att kapitulera
Jag gick många år på aa med återfall på återfall.Jag sa att jag var alkohist men inte an hela mitt hjärta.Sinnesrobönen fattade jag inte riktigt innebörden av.Tills en dag jag bestämde mej för att fullständigt kapitulera,släppa allt och börja jobba med mej själv.Jag visste att det skulle bli en lång resa.Alla känslor som jag hade druckit på skulle upp till ytan.Den värsta biten var skammen inför min dotter….dom såren jag gett henne.Hon sov hos kompisar den sista tiden när jag drack.Vi hade tappat varandra fullständigt,jag var på väg att bli vräkt men lyckades att få sociala att betala skulden.Mitt jobb hade jag supit bort.Ja allt var en katasrof.Nu var det jag som fick bli kapten över mitt liv.Jag gick på så många aamöten som jag kunde och pratade och lyssnade på andra som vart nyktra en lång tid.Valde att inte umgås med nån utan bara jobbade med mej själv.Efter ett tag kände jag mej väldigt ensam.Ska det vara så här tråkigt att vara nykter…då kan jag lika väl gå ut och supa.Hamnade i en period av städnoja…blev rastlös.Så fort det dök upp en känsla så blev jag rädd.Rädd för att möta mej sjäv.Vem var jag ,hade jag nåt värde.Jag var en liten flicka i en stor kropp som skrek efter kärlek.Saken hör till det att jag förlorade min pappa när jag var 15,min bror när jag var 23,min mamma när jag var 25.Jag tyckte att allt var orättvist,jag har ju min underbara dotter att leva för tänkte jag.Men jag kan inte leva genom henne.Så mycker oarbetad sorg och ilska.Jag släppte allt o tillät mej att vara ledsen o gråta o skrika.Det hjälpte.Sakta,sakta kom jag tillbaka till livet.Fick ett jobb,min dotter började att tro på mej.Började att tjäna bra pengar…jag blev arbetsnarkoman..hade ju inget annat ändå i livet.Det var e flykt.Tappade fotfästet o gick ut o tog ett återfall.Jag har en tendens att fly in i saker när jag mår dålig.Började med ett nytt beroende….dejta.Åh herregud vad jag dejtade.Snacka om bekräftelsebehov.Mådde så dåligt.Träffade en kille,blev kär trodde jag,jag blev kär i kärleken för det var ett rus för mej.Var tror ni hände.Jo började att dricka på helgerna med honom o ljög om att jag var nykter.Som tur var så gick han ut och var otrogen.Då vaknade jag riktigt men jag sa att jag behöver ett återfall för att fatta vad alkoholen ställer till i mitt liv.O den baksmälla hette duga.Då kapitulerade jag riktigt ordenligt.Började att skriva ner på papper allt negativt med alkohol o allt positivt med alkohol.Jösses vad det blev en konstig lista.Tittade i backspegeln på mitt gamla liv och då gick det lättare.Skrev tacksamhetaslistor.Men jag då vart fanns jag.Hade glömt mitt inre jag.Började att gå ut i skogen på långpromenader o pratade med mej själv högt….oj oj vilka svar jag fick.Varför jag reagerade på vissa saker som folk sa,varför var jag svartsjuk i förhållanden ,varför var jag tvungen att höras och synas.Jo jag hade ingen självkänsla för fem öre.I dagens läge så har jag bekräftat mej själv jag älskar mej själv till 80 procent med alla skavanker.Det yttre är inte lika viktigt för mej i dagens läge.Matrella saker behöver jag inte.En inre frid räcker gott och väl.Andlighet är viktigt för mej.Att bara vara ett med naturen för det är ju därifrån vi kommer.Jag har ett träd i skogen som är mitt ställe.Tar med kaffe och indianmusik ut.Mediterar och släpper alla knasiga tankar.Jag är alkoholfri men inte riktigt nykter i huvudet än.Det får ta den tiden det tar…detta är mitt livs bästa resa o min reskompis är min dotter.Jag har äntligen kapitulerat på riktigt denna gång.Jag räknar inte längre utan är tacksam för varje dag jag är nykter.Lev i nuet.Kram ….en glad och lycklig Sanna
Tack för att du delade med dig!
Så mycket jag kände igen. Det är lätt för en missbrukare att bli manisk i sitt beteende. Istället för att dricka kan man städa och städa eller som du skriver ett maniskt dejtande, eller att börja träna eller jobba som en blådåre.
Man fyller tomrummet med något annat och som missbrukare är det svårt att vara lagom. Helst ska allt gå i 190 och gärna lite till.
Det är inte så enkelt som att man bara ska bli drog/alkoholfri, det är en hel livsstil som ska bytas ut. I stort sett allt man gjorde tidigare ska bytas och fyllas mot något annat och det är jättesvårt.
Alla "normala" vänner är sedan länge försvunna och det är inte lätt att känna sig ensammast i hela världen.
Så det är inte bara inför alkoholen man kapitulerar, man får kapitulera inför hela ens destruktiva livsstil. Just där tror jag att det är många som faller.
Du skriver att du kände dig redo att kapitulera när du tog ditt sista återfall. Jag tror att det ligger mycket i det. Mitt sista återfall fick mig att på 10 sekunder återgå till mitt gamla destruktiva liv. OK, nu dricker jag, så varför inte köra på?
Jag hann med ALLT idiotiskt på ett dygn. Nu går det åt helvete, så varför inte köra på? Så mycket ilska!!
Vilket resonemang, men så var det! Det återfallet kostade mig mycket, men idag är jag tacksam för det. Jag tror att jag behövde det för att riktigt öppna ögonen och inse att jag är beroende till 120%. Både idag, igår och för all framtid.
Jättebra att skriva ner positivt/negativt på ett papper för att riktigt se vad droger ställer till med.
På min sista behandling ingick något som kallades "Konsekvenstavlan". Inför gruppen skulle vi skriva ner alla negativa konsekvenser av beroendet. Fysiskt, psykiskt, socialt, familj, jobb, sexuellt, emotionellt osv.
Jag lyckades fylla två white board med negativa saker. Helt ofattbart! Ändå lyckades gruppen infoga mer saker som jag inte ens hade tänkt på.
Det var en nyttig upplevelse! Men skrämmande.
Hej Sanna, Tack så jättemycket för du delar med dig så öppet. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Det är en häftig resa det här med så mycket insikt att ibland undrar jag om insikterna någongång ska ta slut.
Du har verkligen kommit en lång bit och det är beundransvärt att läsa hur du kämpat för att nå dit.
Tänk vad våra liv kan förändras.
/Kram Kia
oh, vad fint skrivet. Vad stark du är.