Oops vad långt det blev…

Välkommen tillbaka MazarinLinn! Skriv så långt du vill, det är lugnt!

Skälla på sig själv kan man väl behöva ibland - ta sig i kragen och sparka sig där bak, liksom. Men bara en gång. Det hjälper inte att gå och älta och slå på sig själv hela tiden. Det som har varit går inte att ändra, men framtiden styr man över. Och den ska inte vara fylld av självförakt och dålig sjävkänsla.

Ja, varför skulle du sluta med socker bara för att du slutar gymnasiet? Det är väl inte så värst sannolikt, när du kommer dit finns det säkert någon annan orsak. Du kanske börjar så tidigt att du inte hinner göra lunchlåda. Eller det kanske ligger en sådan praktisk kiosk precis vid jobbet. Eller det är så stressigt att du måste ha lite snabb energi på eftermiddagen.

Är man beroende finns det liksom ALLTID ett bra skäl att ta godisbiten/drinken/cigaretten/tabletten. Att bestämma sig för att sluta kan ta lång tid, man måste ju själv känna att man verkligen vill. Det fungerar inte förrän alla bitar fallit på plats inuti. Först då ser man vägen till oberoende från drogen och kan börja försöka gå den. Det kanske inte fungerar direkt, men om man bara ser vägen så kan man försöka igen.

Terapi kan nog vara en bra idé. Hoppas din terapeut har förståelse för just sockerproblemet. Det hjälper mycket mer att prata med någon som förstår HELA problembilden och inte hoppar över till exempel matdelen.

Vi har faktiskt inte pratat om mitt sockerberoende än. Inte mina härliga matvanor heller, som tack och lov faktiskt blivit lite bättre nu sen sist. Har inte tänkt på det innan som så att jag äter godiset för att må bättre.. Eller jo, det har jag väl kanske gjort men jag har inte tänkt på att ta upp det på terapin.

Och eftersom att jag alltid haft godis i väskan de senaste tja.. ungefär 7 åren så blir det lite skumt att helt plötsligt inte ha det. Och jo visst, det tar två min till närmaste butik från jobbet. Och stressigt? Jodå, titt som tätt, eller så är det så segt så det blir långttråkigt. Det finns nog hur mycket ursäkter som helst.

Ibland behövs inte mer än attprta med någon om sin ångest för att bryta ett beteende/återfall. Enkelt och bra. Emedan andra gånger behövs mer men oftast röce´ker det att prata med någon om sin ångest eller sug efter sött.

Vi är vanedjur så att yta avanor är svårt att släppa känslan art alltid ha en lätt utväg i väskan är svår men blir lättare ju länge du håller ut.

Ja, det är ju det, det är så smidigt för jag vet att jag alltid har godis i väskan. Och som sagt så har jag inte det bästa förhållandet till mat, även om det blivit bättre det senaste. Men om jag är hungrig, fortsätter att vara hungrig och inte äter något, så efter ett tag mår jag illa. Mår jag illa får jag panik ångest. Men får jag bara i mig lite godis där innan jag mår illa (funkar även ibland när jag mår illa också) så går det över och jag kan få i mig mat. Men jag kan inte trycka i mig mat när jag mår illa.

Att vara hungrig funkar inte för mig heller! Då tar snart MAT över hela tankehorisonten igen. Fast med LCHF är man aldrig hungrig på samma jobbiga, svidande sätt som gör att man känner sig svag av lågt blodsocker. Du kanske kan prova att ha mandlar eller kanske fläsksvålar med dig i stället för sött godis? Det är en stor fördel med LCHF, tycker jag - att man inte behöver räkna kalorier och måltider, utan det fungerar att äta när man är hungrig.

Jag kan väl inte säga att jag gav LCHF ett ärligt försök men jag provade ett par dagar. Men jag fixade inte att få i mig frukosten, det blev alldeles för fett för min del.