Etikettberoende
Läst 2762 ggr
Reviresco
2009-08-09, 04:28

Beroende, ärftligt? Eller bara svag?

Jag är snart fyllda 18 år och min pappa är alkoholist, dock osäker på hur mycket han dricker nu för tiden eftersom vi sällan träffas. Men han har druckit så att han supit bort praktiskt taget hela balanssinnet. Varför är ju en annan historia, men det hela började efter en brand i vår lägenhet när jag var bebis och vi båda nästan omkom.

Mormor var också alkoholist under en väldigt lång tid, antagligen som ett sätt att lindra trauman från när hon var med om andra världskriget i Tyskland när hon var liten.

Vad jag undrar är om ni, precis som jag, har föräldrar eller nära släktningar som varit/är missbrukare av något slag och känner er rädda för att följa samma spår? För varje gång jag får ångest så vill jag dricka mig full eller på annat sätt vara destruktiv. Jag är rädd för att jag ska fastna och inte kunna ta mig ur det. Rädslan gäller främst alkohol, rökning och självskadebeteende.

Känner någon av er samma rädsla och drag till det destruktiva beteendet i att bli beroende som jag?

Vore tacksam för svar.

[Beavis]
2009-08-09, 17:19
#1

Det du beskriver är väldigt vanligt,  mottagligheten för beroende kan vara ärftligt i kombination med ett inlärt beteende.

Det finns flera nahöriggrupper du kan kontakta om du vill ha information eller vill prata med andra som kommer ifråm missbrukarfamiljer/relationer.

Al-anon är en anhörig grupp för familjer till alkoholister

ACOA är en annan grupp för vuxna barn och anhöriga till alkoholister/dysfunktionella familjer.

Mitt personliga tåd till dig är att undvika att dricka alkohol helt och hållet för du är i risksonen. Du har ett ärftligt påbrå och du får infall att dricka när du mår dåligt, vilket är extremt blinkande varningssignaler. Sköt om dig och drick inte mer.

sannixan
2009-08-09, 22:20
#2

jag håller med föregående talare.min farfar,min pappa,min morfar ja många i min släkt har inte spottat i glaset så jag vet jag pratar om.inte trodde jag att jag skulle bli alkoholist när jag var ung  nej jag hade ju karaktär.bra att du skrev hit.jag tycker att du ska låta bli.den kan vara svårt med kompistrycket när man är ung men stå på dej.det förstör både kropp och själ.jag har ett bra liv nu men har förstört och sårat så många människor.ha det aå bra.kram sanna

Reviresco
2009-08-10, 03:18
#3

Tack för era svar :)

#2 Ja, fast kompistrycket har aldrig hört dit, "festar" sällan så som många ungdomar gör och jag umgås inte heller med personer som festar mycket, så när jag känner att jag vill dricka mig full för att döva ångesten så är jag det oftast ensam.

Reviresco
2009-08-10, 03:18
#4

*så gör jag det oftast ensam

Kia
Kia 
2009-08-10, 11:11
#5

Just att sitta och dricka ensam tror jag kan vara en farlig inledning att sätta fart på ditt beroende. För på något plan skäms man att man sitter där ensam och dricker och man börjar gömma det så ingen ska se det osv.

Jag tror att det är ärftligt . Själva beroendesjukdommen tror jag man födds med. Jag vet det finns andra som skulle säga annorlunda. De menar på att man kan väl inte utveckla beroende sjukdommen när man är tillexempel 4 år gammal . Där tror jag man har fel för när jag lyssnar på alkoholister och på narkomaner så hade många av dom ett problem med att de åt alldeles för mycket socker som barn. Sockret har sen lett till tyngre saker. Det är min teori iallafall i det hela. Socker är även en drog och det är där det börjar för det är liksom tillåtet.  Så tror jag.

Jag tycker som #1 Att ta kontakt med några av de organisationerna och se om de kan ge dig något. Kanske är det så att du är beroende men du behöver ju inte vara det. Men det klingar för mig i mina öron att du nog borde se upp på tanke på hur du använder alkohol eftersom du säger att det är att döva ångest på.

