Minnen.
Jag sitter här och läser igenom en del trådar, som jag inte har sagt så mycket om tidigare.
Jag fastnade för Grönstedsts "Att läka trasiga känslor".
Jag har säkert minnen och trasiga känslor någonstans. Men för mig är det omöjligt att hitta dem. Jag minns inte!
Jag har ingen aning om min barndom, jag minns nästan ingen skoltid. Jag vet nästan inget om min tonårstid.
Minnen, personer och händelser är för alltid borta från mitt liv. Det borde egentligen vara en läskig känsla, men det är en del av mitt liv och jag har lärt mig att leva med det.
Jag kan känna en svag olustkänsla när mina barn berättar om en sak och jag har…ingen aning!
Min storebror kan berätta om ett gemensamt minne (tror han) …och jag har ingen aning.
Gemensamma vänner? Vilka vänner? Kanske jag minns om någon förklarar väldigt väl för mig. Men herregud, vem var Marita?
Jag kan t.o.m. le när jag skriver det här. För att "inte minnas" är en del av mitt liv.
Det vore väl OK om jag hade råkat ut för något hemskt, som satte mitt minne ur spel.
Men kör man i 120 rakt fram, drog och alkoholpåverkad. Utan att ha en tanke på andras och eget liv. Utan att ha en tanke på att man har lämnat en 16-åring hemma att ta ansvar för sin 5-åriga lillasyster. Vad är man då?
Antagligen världens största idiot. Eller en missbrukare.
Så såg mitt liv ut för många år sedan.
Tror ni att jag blev hjälpt av att vakna upp på Neurologen, Sahlgrenska? Med människor som vakade över mitt liv.
Med människor som kämpade för att jag skulle överleva. Med människor som kämpade för att jag skulle inte skulle se dubbelt. Med människor som kämpade för att jag skulle lära mig vad saker hette. Med människor som kämpade för att jag skulle få minnet tillbaka.
Vad tror ni att jag gjorde?
Jag behöver inte ens säga det. Jag missbrukade vidare.
Idag när jag tänker på det så kan jag känna både vemod och saknad över att jag aldrig fick vara en "normal" människa, vemod över hur mycket jag har missat i mitt liv, vemod över hur mycket ont jag har gjort mina föräldrar, vemod över hur mycket ont jag har gjort mina barn, vemod över hur mycket jag har missat i mitt liv.
Om ni visste vad det stundtals kan göra ont i mig när jag ser att mina döttrar ( nu 34 och 23 år) har spår av mitt missbruk i sig. Två fina tjejer som har drabbats hårt av mitt (vårt) missbruk. Två fina tjejer, som har missbruksmentaliteten i sig. Två fina tjejer som har fått svårt att leva ett känslomässigt normalt liv.
Två fina tjejer, som har fått kämpa för att överleva. Det gör ont i mig.
Men ändå två fina tjejer, som aldrig skulle döma en annan person. Två fina tjejer, som aldrg skulle nedvärdera en missbrukare.
MEN, var det värt det här?
Allt började med ett "oskyldigt" haschrökande.
jag förstår precis vad du menar med dina barn.det gör ont.min dotter och jag har en fin relation idag men jag vet att hon har tagit skada.när man var borta på nätterna och bara skickade ett sms.det gick så långt att jag hade inget dåligt samvete ens.jag försöker att förlåta mej själv för detta men detär svårt.min dotter är så klok och förståndig så hon säger att vi ska se framemot och inte bakåt.ja ja det blir bättre.tack för att du delar med dej.kram sanna
Kerstin. Det du pratar om minnena är något jag bara kan se att jag har samma. Är det så för alla oss med denna sjukdomen undrar jag då. Jag har liksom inget tidsbegrepp överhuvudtaget. Jag kommer inte ihåg när barnen började sitta gå eller krypa eller fick sin första tand. Jag tror inte jag mentalt var där på något sätt.
Jag har inget minne av folk heller. När en vän till mig faktiskt igår sa att hon befann sig i dalarna och hälsade på en kompis som jag till namnet vagt kommer ihåg så tänkte jag det är kanske 8 år sen hon flyttade dit jag har inget minne av henne överhuvudtaget. Jag letar och letar men finner inget minne.
Alla resor jag gjort som barn med mina föräldrar jag kommer inte ihåg dom inte heller som ett vuxet barn. (tonåring) Resor jag gjort i under missbrukartid. Kommer inte ihåg dom. Jag hatar att inte hitta minnet och emellanåt ploppar det upp situationer som jag då inte gillar och då förstår jag att det antagligen ligger ett minne bakom där jag varit i sitsen innan där jag bara missbrukat bort situationen. Därför när jag nu ska hantera det så vet jag inte alls hur jag ska agera jag känner bara att jag mår dåligt.
Det spelar ingen roll att man har folk runt sig som vill hjälpa jag agerade med ilska och tänkte vem är ni som ska komma och tala om för mig vad jag ska göra? Helt förvriden och inte en tanke på att de kanske bara ärligt ville hjälpa mig.
Barnen, tja jag vet inte ens vart jag ska börja. Mina barn är fortfarande små och jag är tacksam att jag inte hunnit skada dom så mycket som jag faktiskt inser att jag kunde gjort. Jag har dock gjort min beskärda del. Inte skadat fysiskt på någotvis men det psykiska är nog fan värre kan jag känna.
Men jag har lärt mig att jag måste tänka att inte så på mig själv. Jag gör något åt det nu och mitt liv förändras sakta men säkert. Men visst kan jag också känna att tänk om…..
Tack Kerstin för du delar med dig så öppenhjärtat jag tror det är många som kan känna igen sig i det du skriver här…
Skickar kramar /Kia
Jag lovade att berätta solskenshistorien om Alfons Töntbull. Väldigt mycket OT, men en mysig historia.
