Hej Grönstedt tack för att du delar med dig av dina upplevelser.

Det jag är intresserad av är: Hur du förmådde dig att sluta med sockret? visst viljestyrka är självklart en del i det precis som jag propagerat. men hade du något annat knep för att bryta tankemönstret när du var/är sugen på sötsaker?

Jag menar när du stod i affären och funderade på det och känner suget och kanske höll en chockladkaka i handen (eller flera) Vad gör du för att bryta tankegången och lägga tillbaka? Lite såna saker skulle vara intressan to höra om. Ha du någon du pratar med när det e hårt eller e det för mycket  12-steg?

Tråkigt att läsa att du har bytt beroende.. men det kan du säkert bryta med om du vill. Som du skriver så är det väldit vanligt att man börjar med någon annan skit när man slutar med sin första " drug of choice" Du är inte ensam som du sa att gå ifrån alkohol till socker är "vanligt" att gå  andra vägen händer säkert också men pratas inte om.   Tyvärr är ju faktiskt sprit/vin/Öl kolydrater och socker det är ju den verksamma substansen.

Det är jätte vanligt som du vet att Alkoholister börjar kasta i sig kaffebröd o annat på  behandlingshem vad jag hört, för det blir ett substitut. På samma vis kan ju den där vinaren bli ett substitut för bullpåsen för dig?

Styrkekram till dig iaf

Beavis - jag bröt mitt sockerberoende genom att äta mer fett. Massor av smör, vispgrädde och majonnäs höll mig mätt och hjärnan nöjd och belåten.

Hej Margaretha,

ja det är ju LCHF och det känner jag ju till, har testat själv. Vet inte om du också kör 12-steg eller ej?

Men jag är som sagt nyfiken på hur Grönstedtgjort då hon inte kör 12-steg LCHF har jag förstått men om det är något mer? eller så har hon bara inte ett sockerproblem?

Hej Beavis! För mig var det främst kolhydrater (inte godis och bullar utan snarare bröd och pasta) som var/är problemet, tillsammans med att jag överäter. Att bli abstinent var en lång kamp. Det tog flera år och kampen är förstås inte slut bara för att jag inte tagit något återfall på några år.

Jag tycker det är skillnad på att bli av med suget och att stå emot suget. Jag lever också LCHF och det dämpar suget efter kolhydrater. Jag har också blivit bättre på att känna efter om jag verkligen är hungrig eller om jag är "på äten" av andra orsaker, därmed har det blivit lättare att inte överäta. I alla fall inte lika mycket och ofta.

Att stå emot suget är en annan sak. Det var många, många gånger som jag INTE stod emot, kan jag säga! Jag föll och tog återfall gång på gång på gång, ibland flera gånger om dagen. Men till sist började jag ändå se vägen tydligt. Jag blev kroppsligt friskare tack vare att jag trots allt minskade på mängden kolhydrater. Mindre fysisk värk gav bättre sömn och jag kunde bli mer fysiskt aktiv, vilket i sin tur förstås gav bättre kondition. En god cirkel, så att säga.

Och någonstans i detta hitta jag min gamla kontroll, eller en del av den. När det sög efter kolhydrater kunde jag tydligt se mitt val: Att vara en svag, föraktlig ynkedom, slav under kemikalier, eller fri att själv välja. Jag tog fortfarande återfall ibland, men de var planerade och fritt valda. Jag lärde mig att ja, jag ska äta EN limpa, men bara en. Numera känner jag sällan någon önskan att välja annat än LC-mat, men det händer att jag äter lite glass med sirap eller en liten bit cheesecake eller så, några gånger om året kanske.

LCHF var förstås till nytta, eftersom det är omöjligt att äta LC utan HF om man inte vill bli en blek skugga med konstant sug. Jag vet inte om jag klarat det utan HF-delen. Antagligen inte. Det hade i alla fall varit svårare och tagit längre tid.

Men det jag menar med "enrakhet" är just detta att ta kontrollen. Nu har jag möjligen gått för långt på den vägen och låtit kontrollen bli mitt nya beroende, det vet jag inte ännu. Det är lite skrämmande. Absolut kontroll över varje fysisk, emotionell och mental funktion är inte speciellt lyckat om man vill vara människa. Jag vet, jag levde där i många, många år. Och jag har funnit stor glädje och frihet i att vara människa sedan jag började lära mig att vara det.

Jag vet inte om det går att begirpa vad jag menar. Jag tror själv att jag är mer än bara lite Aspergare, men jag har ingen diagnos. Kanske man inte kan förstå vad jag menar om man inte själv är "off" på samma sätt? Men jag förklarar gärna mer, om någon vill veta. Jag tror nämligen att Aspergare, autister och bokstavspersoner är överrepresenterade bland beroende, men att dessa kanske inte har lika bra nytta som andra av den hjälp som finns att få inom vården och i till exempel 12-stegsprogram.

Tack för din historia den är intressant.

För att citera dig:  "  Jag tror nämligen att Aspergare, autister och bokstavspersoner är överrepresenterade bland beroende, men avv dessa kanske inte har lika bra nytta som andra av den hjälp som finns att få inom vården och i till exempel 12-stegsprogram."    Där tror jag att du har rätt. Det är redan konstaterat  att det finns en väldigt hög grad av "Autister" främst Aspbergare och och bokstavsbarn på fängelserna. och bland missbrukare är det också vanligt då "ni" självmedicinerar.

Jag hade en kompis som har Aspberger och är grov alkoholistmm