Många Kramar Kia

[Beavis]
2009-08-13, 02:13
#6

Jag håller med Kia att du dricker ensam för att döva ångesten…. Ja du hör kanske själv hur illa det  låter? Du är på hal is min vän. Dags att sluta

Reviresco
2009-08-13, 05:45
#7

#6 Jag skrev ju själv att jag drack för att döva ångesten. Ensam.

Dessutom är det ju inte bara att "sluta, min vän". Jag dricker för det första inte jämt när jag har ångest, men det händer eftersom det är en av de destruktiva sätt jag deal:ar med min ångest på. För det andra så sa jag att jag var rädd för dragningen till alkohol, att jag var rädd att kunna bli beroende eftersom min mormor och pappa blev det pga trauman, inte att jag redan var beroende och satt hemma och drack ensam varje gång jag fick ångest.

Reviresco
2009-08-13, 05:46
#8

Dessutom är det ju inte att bara sluta vara destruktiv på olika sätt, jag är ju det pga hur jag mår psykiskt och det bottnar ju i någonting.

Reviresco
2009-08-13, 05:46
#9
Porklash
2009-08-13, 11:01
#10

En psykodynamiskförklaring på alkoholism har sällan varit särskilt effektiv metod för att förhindra missbruk/beroende. D.v.s. väldigt få slutar dricka för att de får reda på "varför" de dricker. Det är också en av beroendets "tricks" för att få existera t.ex.: jag dricker för att frun lämnade mig eller den gamla: jag knarkar för att samhället är så dåligt. 

Kommer frun tillbaka för att man dricker? Blir samhället bättre för att man knarkar?

Sedan kan ju en sådan terapi ta ganska lång tid och den försvåras av missbruket. Men det brukar vara bra för rätt många efter de väl har blivit nyktra, antagligen för att försöka förstå sammanhangen.

Dricker du på ett för dig destruktivt sätt som du ju säger och inte kan sluta själv så sök hjälp. Lättare sagt än gjort absolut men med din släkthistoria så kan jag rekommendera dig att vara försiktig. Hjälp finns att få bara man är beredd att ta emot den. Jag säger inte att du är beroende. Men dricker du för att lindra ångest så är det en farlig väg du är inne på.

Min släkt är full av alkisar narkomaner och diverse beroenden.

Ta hand om dig

pEr

Reviresco
2009-08-13, 12:13
#11

Jag tror flera här hängt upp sig på att jag verkar vara en långt skriden alkoholmissbrukare. Jag skrev ju det där första inlägget för att det var att bli beroende av destruktiva metoder i allmänhet jag kände mig rädd för. Där ingår annat också. Jag dricker mer sällan än jag tex skär mig eller använder mat på ett fel sätt för att försöka hantera ångest. Varför jag placerade den under "alkohol" var för att jag alltså har flera familjemedlemmar med en sådan alkoholhistoria.

Reviresco
2009-08-13, 12:15
#12

Kanske kan någon Sajtvärd här flytta min startade tråd till bara "beroende" eller något mer passande, för "alkoholberoende" verkar ha blivit fel.

Gronstedt
2009-08-13, 12:23
#13

Hej Reviresco!

Precis som du säger kan alkohol vara ett av många sätt att hantera ångest. Jag tror att alla beroenden, om det är mat, alkohol, sex eller att skära sig eller vad det nu kan vara, är något man tar till för att döva sina känslor. Då är det kanske inte i första hand alkoholproblem man ska söka hjälp för, om drickandet bara är ett av flera sätt att hantera sig själv. Det är väldigt vanligt att man byter beroende i stället för att bli kvitt själva beroendeproblematiken.

Det finns många olika program som hjälper folk att hantera speciella beroenden, men om man växlar mellan olika destruktiva beteenden är det svårare att hitta hjälp. Kanske ett program som OA:s passar dig bättre? Alkohol kan man ju leva utan, men mat måste man ha i någon form, så hantering av olämpligt ätande kanske är en mer grundläggande och viktigare väg att gå för just dig?

För att svara på #0 så är jag övertygad om att det är något speciellt drag i hjärnan som gör att man kan bli beroende, men att miljön avgör om man faktiskt blir det.

