benet. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Ett enda penselstreck är inte nog för att bedöma hela tavlan."

En månad senare blev det krig i landet, och alla unga män i byn tvingades gå med i armén. Men den gamle mannens son undslapp, eftersom hans ben var skadat.

Folket i byn samlades hos den gamle mannen. "Du hade rätt, att din son bröt benet visade sig vara allt annat än en olycka. Han är förvisso fortfarande skadad, men han är i varje fall kvar hos dig. Vilken välsignelse! Vi kanske aldrig får se våra söner igen."

Och den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Allt vi vet är att era söner tvingats gå ut i krig och att min son är här. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Döm inte, då stelnar sinnet. Det enda vi vet är att livets väg är oändlig. En väg når sin ände, en annan väg har bara börjat. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når toppen - det finns en högre topp någon annan stans. Livet är en resa. Vad som väntar bakom kröken vet bara den som går vidare