Känna känslor!
Det är okej att känna sig arg, okej att vara irriterad, okej att vara ledsen okej att vara rädd , okej att vara glad okej att vara helt enkelt….
Vad jag än har gjort i mitt förflutna så är det inte så att jag inte får känna tankar som ilska och irritation. I början tänkte jag att jag måste vara ödmjuk och backa. Men jag inser också att jag kan inte alltid backa. Dessa känslorna måste också få sitt spelrum då och då. Det är viktigt att känna även detta. Men jag kan samtidigt se att idag väljer jag att inte bli irriterad på småsaker för det finns ingen anledning. Jag har lättare för att backa när jag inser att jag kommer inte komma någonstans med just den känslan här och nu iallafall.
Men mina tankar går ofta till att är det okej att känna såhär?. Snacka om att inte veta vad känna är. Ibland undrar jag vart jag gjort av alla känslor som måste ha bubblat i mig. Men jag inser att de har funnits där jag har bara valt att droga bort dom på ett eller annat sätt som jag just då funnit lämpligt.
Det är ganska mysigt att känna har jag kommit på. Men ibland är det väldigt skrämmande och då blir jag rädd. Rädsla är den känslan jag är mest rädd för. Den smyger sig nämligen på när jag minst anar det och artar sig i så mycket. Osäkerhet, dålig självkänsla, men många gånger rädd för att faktiskt bli frisk.
/Kia
Det som inte är kärlek är rädsla.
Tänk på den lite. Det brukar hjälpa mig.
pEr
Per, Jag behöver inte tänka så länge på den *ler*.. Jag vet att du har rätt. Kärlek betyder frihet på många sätt för då blir jag kvitt min rädsla.
Hela samhället är uppbyggt på rädsla. Ekonomi, jobb , status, utseende osv kan jag känna ibland. Att man inte ska vara normal och kanske stå ut lite. Rädsla igen och inte kärlek till varandra. Jag försöker se var min rädsla bottnar och ofta är det till att jag inte vet var kärleken är just då. Jag har alltid haft svårt att förstå det där med kärlek men jag har förstått mer och mer vad det faktiskt innebär men jag har behövt guidning dit och gjort massor av missar på vägen dit.
Men det är bra ord. Så så fort jag inte känner kärlek nu så vet jag att det är en rädsla jag måste ta tag i.
Tack för påminnelsen!
jo det är så det funkar för mig med.
pEr
Vad läskigt rätt du har i det, Kia, att samhället bygger på rädsla! Jag har inte tänkt i de termerna tidigare, att statusjakt, utseendejakt, karriärjakt spelar på rädslan att "bli efter". Kanske är det därför jag inte känner behov av att jaga status, karriär eller utseende - jag vet redan att jag är bäst och har inget behov av att bevisa det.
Pengar är en annan sak, jag jobbar för att få ihop pengar till att göra det jag vill göra och betala mina leksaker. Men mina leksaker ska vara roliga, de behöver inte vara prestigefyllda.
Jag har svårt ibland att se varför människor är så fulla av dessa rädslor. Kanske beror det på att jag är (om jag nu är det) Aspergare, men jag lever i nuet på ett sätt som många tydligen inte gör. Fryser jag? Nej. Gör det ont någonstans? Bara lite. Är jag mätt? Ja. Är räkningarna betalda? Ja. Bra, då har jag allt jag behöver och det eventuella överskottet av energi, tid eller pengar är en glädjegåva. Om jag sedan roar mig med att ligga och läsa på soffan eller med att bygga en ny uteplats spelar ingen roll. Det är "extras" utöver basbehoven.
Men jag är ju lite konstig, tydligen. Man kan tydligen inte ligga på soffan och fisa om grannen byggt en större uteplats. Eller nåt.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Rädslan att bli utanför, den som inte passar in, Att inte vara som de andra…..
Hemska tanke! Som jag skrev i en annan tråd tidigare lämnade jag den tigen i högstadiet på gott och ont men måste väll erkänna att utseende grejen ligger ju kvar även om jag väljer att klä mig mm lite annorlunda.
Men passa in har jag aldrig gjort och slutade försöka när jag iaf inte fick vara med.
Starta ny diskussion