Det är bättre att ha försökt men misslyckats än att inte ha försökt alls.

Åh vill verkligen svara i denna tråden men känner att det blir långt så jag ska göra det imorgon har mycket tankar runt misslyckandet då jag är så rädd för just det….

Man får misslyckas ibland och jag tror att man SKA misslyckas ibland.

Hur ska man annars kunna lära sig?

Jag tror att misslyckanden är oundvikliga och viktiga för vår utveckling. Tyvärr är jag hysteriskt rädd för misslyckanden, oavsett hur små de är.

Så, dags för mig att skriva om mina tankar i detta med misslyckande. Jag är livrädd för att misslyckas och har varit i hela mitt liv. När det gäller mitt yttre har det alltid handlat om att jag vill gå ner i vikt och varje gång jag inte lyckats med en diet har jag igen känt mig så oerhört misslyckad och efter ett antal sådana fall (är så många så jag kan inte räkna dom) så börjar jag slå på mig själv så hårt att det är löjligt.

Jag är rädd att misslyckas jag kommer jag göra andra besvikna och vad ska de då tycka och tänka om mig. Misslyckas jag , duger jag inte och andra kommer prata om mig. Kanske inte ens tycka om mig mer.

Detta är något som står på min lista om mina rädslor och jag vet att det handlar om självkänsla att faktiskt våga pröva saker och fungerar det ej så gör det ej det. Jag vill vara bäst i allt och ändå känns det som jag aldrig hittat något jag är bäst i. Jag ger mig ut för att vara bäst men är så fruktansvärt misslyckad inom mig. Dömer andra människor för att sätta mig själv i bättre dager det gör jag inte på samma sätt idag som förr men har varit väldigt duktig på det förr. Jag tänker ett steg längre idag. Men jag har en lång bit kvar att inte känna rädslan för att misslyckas.

Varför känner jag den känslan hela tiden? Misslyckad, dålig och oduglig och ständigt i skuggan av andra så jag måste hävda mig hela tiden.

Jag vill också våga misslyckas och våga le åt det senare men har just nu ingen aning om hur det ska gå till. Tips mottages gärna !

Jag behöver väl inte vara bäst i något måste man det? Det kommer ju alltid finnas någon som är bättre så är det alltid i allt det vet jag.

Jag söker mig till människor som är ledare och idesprutor och sätter dom på en pedistal framför mig för att sen kunna slå på mig själv att jag är inte lika bra som dom. Som att jag idoliserar dom på något sätt. Jag vill vara som den och den och när jag så inte lyckas så igen känner jag mig misslyckad.

Fattade Ni något alls av detta inlägget?

Jag var också rädd för att misslyckas. Nej, kanske inte så rädd för att misslyckas, men jag ville vara bäst i ALLT.

Det vet väl alla att det är omöjligt, men jag ville framstå som bättre än andra. Det vet i 17 om jag inte trodde att jag var också.

Men det är lite svårt att vara bäst i allt när hela ens liv är ett kaos. Men det förstod jag aldrig, utan jag utvecklade ett otroligt kontrollbehov, samtidigt som jag förde en mycket stor maktkamp.

En maktkamp gentemot mig själv, men det var något jag aldrig förstod då.

Om ni visste vad det tog på krafterna att försöka leva upp till de krav jag hade på mig själv, samtidigt som jag förringade andra människor. För det var faktikt JAG som var bäst!!

Det tog mig lång tid att släppa taget, att VÅGA släppa taget. Jag behöver inte bevisa för andra att jag är bäst, jag behöver inte bevisa någonting. Vem bryr sig om mina rädslor, mina kontrollbehov. Ingen. Förutom jag själv.

Livet blir mycket enklare om man vågar släppa taget. Om man vågar säga; "Nej, det där kan jag inte". Om man vågar erkänna att man inte är oumbärlig.

För det var det ändå ingen som trodde. Förutom jag.

Världen går inte under för att jag vågar säga att jag inte kan. Och världen gick inte ens under när jag lärde mig att BE om hjälp. Och TA EMOT den.

Tvärtom så tog min jakt slut, jag behövde inget jaga. Herregud, jag duger som jag är!

Jag har slutat att ta mig själv på fullaste allvar. Jag kan skratta åt mig själv och behöver inte släta över (eller gömma) misstag.

Vem bryr sig? Bara jag och jag har upptäckt att det är mycket lättare att vara en vanlig människa som gör fel, säger fel, inte alltid kan osv än att hela tiden jaga något som jag egentligen inte behöver.

