I går var det nära
På väg hem från stallet igår fick jag en fruktansvärd lust på konserverad ananas med grädde. Det är ju i måttliga doser ett ganska litet avsteg från den smala vägen, så jag tänkte att det kan jag väl ta och köpa. Fast jag funderade faktiskt över om detta var ett återfallstänkande eller ett normalt, sunt "det vore gott"-tänkande.
Kommen till bys såg jag att klockan var 21:01, alltså var affären stängd. Shit, ingen ananas! Men är inte den andra affären öppen till 22? Jag kör dit och jovisst är den det. Yes, ananas! Men jag har ju inga pengar med mig. Shit, ingen ananas! Jodå, burken med parkeringspengar. Yes, ananas! Men det är bara 8 spänn i den, det får man ingen ananas för. Shit, ingen ananas!
Det var inte förrän jag var på väg in i affären för att se om det inte kunde finnas någon liiiiiten billig burk som jag insåg att det jag gjorde var en exakt upprepning av det gamla beteendet, att resonera med mig själv hur klokt och friskt som helst om vikten av att äta rätt, samtidigt som jag stoppar kundvagnen full med kolhydrater … Men vände jag? Nejdå, FASTÄN jag insåg detta gick jag in och letade. Ett klassiskt återfall, som jag inte avbröt av egen kraft, utan bara stod emot för att man inte får någon ananas för 8 kronor … (Just nu inser jag förresten att det är en exakt parallell till när jag "slutat röka" bara för att leta fimpar i soppåsen efter några timmar. Eller att pilla upp och skrapa av slängda matbitar. Vilket jag gjort. Båda sakerna.)
Och jag har varit nästan helt abstinent i över 2 år. Apan på min axel är listig, farlig och stark …
Bra ändå att det inte blev någon ananas. Det är lustigt hur våra beteenden är så svåra att ändra på. Vi vet att vi inte ska men ändå gör man.
Jag var på en matmässa i helgen som man hade ornat i vår stad. Hamnade där av slump annars går jag inte på sådant för jag bara lider. Iallafall så var där ett stort stånd med tyska produkter (var en sådan matmässa med mat från olika länder) medan jag stod där och bara det vattnades i munnen tänkte jag åhhh den där apfelstrudeln kan man handla hem. Då skulle barnen bli glada. Sen kom jag på mig själv med vad jag höll på med. De hade inte alls blivit glada. Det är jag som tycker om detta inte dom. Jag hade handlat och jag hade inte ätit det men det hade legat där hemma och sen hade jag slagit på mig själv för jag inte kan äta det. Tyckt synd om mig själv. Men ärligt talat det verkar ju bara knäppt tänkte jag. Så jag vände och gick därifrån. Men det är beteendet och det ständiga förhandlandet man håller på med hela tiden. Ibland undrar jag om det någonsin tar slut. Antagligen är det så att det tar tid och den tiden finns ju jag måste bara acceptera det.
Jag känner igen mig i det där med slängda matbitar 
du är inte ensam om det där :)
Kram Kia
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Javisst kan man känna igen sig i det su säger om att förhandla med sig själv om att handla något "onyttigt" man ska ju bara äta lite som dig har jag rättats av stängningsdags eller dåligt med pengar ett par gånger jag med.
Som jag skrivit i coca-cola tråden så är det ju många gånger man kommit till affären någon minut innan srängningsdax och lagt sista kronorna på en flaska.
Just ja, glömde säga grattis till att du intye åt någon annanas!
Hej.. ojojoj ja precis så där ser det ut. Vad klok och medveten du ÄR!
Grattis nu ser du o kan göra det du behöver fylla på fylla på av det som ger dig rätt inre näring . kraam buddhina