Operera sig?
Jag blir tokig på mig själv ibland. Tur jag just nu har vettiga människor runt mig som hjälper mig ur mina tankar för när något gått in i min hjärna har jag så satans svårt att ta mig ur det. Det bara rullar på.
Blir så förbannat trött på mig själv att jag måste säga till mig själv att jag är idiotisk ibland. Beter mig som jag är helt nollställd i mitt beroende och helt okunnig. Mina senaste tankar handlar om att jag funderat på en viktoperation. Jag har inte ens sagt det till någon men igår blev jag så trött på mig själv för minskningen av vikten går så långsamt att det är löjligt. Så jag berättade för en nära vän vad jag hade för tankar. Jag vet jag vet att jag inte ska fundera på min vikt för jag vet jag vet att när jag gör det är jag så snett på det och går rakt in i en fälla som inte fungerar om jag vill vara i tillfrisknad. Ändå letar jag efter snabba lösningar. Men jag vet att det fungerar inte. För jag är fortfarande beroende och det är där problemet ligger inte symptomen av beroendet som gett mig övervikten jag bär runt på. Låter som jag skyller på något men det gör jag inte, jag vet att jag ätit det till mig i alla år. Jag vet det.
Så varför kommer tankarna? Tankarna som jag alltid motarbetat och sagt att det är inget för mig. Varför nu? Började googla som en galning igår natt om gastric bypass för att hitta en väg ut ur min kropp antar jag. Jag vill inte ha kroppen jag är i. Jag vill vara i ett annat skal med mitt huvud när det är som mest i tillfriskanad. Jag vet att operationstankar är mitt sjuka jag som pratar. Jag VET!!! ändå så när det närmar sig att man ska skapa fotbollsföräldrarlag där man ska vara aktiv som föräldrer så blir jag anti.. JAG KAN INTE OCH JAG VILL INTE. Jag är för stor att springa. Det är så skamset och så hemskt att jag inte kan göra sådana saker att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen mer än att fly in i mina känslor och in i mitt trygga socker. Jag vill det ska gå fortare. Vad ska gå fortare tänker jag då? Viktminskningen såklart! Men det hjälper ej mig ur beroendet jag vet ju det.
Shit vad jag vet mycket som jag inte agerar på. Känner mig helt obstinat för jag vet att jag alltid sagt nej till en operation ändå får jag nu ett infall att är det en lösning för att få bort den delen som stör mig så mycket, mitt yttre jag!!
Förlåt ett rörigt inlägg med egna frågor och svar, var bara tvungen att få det ur mig så jag själva kan läsa min dumhet i mina tankar!
Tack.
Kram Kia
Känner mig så positiv just nu NOT!!!… Vet inte vad det är med mig. Bara trött på mig själv! Kan man vara det?
Jag citerar Dalai Lama:
"Vägen till målet är lika viktig, om inte viktigare, än målet i sig"
Försök att inte bli provocerad av det han säger (det blev jag i början) utan fundera lite djupare. Det fick mig att minska min stress med att bli frisk från min bullemi och lära mig att leva och njuta av livet under tiden. Är svårt men tänk så mycket skönare ditt liv skulle vara om du kunde njuta av det under tiden som du långsamt (vilket är mer hälsosamt) går ner i vikt.
Tack föresten för alla dina intressanta tankar och inlägg!
Kram
Ja trött på mig själv är ett normaltillstånd för mig. Men jag har lyckats halvhyfsat att acceptera att det är så det är. Jag har ju börjat gilla mig jäl är bara trött på mig ibland.
De där operationerna är inte helt problemfria heller min kusin fick göra en trots att hon egentligen inte var tillräckligt överviktig men har något problem med leder och skelett som jag aldrig minns namnet på å hon måste ner i vikt. Det är en hel del som måste skötas med kost m.m.
Du kanske har något som måste förändras i ditt liv men ser hellre det här "problemet"?
Det är ju typiskt oss med. När det finns något vi inte vill ta tag i så hittar vi (på) något annat som känns mera…hanterbart.
