Etikettövrigt
Läst 988 ggr
kerstinjo
2009-07-10, 00:59

Ilska.

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg.

Hans pappa gav honom en näve med spik och sa till honom att varje gång du blir arg ska du gå bakom huset och slå in en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar.

Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin ilska och antalet islagna spikar minskade hela tiden.
Han märkte att det blev allt lättare att kontrollera sin ilska.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.

Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom då att han skulle dra ut en spik ur staketet varje dag då han inte blev arg.

Dagarna gick och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa  att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.

Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet. Där sa han till honom;

"Det var bra gjort min son, men titta på alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig vad det en gång varit."

När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr kvar efter sig.
Som om du skulle sticka en kniv i en annan människa och dra ut den igen.

Det spelar ingen roll hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd.

En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

 Kerstin 

 

voranna
2009-07-10, 13:16
#1

Vilken underbar liknelse!De inre ärren bär man med sej livet ut.Det var oxå en tröst att staketet stod kvar,trots allt..som vi.Kanske de målar om och spacklar igen hålen men inne i träet finns hålen kvar.

Det var väldigt vad bitter jag låter märker jag nu!Jag som lärt mej trycka på gladknappen.(.ironisk )

Kia
Kia 
2009-07-11, 13:44
#2

Ja, vilken perfekt liknelse :)…. Jag har funderat på det där mycket. Jag kan känna att jag kan be om förlåtelse om och om igen men trots att jag gör det så finns inte mitt hjärta med i det. Det är som mina känslor är helt avskärmade för det. Helt blank när jag säger det för hjärtat känner ej med mig att jag verkligen känner så.

Kanske kommer det. Kanske kan jag göra gottgörelser där jag verkligen känner att jag menar det och inte bara för jag ska. Jag har gjort några sådana där jag kände att hjärtat fanns med för jag gjort den eller dessa personer så illa. Men även om jag ber om förlåtelse så vet jag inom mig att det fortarande finns kvar. Kanske kan jag en dag förlåta mig själv och verkligen låta hjärtat vara med.

Just med ilska så har jag varit arg verkligen arg på hela min omgivning och det kanske inte visat sig alla gånger, men det har funnits i mig och de som stått mig närmast har fått ta del av det. Jag vill inte vara arg mer. Jag orkar inte vara arg men kommer känslan av hålen i stakettet någonsin försvinna? Jag vet inte. Kanske en dag kan jag acceptera och då våga .

/Kia

[Beavis]
2009-07-11, 20:27
#3

#2  En mycket bra slutsats! Att få en ursäkt ifrån en person som man märker inte menade det är nästan som att få en örfil till. Den är verkningslös.

Men om du ger den och verkligen menar det så märks det och man är villigare att ta emot den och innerligen förlåta. Som du själv säger be inte baa om ursäkt far att "du ska göra det" utan för att du känner ett behov av att göra det för du känner ånger.

Lycka till

Förövrigt bra historia Kerstin. Fina liknelser du måste ha hitta en bra bok?Skrattande

Gronstedt
2009-07-12, 19:02
#4

Jag är lite konstig där också Skäms. Jag fungerar mer som andra djur än homo sapiens, jag hugger till och sedan är det bra - tror jag. Ofta fattar jag inte att det är "hål i staketet" hos den andra personen. Jag kan inte vara lätt att leva med alla dagar …

Upp till toppen