Jag tror absolut att du har rätt i att bekräftelsebehovet minskar en aning i samma takt som självkänslan byggs upp

Så här ska ju en delning funka! Så jag kommenterar inte! Läs vad du själv skriver! Du är på gång!

Rörigt var det inte, känner igen mycket av det… Skönt att läsa att andra har behöv att skriva av sig, det hjälper ju så mycket.

Oj vad jag känner igen mig. Detta eviga sökande efter bekräftelse. Att duga, att vara duktig och samtidigt bedöva känslan av ensamhet med mat. Nu blev visst det här också rörigt. Men det är svåra känslor att tala om och ännu svårare att skriva ner.

Du är duktig som skriver av dig, för det ökar din möjlighet att se vad på problemet står för. Du är jätteduktig och gör en fantastisk inre resa.

Kram

Absolut kommer ditt behov av bekräftelse att minska i samma takt som din självkänsla ökar. Jag har gjort den resan och kommit till sådana underliga insikter som att andra behöver inte tycka om mig  det är helt okej. Jag är den jag är och det vore ju konstigt om ALLA tyckte om mig. Innan fick jag ont i magen vid blotta tanken att inte vara alla till lags…

Men det är en ganska lång resa och som du säger kräver det mycket och hårt arbete. Dessutom är det väl så att självkänslan behöver ständig uppbyggnad, den är inte självgående, särskilt inte hos oss som den varit extremt låg hos. Så det är något man måste påminna sig själv om.

Dessutom är ju det här precis som att lära sig vilken ny sak som helst. I början gör man fel och hamnar snett men ju mer man lär sig ju säkrare blir man.

Så helt klart är du på G! Du har ju kommit till insikt, vilket är den allra svåraste biten!

Grattis!!

Som de flesta här skriver så har du skrivit svaret på din frågeställning redan i ditt inlägg vilket du också konstaterar.

Det är en mäktig insikt att se och erkänna att ens dåliga självkänsla måste döljas genom bekräftelse från andra på olika sätt.

Då det i så många fall leder till bekräftelse på så många skadliga och ibland kränkande sätt. ( Inte bara att man ska bli bäst i klassen på matte ex)

En bra självkänsla gör ju att man kan skita i att försöka imponera på folk i sin omgivning på olika sätt för att "få deras uppskattning" och känna att man duger. Att kunna säga till sig själv at t " Jag är jag, sån här e jag.          Och om de inte gillar det så kan dom dra åt h****te".

En dålig självkänsla kan å ena sidan leda till framgång inom arbetslivet dåman ständigt strävar efter att bli bättre och få mer beröm av arbetskamrater/chefer.  Men så har man baksidan där man söker bekräftelse privat på olika sätt och det kan rasera en inre totalt.

Kia din insikt om att Din dåliga självkänsla ledde till ett sökande efter bekräftelse, är ett stort steg mot tillfrisknad och ett slut på sökandet.

Lycka till!

putt

ja! det är bra att du vet vad du vill förbättra!! då har du kommit en bra bit på väg. själv har det tagit mig ända tills nu, nästan!! innan jag vågat ändra på mig och börjat våga tala om vad jag vill. men oxå, säga ifrån, då jag känner mig illa behandlad!! DET har varit jättesvårt. har alltid tyckt jag varit elak, då jag sagt vad jag tycker, förut skämts över mig själv!

det finns ju alltid saker att jobba på,fortfarande. men tycker ändå att jag klarat att förändra mycket redan. mycket tack vare min sambo! han har från första början, då vi träffades! uppmuntrat mig, talat om att jag ÄR värt något, inte någon idiot! att jag kan saker. han har varit med om det varit något jag inte vågat.

så det har nog varit en stor orsak till att jag börjat våga ändra och VISA, vem o vad jag egentligen är, o står för.

Kia, du skriver att man behöver bekräftelse, speciellt när man är liten. Mina föräldrar, och i synnerhet min förståndiga pappa, hade en lite annan approach. De lärde mig något som jag haft med mig hela livet, nämligen att det spelar ingen roll vad andra tycker, det spelar ingen roll om folket jublar - det enda som spelar roll är man själv vet att man gör rätt. De lärde mig detta i praktiska saker, men det gäller i alla livets skiften.

Exempel: Det var glapp i strömbrytaren till badrumslampan, påpekade jag för pappa. "Fixa det då", sade pappa. Jag var ungefär så gammal att jag hade strömbrytaren i nyckelbenshöjd vid det laget. "Det kan jag inte", gnällde jag. "Det kan du visst", sade han. "Ta ut säkringen först, bara."

Han visade mig vilken säkring det var, sade till mig att skruva i den tomma porslinshållaren och sade "Det finns nog en liten skruvmejsel i kökslådan." Och med ett sådant förtroendevotum kan man ju inte fega ur, eller hur? Så jag skruvade av strömbrytarkåpan. En tråd satt dåligt fast, så jag lossade klämkopplingarna och gjorde om.

"Det går inte att få in trådarna, pappa!"

"Tvinna dem, så går det." Så jag tvinnade och fick in dem.

"Kolla då, pappa!"

"Har du satt blå till blå och brun till brun och jord till jord?"

"Är jord den gröngula? Det har jag."

"Ja, då så. Sätt på locket då och få i säkringen." Han höll på med något vid köksbordet några meter bort. Han kom inte och kollade mig. Han gav mig allt utrymme att SJÄLV göra och SJÄLV kontrollera. Han berömde inte, han gjorde det inte till något märkvärdigt. Bara detta självklara: Ta reda på hur det ska vara, fixa det sedan och tänd ljuset. Inte behöver du någon annan till det. Inte behöver du kollas, du kan ju det här. Det är inget märkvärdigt. All bekräftelse jag någonsin kunde behöva fanns i detta att han INTE kollade.

Intressant och bra skrivet Grönstedt. En annan vinkel på hur man kan stärka självkänslan hos någon. Hjälp till självhjälp.

#09: Jag vet inte… Din berättelse är stark och vittnar om styrka som byggts upp tidigt, men den skrämmer mig enormt Grönstedt. Något inom mig skriar av både rädsla och sorg när jag läser dina ord. Inte för din skull, missförstå mig inte, utan det är helt och hållet min egen reaktion. Jag äter och dricker beröm, jag suger i mig det, jag solar mig i värmen och ljuset från fina omdömen. Och jag berömmer. Mina barn, mina vänner, alla. För mig känns det som sagt väldigt skrämmande och alldeles tomt att inte få mottaga eller ge tydligt beröm och uppskattning.  Genom ord och kärleksfulla smekningar. Titta beundrande på det som gjorts. Hjälpa till att kolla så att det blev rätt. Har ju med all säkerhet med min egen barndom att göra; är uppvuxen på det viset, med beröm och uppskattning som hjälp framåt. Praise people to success, som somliga säger.

Vi är alla olika. Har olika erfarenheter och olika bagage med oss. Intressant att se hur vi handskas med det, och hur det har format oss. Och intressant att se vad vi gör av det när vi bit för bit ruskar av oss och städar bort det som en gång definierade oss så självklart.