Kia
Kia 
2009-08-13, 17:21
#14

Hej,

Jag bytade grupp på ditt inlägg till beroende istället som du önskade :)

Jag tror att det är så att har man dom tankarna som du har och är rädd för att kanske fastna i ett beroende så är det nog därför du får de svaren du fått. Tror att just sitta ensam och dricka eller annat är ju som du säger destruktivt beteende. Funderar lite på det du skriver. Kanske kan du vända dig till ett anhörigprogram typ al.anon eller nar.anon. Jag har aldrig varit där själv men har förstått att för de som har alkoholmissbruk i familjen kan man få mycket hjälp där. Kanske kan du få hjälp med dina tankar där och reda ut det du känner och din rädsla att skapa ett beroende. Tror också att ångesten kan vara förknippad med din bakgrund.

Bara lite tankar från mig.

/kia

miklo
2009-08-13, 20:35
#15

Har du sökt någon hjälp ang. din psykiska hälsa? Du verkar ha det ganska jobbigt med mkt ångest m.m och lindrar det genom olika självdestruktiva handlingar. Du har en medfödd ökad benägenhet att utveckla missbruk då din pappa och mormor är alkoholister. Du verkar också ha utvecklat ett missbruk av någon form även om dina destruktiva metoder att lindra ångest är lite varierande, men du är så pass ung fotrtf. och håller på att utforska för att hitta "din" grej. Men sök hjälp så tidigt som möjligt om du inte redan gjort det, för det verkar redan gått för långt. Bara för att din pappa och din mormor missbrukade alkohol betyder det inte automatiskt att du kommer bli alkoholist, men att du har en större känslighet och sk heriditet (ärftlighet) är helt klart. Har man den biologiska, medfödda känsligheten så gäller det att vara medveten om att man lätt kan utveckla ett beroende. Vad man blir beroende av beror däremot på vad man "exponeras" för. Skulle du aldrig bli erbjuden alkohol, eller ha styrkan att avså från det, så kan du ju omöjligtvis bli alkoholist. Tyvärr finns det ju en uppsjö av andra substanser som din mormor t ex aldrig stött på, men som kanske finns i din närhet. Mitt råd är att prova ingenting så hittar du ingenting. Miljö är en minst lika stor faktor som arv när det gäller missbruk/beroende. Men sök hjälp först och främst om du inte har gjort det.

[Beavis]
2009-08-15, 00:51
#16

#8 Jag sa inte att du ÄR missbrukare/Beroende men att du kan bli med ditt påbrå och det sätt du sa dig dricka på. inget illa menat. Och som ett sätt att indra att du kanske hamnar i ett alkoholberoende borde du för säkerhets kull sluta. Det är upp till dig vad du vill göra jag gav bara ett råd.

Som Miklo säger " prova ingenting så hittar du ingenting"

Rubriken på tråden är ju trots allt "Beroende ärftligtEller bara svag?" Mottagligheten gör beroenden är bevisat större för personer med missbrukare i släkten, om det är genetiskt eller bara social påverkan ka jag låta vara osagt, Men så är det.  Jag vet inte om du redan har kontakt med dem? men BUP kan du ta kontakt med om du behöver prata och kanske få hjälp mer konkret,

Lycka till ialla fall och ta det på rätt sätt vi vill hjälpa dig

Reviresco
2009-08-15, 17:40
#17

#15 Jodå, jag har försökt reda ut min psykiska ohälsa sedan jag var tolv år gammal. Jag har pratat med flera psykologer, kuratorer, sociologer, skolsköterskor. Jag har även varit delaktig i DBT (dialektisk beteendeterapi) men går inte där längre. Så under 6 års tid har jag försökt "bli frisk" från ångest, psykoser, depression, ätstörningar och självmordstankar. Jag har haft mina upp- och nedgångar, ibland har jag mått bättre, nästan känt mig frisk, men jag faller hela tiden tillbaka i mörkret igen. När jag gick hos en sociolog på BUP (för övrigt har ingen jag känner som gått där i min kommun känt att de blivit hjälpta, mig inkluderat) för några år sedan försökte jag vid ett tillfälle ta mitt liv, och när vi efter allt kaos och tumult träffades på BUP igen för ett möte med min sociolog, min mamma och två psykologer så sa min sociolog "Jag visste inte att det var så allvarligt ställt med Sarah". Vad säger man om sånt?