Kan det vara så?
pEr
jag vill inte komma med några råd för jag är verkligen inte insatt tillräckligt i matmissbruk och vill inte att det blir fel. Däremot har jag ett drogberoende och ätstörningar med stor övervikt som följd. Och jag vill bara säga att jag känner igen mig.
Ibland googlar jag som en besatt efter operationer, hur man får dom, hur snabbt det går att gå ner, osv. Trots att jag bestämt mig för att ta tag i själva problemet/ätstörningen utan någon op. För det är ju där problemet (för mig) ligger, i mitt beroende o ätstörning och egentligen inte i själva vikten (även om det känns så mesta delen av den vakna tiden).
Mina operationstankar brukar iaf komma när det är för mycket omkring mig, när jag är stressad eller att någon fällt en kommentar som jag vridit helt fel. När orken tagit slut liksom och jag letar efter en enkel väg ut för att slippa allt jobb. Eller rättare sagt, jag TROR att en operation är en enkel väg ut o lösningen på alla mina problem: Smal = lycklig, trots att jag mycket väl VET att det inte är så.
Min styvbror opererade sig för några år sedan, o visst gick han ner i vikt. Men hans problem o förhållningssätt till maten är fortfarande kvar och han har gått upp mycket utav vikten igen. Inte allt, men mycket. Och när jag tänker på alla vändor han fått fara in o ut på sjukan så avskrämmer det mig lite också.
Äsch det jag ville säga var att mina "dåliga" tankar kommer när jag har mindre ork än vanligt och liksom tappat sugen litegrann o letar efter en "enkel" o snabb väg ut. Men innerst inne vet jag att mina ätstörningar skulle sitta kvar, oavsett operation eller ej.
Ursäkta om det blev lite långt.
Kämpa på!
Vt ju inte alls hur överviktigt just du är, så ta det följande som ett allmänt resonemang..
Förstår inte helt varför det ena måste utesluta det andra? Om problemet är ätstörning och ett av symptomen är stor övervikt. Klart att man måste jobba med huvudproblemet ätstörningen men skulle det vara ett hinder för detta arbete om man också satte in symptombehandling? Om jag jämför t.ex. någon som har ständig huvudvärk på grund av dålig arbetställning och brist på muskler/träning…. klart man måste jobba med att förändra arbetsställningen och börja träna musklerna.. men blir det sämre av att man äter värktabletter under tiden?
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tråkigt att höra att du har sådana tankar och vill ge upp Kia. Men som du säger du har verktygen och kontakterna och om du gör jobbet rätt så når du framgång.
DET har du redan bevisat. Sen måste du lära dig att bemästra och stå emot dina demoner. Ditt återfall kom inte som någon slump eller hur? om du tänker efter….
Jag vet att en del av din sjukdomsbild är att ignorera signalerna för åter fall. Men där har du ju ditt skyddsnät tvinga dig att ge signaler och prata när det känns jobbigt. Använd den erfarenheten du har av återfallen när känningarna kommer. Minns värken i leder och muskler, tänk på alla kilona du gått upp, så förhoppningsvis vaknar du till och lägger ner näven med godispåsar.
Alla vi här på sidan heja på dig. Kram
Tack alla för era fina inlägg i detta. Jag har släppt tanken på att genomföra en operation för jag vet innerst inne att det är ingen lösning för mig. Jag måste ta tag i beroendet och inte i vikten. Men det är så lätt att glida in i tankar som dessa när man mår dåligt eftersom så mycket påverkas med vikten. Visst det ena behöver inte utesluta det andra, men jag tror att arbetar jag inte med mig själv så kommer en operation vara helt meningslöst. Nej, jag ska inte tänka operation (just nu iallafall) utan ska koncentrera mig på andra viktigare saker.
Rätt tänkt! Om du opererar dig nu när du är mitt inne i ditt missbruk utan direkt kontroll. kommer du troligen tänja ut magsäcken igen och inom några år vara tillbaka där du startade igen. Bemästra ditt missbruk vara abstinent i något år.
Är du fortfarande då i behov av en operation fundera på det då men absolut inte nu.