Och skulle det någon gång bli ruskigt tokigt så är det ganska befriande att kunna skratta åt sig själv och upptäcka att man emellanåt är helt "hjärndöd".

Hängde ni med?

Mmmmm jag hänger med, bara ska ta mig dit.

Jag hänger med, och känner igen mig enormt! Tack för att ni delar med er =)

#3 Så sant som det är sagt

Rädslan att misslyckas är det som oftast stoppar oss alla ifrån att försöka, mig inkluderad. Jag känner med lite distans till allt att även om jag misslykades när jag försökte så har jag ändå lärt mig mycket under tiden som jag hoppas ha användning av ändå. även om mina drömmar inte uppfylls helt.

"Sikta mot stjärnorna, landa på månen" typ

Just nu tjatar jag inne i mitt huvud:

Alla gör så gott dom kan hela tiden…

…Även jag…

Tro mig jag behöver det.

Vet hur tufft det kan vara att våga släppa taget om kontrollen. Det har jag sannerligen gjort. I love missery, det får mig att känna mig levande.

Mitt sommarlov har bestått av skillsmässa, arbetslöshet, borrelia och återfall i bulimi. Jag har uppriktigt sagt aldrig mått bättre!  Jag har verkligen släppt ALLT. Så nu kan jag starta om på ny kula och lyssna på mig sj från djupet om vart jag vill ta mitt första steg mot bättringsvägen. Spännande :)

mycket intressant ämne det här.jag skrattar åt mej själv om jag misslyckas idag.men en sak måste jag jobba med och det är kärlek.jag har inga problem att visa kärlek till mina nära och kära men att träffa nån man är ett problem.jag har blivit sviken så många ggr så nu har det blivit ¨så att jag är livrädd för att bli kär….ja jag kommer ju att misslyckas ändå.det är fruktansvärt dumt att tänka så.men det handlar om rädsla.jag är jätteintressserad av en kille som jag chattat med i 2 månader nu.han är i london och jobbar nu och vill träffa mej när han kommer hem.då börjar jag genast att leta efter nåt fel hos honom för att ha en orsak att inte träffas….så jävla dum i huvet.jag vet att jag duger som jag är men ända håller jag på såhär.tacksam för råd.och jag varit rak och sagt att jag är nykter alkoholist och han accepterade det,frågade inte speciellt mycket utan lät mej berätta i min takt.då tänkte jag ….det måste vara nåt fel på honom.jaja det löser sej.här kan man skriva precis hur man tänker och känner för ni fattar.ha nu en bra dag.kram sanna

#12 Vad är det du är rädd för? Vad är det du vill dölja? Har du någonting att dölja?

Jag har samma problem och just nu har jag inställningen "Jag har tappat tron på kärleken, jag skall leva ensam och utveckla mig själv så långt det bara går, vill någon följa med vid min sida så är det på egen bevåg"

Om han accepterar och låter dig berätta om att du är nykter alkoholist, så tror jag säkert att han förstår att du är livrädd för att få känslor om du berättar kort och konsist om tidigare erfarenheter. Om han lyssnar på dig och visar någonstans att han förstår, så är det en bra människa enligt mig då jag tycker att förståelse är en nyckelvärdering i en relation, vilken som helst.

Möt rädslan, acceptera att den finns där och gör det som känns rätt för dig, utan att du tappar dig själv på vägen. Förutsättningen är att du håller dig medveten om dina val ang. denne man. Lycka till :)

jag har jobbar mycket med min personliga utveckling sen jag blev nykter,jag är rädd att tappa bort mej själv.jag är expert att gå på rosa moln när jag blir kär.jag har inget att dölja ,jag vill inte dölja något.han är en underbar och klok person…nästan för bra för att vara sann….det är nog det jag är rädd för.det var bra tänkt att utvecklas och att träffa nån under resans gång….tack för kloka ord.kram sanna

Jag är också rädd för att misslyckas speciellt med mitt tillfrisknande från sockerberoendet. Tidigare har jag misslyckats att gå ner i vikt gång, på gång o om igen. Jag har prövat tusentalls gånger med viktväktarna, men misslyckats. Har även prövat en massa andra dieter, men misslyckats..

Nu håller jag på att äta mig till att slippa en massa komplikationer av mitt sockerberoende.

Det är så lätt att trilla dit. Speciellt när jag är ensam eller ledsen, känner mig undanskuffad från vänner o familj.

Jag tar en dag i taget