Alfons Töntbull, en tokblandning av Pitbull och Dalmatiner, kom in i vårt liv när min älskade labbe "Bosse" gjorde sin utgång.
Vi inbitna hundmänniskor saknade en hund i våra liv och då fick vi nys om denne vackre kille 1½ år gammal.
Alfons kom och tog oss med sin charm och sin godmodighet. Men efter två år så var vi tvugna att inse att denne goe kille inte var någon stadshund. Han var uppvuxen på landet och fick inte användning av sin otroliga enegi i stan. Det var framför allt Dalmatinern i honom som längtade till att få arbeta mer och springa fritt.
Med sorg i hjärtat lade jag in en annons på Blocket. Där får man inte annonsera ut hundar med rasen Pitbull, så det blev en omskrivning till Am.Staff.
Jag hade stora krav på en ny ägare, eftersom även en sk. "Am.Staff-blandning" kan locka till sig fel personer. Jag hade även som krav att vi skulle komma och lämna över honom. För per telefon kan man ljuga hur mycket som helst och vår Alfons skulle ut på landet.
Vi fick mängder av suspecta spekulanter och jag fick säga "Nej, tyvärr" hur många ggr som helst.
När vi var på väg att ge upp så ringer en kille och vet "allt" om Alfons. Det visade sig vara uppfödaren!
Han berättar att Alfons var resultatet av en tjuvparning. Familjen hade Alfons pappa (Dalmatinern) och mamma Pitbull, som fortfarande levde. De hade själva velat behålla Alfons, som ett minne av pappan, som dog en kort tid innan Alfons föddes.
Men de blev övertalade att släppa just Alfons till några vänner. Och killen, Tomas, var grymt besviken på sina vänner som sålde Alfons vidare utan att kontakta honom.
Men, nu hade han hittat Alfons igen.
Vi träffas, hela Tomas familj, och denne store kille sitter nästan 1 timme på golvet med Alfon och är jättelycklig. Alfons blir kär direkt och killen säger med tårar i ögonen "Det var nog allt meningen att du skulle komma till mig, Prickis (Alfons namn i pappren).
Vet ni vem mer som hade tårar i ögonen?
Alfons "kom hem". Fick en kompis i sin mamma. Fick springa fritt på gården och fick leva ett uteliv utan koppel.
Det var solskenshistorien om min Alfons Töntbull, som fick "komma hem" igen och leva det fria liv som han så gärna ville.
Som du säger Kia, så är känslan att inte minnas något jättejobbigt. Men, jag har lärt mig att leva med det. Men min brist på minnen har mycket att göra med den skada jag fick p.g.a. olyckan OCH missbruket.
Jag har ingen aning om vilka mina klasskamrater var t.ex. men får jag se ett kort så kommer jag ihåg dem utseendemässigt, men vilka de var som personer minns jag inte. Namnen? Ingen aning.
Numera så gör jag inte så många besök i min barndoms stad eftersom min mamma inte lever längre. Men jag minns att det kunde vara en ganska läskig känsla ibland. Mitt ex träffade på bekanta stup i kvarten, men jag träffade aldrig några, förutom någon gammal missbrukarkompis, som jag underligt nog kom ihåg.
Missbruket i kombination av olyckan lyckades radera det mesta.
Jag minns heller inte när mina barn började gå, tappade tänder osv. Kanske var det inte speciellt intressant? Hu, vad hemskt det låter. Men tyvärr så var jag känslomässigt skadad redan då.
Fick för något år sedan en fingervisning av min yngsta dotter, som ville att jag skrev ner mitt liv och berättade hur jag har haft det.
Eftersom jag älskar att skriva så satte jag genast i gång, men insåg snart att det inte fungerade. Jag har t.ex. en storebror, men jag har inget minne av att vi har bott under samma tak. Ändå tillbringade vi många år i samma hem.
Lite otäckt, för han är en person som det känns som att han har kommit in i mitt liv som vuxen. Herregud, jag känner honom inte!!
Jättejobbigt när han vill träffas och säger "Fan, Kerstin, vi är syskon!!" Vi måste träffas! En enda gång har han varit hemma hos mig och det var i samband med att min mamma dog för 4 år sedan. Det säger ganska mycket.
Vi brukar hålla kontakt per telefon (han bor 3 mil ifrån mig), men jag har nog inte ringt på flera månader.
Vill komma tillbaka till, den självförvållade, olyckan lite. Den gjorde sitt till att mycket raderades i mitt liv. Numera har jag svårt för att skilja på vad som berodde på olyckan och vad som berodde på missbruket.
Kombinationen var i alla fall inte bra.
Jag tappade även en massa "ord" vid olyckan. Jag visste exakt vad saker användes till. Men vad sjutton hette det?
Numera vet jag vad saker heter, men när jag blir stressad kan jag känna av det ibland. OK, där slänger man skräp, men vad heter det?
Numera ser jag inte dubbelt och måste gå omkring med en lapp för ena ögat. Jag brukar skoja och säga att det är ett glapp mellan synen och hjärnan. Jag vet vad jag ser, men på något sätt så memoreras det inte. Jag har m.a.o. väldigt svårt för att komma ihåg människor utseendemässigt. Jag kan komma ihåg ett visst sätt att gå, eller en kroppshållning. Men vem det är? Nja…
Just det kan vara lite svårt i mitt yrke, där jag träffar så otroligt mycket människor.
Det här är bara ett axplock av vad man kan få för skador genom ett beroende. Men givetvis så hade jag aldrig som mål att bli missbrukare och dra på mig dessa skador.
Men, förhoppningsvis kan det få någon annan människa att lyssna till och börja fundera på; "Vad håller jag på med?"