Gronstedt
2009-08-15, 19:25
#18

#17: Ja jösses, vad säger man? Man kan förmodligen bara skratta åt eländet …

Till sist måste tillfrisknandet komma inifrån dig själv, all terapi i världen kan bara hjälpa dig att hitta verktyg och vägar. Du vet ju själv att du har problem, och när man insett det djupt inom sig, är det bara en tidsfråga innan man hittar vägen. Ibland går man vilse och ibland tar det tid, men du har ju tagit de första stegen redan. Jag önskar dig all lycka på vägen!

miklo
2009-08-15, 19:27
#19

Ja vad ska man säga? Tråkigt att hjälpen är så dålig i din kommun. Däremot kan jag delvis förstå sociologen, som kanske inte visste riktigt vad hon skulle säga i en sån situation, och som inte kan ha fullständig kontroll runt dig hela tiden. Jag vet inte hur täta träffar ni hade men om ni träffades 1 timme i veckan kan väl knappast sociologen klandras för något? Sen beror det ju självklart på vad du berättat för henne också. Utifrån vilken terapi du berättar att du deltagit i kan jag tänka mig vilken diagnos du har fått. Det är en svår diagnos, både för dig och för din omgivning, men det är så bra att den "läker ut" med tiden. Du kommer helt enkelt att lära dig leva med den ju äldre du blir. Läs på om din diagnos för ju mer du kan om den desto lättare kommer du förstå vissa saker och ting och du kommer kunna hantera känslor bättre. Det som förvärrar är dock alkohol eller andra droger. Självskadebeteende är ju också allvarligt och en olycka händer lätt. Så var försiktig och krya på dig.

Reviresco
2009-08-15, 19:41
#20

Saken är den att jag inte har fått en diagnos. Ingen alls. Jag har läst på själv mycket och försökt leta mig fram, men man kan ju inte självdiagnostisera sig själv. Jag har aldrig blivit medicinerad, de pratade bara om anti-depp ett tag men jag nekade det då eftersom piller ju bara lindrar symptomen och inte gör en frisk. Just nu träffar jag däremot ingen alls.

Angående sociologen så träffade jag henne alltså 1-1 ½ h varje vecka i 8 månader innan mitt självmordsförsök, och hon hade ingen koll alls på hur jag verkade må. Hon ingav den där känslan av att hon inte trodde på vad man sa när man berättade något för henne. Det var som om hon tänkte att jag hittade på det jag sa, och detta gav ju inte mig något vidare förtroende för henne, trots att jag försökte ge henne en bild av vem jag var. Jag mådde iaf mycket värre när jag slutade gå hos henne (för att börja med DBT) än när jag började.

Gronstedt
2009-08-15, 19:47
#21

#20: Psykvården är ibland beklämmande. Om man stöter på en terapeut som man inte funkar med, så borde man få byta, men tyvärr är det väl inte alltid möjligt. En del personer kan bara inte prata med varandra. Det finns en sådan på jobbet, en begåvad och högt utbildad och mycket trevlig person - men vi kan prata med varandra i en timme och efteråt har ingen av oss en aning om vad den andra personen menade. Det är inget att göra åt och inget "fel" på någon av personerna - men inte f*n ska man behöva ha det så med in terapeut!

Och om personen aktivt misstror sin "patient" så är det ju ännu värre. Om man inte kan vara öppen och acceptera den bild patienten ger av sig själv, så borde man definitvt jobba med något annat!

Reviresco
2009-08-15, 19:53
#22

Ja, det var så det var. Hon kändes bara inkompetent och oseriös. Sen fick jag lyckligtvis träffa en underbar psykolog när jag började med DBT, han var jättebra, men jag kunde av olika anledningar inte fortsätta där. Nu ångrar jag lite att jag slutade, förmodligen för tidigt, där men det är inte så mycket att göra åt nu.

Upp till toppen