Detta är på början på en spännande och livslång resa i medvetenhet! Nä det kommer kanske inte att var glada leenden alla dagar men om du har tålamod och tillit till att du inte får mer än vad du klarar av så kommer även de tunga perioderna kännas fullt förståeliga och faktiskt nödvändiga…

Sen glöm aldrig att inte vara rädd för att be om hjälp. Den finns där. Hur fåniga, barnsliga eller "egoistiska" tankar eller känslor som än dyker upp så är det som du känner din upplevelse och det är aldrig fel. Ber om hjälpen bland dem som förstår så behöver du sällan ens förklara dig.

Egoist förresten? Att ta hand om sig själv är nödvändigt om man ska vara bra för andra.

Ja det är dags att börja leva!

Du skriver; Varför har jag gjort dom valen som jag har gjort? Jag tror inte att det är så enkelt som att du har valt det destruktiva.

Jag kan tänka mig att det är det destruktiva som har valt dig. Du har vuxit upp i en dysfunktionell familj och då är det ganska vanligt att man får slåss med de demoner som du gör. Det kan vara eget eller annans missbruk, självömkan och dålig självkänsla.

Har man vuxit upp i en dysfunktionell familj så kan vägen till ett "normalt" liv vara lång.

Men du är ju på väg med stora kliv!! Du ställer dig frågorna; Varför gör jag så här? Men jag tror att du börjar få "kläm" på svaret. Bara att du ställer dig frågan är stort!

Egoist? Var har du fått det ifrån? Du är inte ett dugg egoistisk, du är en klok kvinna som börjar ta tag i dina problem!

Sätt igång och lev tjejen, ett liv med livskvalitet väntar dig. Normalt eller inte? Bry dig inte, ta hand om dig själv bara.

Glöm aldrig att du är den viktigaste personen i ditt liv.

Självklart har Kerstin rätt. Att fråga varför hjälper inte, även om det kan vara intressant för att se mönstret men, se framåt men lev i nuet och koncentrera dig på de val du gör idag så kommer bitarna att falla på plats så småningom tror jag.

En annan sak. Du kommer nog också ha dina "återfall" i medberoende. Det är okej man lär sig av dem. Lära sig (om sig själv och andra) är faktiskt vad det hela går ut på om du frågar mig.

Livet som medberoende är mycket att oroa sig för andra men att strunta i sig själv. D.v.s försöka glömma sig själv genom att oroa sig för andra. Man väljer alltså hellre att vara rädd för vad som skulle kunna hända en annan människa än att se till att ge sig själv respekt och kärlek.

Ja medberoende är lika sjukt som beroende enligt mig. Men det går att tillfriskna. Du har börjat redan.

pEr

Bra att du skrev det där om återfall.

Har man kommit en bit i sitt tillfrisknande, så lär man sig otroligt mycket av ett återfall.

Se det som en lärdom och inte som ett misslyckande.

Mitt sista (?) återfall jag tog vill jag inte ha ogjort. Det återfallet lärde mig otroligt mycket om mig själv. Jag blev en viktig kunskap rikare och jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte hade tagit det återfallet.

Så för mig fanns det nog någon mening med återfallet och jag är tacksam för det.

Tack för era värmande kommentarer…jag får så otroligt mkt feedback från detta forum.

Jag är på väg och det känns bra…men det känns som om man går på en stor våg som guppar upp och ner.

Viljan är oerhört stark har jag insett. Visst kommer mitt medberoende finnas där vissa ggr, men jag har gjort valet att inte gå så djupt in i den negativa tanke som kommer med medberoendet. Men det är inte lätt vill jag lova.

För första gången på många, många år så känner jag att jag börjar tänka annorlunda..emellanåt sitter jag hemma och gråter, men jag vet inte ens vad jag gråter över. Smått kaotiskt i mina tankar och känslor.

Jag vill vara en bra och god medmänniska på alla sätt….menjag förstår mer och mer att jag måste börja vara mer snäll med mig själv.

Tack för att ni finns där ute

# 5  Du sa det nästan själv! För att vara en bra och god medmänniska, så måste man tycka om sig själv först.

Visst är du på väg. Jag vet att det inte är lätt och du kommer att klättra både uppför stegen och nedför.

Men varje gång du tar några steg nedåt, så kommer du att undra varför du gjorde det. Och genast försöka att klättra upp igen.

Tack för att du finns själv.

Jag tror också på att man måste vara snäll mot sig själv, för att kunna vara en god medmänniska. En vän till mig sa såhär, något han hört inom AA. Att ta ett glas och fyll det med vatten, sluta inte fylla utan låt det rinna över så mycket du orkar. Innehållet i glaset det tar du till dig själv, allt det som rinner över det kan du ge till andra.

Jag gillade detta sättet. För på så vis är jag inte egoistisk i mitt tänkande för jag delar ändå med mig, men jag tänker på mig själv också.

Tycker du har kommit en bra bit på vägen begin för det är trots det medvetna du som skriver nu och medvetenhet är så viktigt på så många sätt tror jag.