Det bästa för både dig och barnen är nog att du lämnar honom för gott, varken du eller barnen mår bra utav hans supande. Gud vad jag önskar att mamma kunde ha lämnat pappa tidigare, innan han förstörde den del av mitt liv som borde varit den lyckligaste.

Du ska aldrig anklaga dig själv för att livet har blivit som det har blivit. Jag tror inte att DU hade kunnat göra något annorlunda.

Det är han som har problem med alkoholen inte du. Glöm aldrig det!

När man pratar om att man har nått sin botten kan det vara allt mellan bakfylla och att mista jobb och familj. Det finns ingen som kan svara på var botten finns, för vi vet inte.

Men botten är när man kommer till en vändpunkt och den kan se ut på många olika sätt. Och vi kan aldrig få svar på varför inte han eller hon inte lyckades vända livet på rätt spår igen.

Jag tror heller inte att du gjorde fel som gav honom en andra chans. Det hade kunnat gå bra, det är något man aldrig vet innan. Men nu gjorde det inte det och då är tillbaka till ruta ett, men ännu mer besviken.

Det där han sa "Att han var ärlig i alla fall" det är ockå ett försvar. "Skäll inte för att jag har druckit, jag är i alla fall ärlig."

Du har redan gjort den här "resan" en gång och frågan är om du vill ha det så här? Det är svårt, jättesvårt att bryta upp.

Men om du tänker; Vill jag ha det så här? Ska våra barn behöva ha det så här?

Både du och jag vet vad svaret blir.

För att ni över huvud taget ska få det att fungera så är det enbart nykterhet som gäller. Vill han det? Han kanske inte har supit färdigt?

Välkommen hit förresten och berätta gärna hur det går för er.

Vad jobbigt, jag skrev så lång brev och den bara försfann…irru.

Så nu har jag ju tömt nästan hela mitt hjärta. Och ni får inte veta hur det gick :)

Nej igentligen handlar det ju att få skriva ut det och det fick jag för idag är jag glad och jag är lycklig.

Han kom från båten och nyckter, helt nykter han var glad att se mig, men det var ju inte jag.

Vi paratade lång stund och jag förstor att han har det tufft, han berättade om kännslor som han har över sig själv, jag förstog att de måste vara nytt för honom att vara helt nyckter en lång period. För man vet inte hur ska man handskas med alla dessa känslor.

Han är ju bedövat känslorna mer eller mindre 20 år från sitt liv. Jag ser att han vill sluta, men ser att det är väldigt tufft för honom. Vi befinner oss inte i Sverige så här finns inte heller AA möterna som han söka sig till.

Och barnen, han hade godis till barn och dom hängde och glängde på honom för han är en underbar pappa. Man kan inte hitta bättre pappa.

Han är också en underbar människor och hjälper mig mycke, men den person måste hitta ut sig. Han måste hitta sig själv för förtroendet har sjunkit under noll.

Jag undrar vilka känslor eller betende monstrar spökar dom som håller på slutar med spriten.

I allafall ska man lyssna sitt hjärta och idag säger mitt hjärta att jag ska kämpa vidare, lära mera om llt detta och det allra viktigaste lyssna på honom.

För alla oss beroendepersoner kommer det upp massor av känslor när vi bryter beroendet. Alla de där känslorna som vi tryckt undan med beroendet. Det kan vara skittufft att möta dem och det kan vara enkelt att fly tillbaka in i sitt beroende. Men till syvende och sist måste vi ju stå eller falla själva, möta våra demoner eller fly. Ingen annan kan göra det åt oss. Du kan inte göra det åt din man.

Det enda du kan göra är att ge honom utrymme när han har många stridiga känslor. Du behöver inte tillåta honom att bära sig illa åt mot dig, absolut inte! Men om han blir oresonligt arg kan du ge honom utrymme att till exempel springa det av sig, om han blir ledsen kan du försöka lyssna om han vill prata av sig. Men dina gränser är dina och dem har du all rätt att dra. Om han någonsin ska kunna hitta sitt eget självförtroende, så kan han inte luta sig på dig. Var bara ärlig mot honom, så att han kan lita på att att du menar vad du säger när du säger bra saker om och till honom.

Synd att det inte finns några AA-möten. Är du säker på det? Estland är litet, kanske det finns i Tallinn eller Pernu?

Det är svårt att bli nykter, man får så otroligt mycket känslor att brottas med. Känslor som man har dövat i många långa år.

Skönt att ni kan prata om det, för väljer han familjen och nykterheten så har han mycket att jobba med.

AA finns även i Estland, så det är bara att söka efter närmaste AA-grupp.

Jag känner igen mig i din berättelse…jag tampas med min sambo på smma sätt som du. Man lever inte längre på hoppet…det försvann för länge sen. Min sambo har varit hemma i 3 dgr, annars är han på behandling i en annan stad. men under dessa 3 dgr så har hans missbrukarpersonlighet kommit fram mer och mer.

Återfallstecknen har varit uppe på ytan varje sekund….men till slut valde han att åka tillbaka till behandlingshemmet…för annars hade han tagit sig ett återfall.

Det är ett jäkla kämpande varje dag….man blir helt slut. Jag vågar inte tro och hoppas på ngt längre….lever bara för en dag i taget.

Jag vet inte heller vad jag ska göra…..jo på onsdag ska jag träffa en kurator…..har du träffat ngn som du kan prata med. Anhöriggrupp m m?

Ju i Estland har AA, fast inte på svenska eller på engelska. Ocg min sambo är svensk och förstår inte estniska.

Men nu hoppas jag på något helt annat, vi ska flytta till usa :)

Han faktiskt väntar på att gå till A där och eventuellt hitta en kompis som kämpar med samma riktning.

Jag har faktiskt fått smaka honom nycktra nu, ca. halv år med lite upp och ner gångar….vill inte släppa honom, han är en perfekt man utan alkohol i alla sätt.

i förstår säkert var jag menar.

Han började pricka i kalender en prick en nyckter dag :)

Bra tips till alla som kämpar, men det får inte känns som tvång så därför har en liten kalender i sin blånbok ;)

God vad  jag önskar att han börjar vilja det på riktigt och inte bara rädsla att jag lämnar honom, för det hjälper inte.

Jag håller med er som skrivit tidigare.

Det är jobbigt att nyktra till med alla nya känslor mm, jag blir ju inte heller samma person som tidigare och det kan vara jobbigt och ovant för anhöriga att se och speciellt tilliten och ärligheten. Men det låter som din man inte har viljan att sluta att dricka. För att ha viljan så krävs det en hel del.

Jag har varit nykter i 10 år och för mig tog det ett antal år att nå min botten, bostadslös, arbetslös, blivit av med mina barn, skulder, kroppsligt sjuk, missfall och framför allt mitt beroende till missbrukande män mm, jag kan göra listan hur lång som helst. Men jag blev inte nykter för det, jag var tvungen att slå i den känslomässiga botten för att kunna förstå att jag var sjuk i mitt beroende.

Det finns anhörig program.

Lycka till!