Hej miss79 och välkommen!

Det är ju en definitionssak, om beroende är en jukdom eller en karaktärsbrist. Det är vanligt att de som är överviktiga eller missbrukar/är beroende på något sätt stämplas som andra klassens människor och avfärdas som "dålig karaktär" eller "bristande viljestyrka". Det har vi nog alla råkat ut för, både från vanliga människor och från vården.

Det där är ett korkat sätt att se på det, anser jag. För inte så länge sedan behandlades depression med att en hurtig läkare sade "Ryck upp dig!" - det händer tyvärr fortfarande ibland. Och de som inte ryckte upp sig tillräckligt fort och tillräckligt hurtigt blev stämplade som dåliga, svaga, ovilliga att göra sitt och fördömdes av samhället. Det händer fortfarande ibland.

Beroende är en sjukdom, liksom depression. Den som är beroende har naturligtvis själv hela ansvaret för att ta sig ur det (eller inte ta sig ur det), men det har inget med viljestyrka eller karaktär att göra. Det finns olika sätt att hitta sin egen väg att hantera det, men faktum är att det aldrig kommer att försvinna, utan man MÅSTE hantera det på något sätt.

Jag känner igen mycket av det du skriver om orsakerna till att äta och dricka. Jag har gått igenom liknande själv och lever med det dagligen. Och det förutsättningen för att jag alls ska kunna hantera det är att jag vet ända in i märgen att det INTE är frågan om att jag är en dålig människa som känner suget, att jag är en svag person för att jag inte kan sätta mig över begäret. Jag HAR sug, jag KÄNNER begär. Det kommer aldrig att försvinna. Men när jag erkännt det kan jag använda olika verktyg för att hantera det. Jag behöver inte ge efter.

Tusen kramar lycka till dig!

Tack för dina tankar. Hur kommer man ur den pissiga och onda cirkeln av negativa och nervärderande tanker om sig själv och sin situation, några förslag?

Jag har kontakt med psyk och äter medeciner men jag kan inte komma mig för att berätta, prata om vad som rör sig i huvudet på mig vare sig när jag mår bättre eller nu när jag mår sämre, det är för obehagligt att öppna sig på det sättet att visa upp alla sina fel och brister så att säga. Jag skämms över skiten i huvudet och min inaktivitet, min ovilja att försöka på nytt så att säga, jag upplever inte att jag gör allt jag skulle kunna för att må bättre.

Hej, Istället för eller i kombination med dina samtal på psyk råder jag dig att prova någon av alla de stödgrupper som finns runt om i landet. olika efter tycke och missbruk (även om jag anser att alla sorters missbruk hnger ihop) För det är skillnad att berätta om dina innersta tankar och känslor för en Doktor och att göra det inför andra missbrukare som vet vad du pratar om på ett djupare plan.

En läkare kan ju oftast bara se konsekvenserna av ditt missbruk men vet ju faktiskt inte personligen vad du genomlevt hur mycket empati ha/hon än har. Emedan de andra på ex, ett AA möte vet exakt hur det känns attt förnedra sig för en sista sup eller att veta att barnen får gå hungriga om man köper den där ölen/bullen/silen Men ändå inte kunna stå emot.

När du kommit in i en gemenskap och erkänt och underkastat dig din hjälplöshet kan du återbygga din självkänsla och styrka att stå emot.

Har du någon form av anorexi/Bulimi är du  även välkommen på dessa möten, det handlar om att programera om din hjärna så du slutar slå på dig själv…. Lycka tll!

#2: Jag skulle absolut aldrig vilja sitta och berätta för någon terapeut om hur det ser ut i min skalle, så det kan jag förstå! Och jag tror inte heller att det skulle hjälpa. De gånger jag har försökt har jag bara kännt att terapeuten ingenting begriper eller är aktivt nedlåtande och misstrogen och försöker tala om för mig att det är fel i huvudet på mig och att teapeuten vet bättre än jag vad jag känner. Så det är inte min grej.

Jag har inte provat 12-stegsprogram, men de fungerar jättebra för många, som Beavis skriver om.

Hur man bryter den negativa cirkeln? Det vet jag knappt. Men jag tror att man måste bryta mellan handlingen och skammen. Duy skriver att du skäms över skiten i ditt huvud. Det viktiga tror jag är att du fattar att skammen är en helt ofruktbar känsla. Det ger ingenting att skämmas. Människan känner skam för att hon ska låta bli att göra om dumheter, men känslorna du har är ju ingenting du kan låta bli att "göra om". Lägg därför skammen åt sidan. Jag säger inte att du ska låta bli att känan den, för det kanske inte går, men lägg den åt sidan och försök se vad du skulle kunna göra om inte skammen tog all kraft.

Du säger att du inte upplever att du gör allting för att må bättre. Men det hjälper ju inte om man sliter av alla krafter om man inte hittat vägen att gå. Man måste nå ett slags botten, ett slags stillhet, där man kan sitta stilla och bara vara tills man anar en väg uppåt. Då är det dags att använda sina krafter. Men det är inte så meningsfullt att sparka sig trött innan man sett vägen. Och den vägen finns det nog ingen som kan peka ut för dig, för den ser olika ut för alla.

#4: Jag har också den erfarenheten att om jag berättar vad som verkligen rör sig i huvudet och hur jag tänker och vad jag gör eller snarare vad jag inte gör, är riktigt ärlig så har jag kännt mig mer kritiserad än hjälpt och inte alls fått den förståelse som jag skulle behövt just då, det svar man får är oftast men du måste ju försöka, det blir väll inte bättre av det du gör nu och liknande. Upplever inte heller att jag haft några riktiga terapisamtal utan bara mer hålla kontakten möten, men har ju inte heller velat eller kunnat prata och berätta.

Det finns en oa grupp där jag bor, är lite nyfiken på om det skulle kunna hjälpa men har jätte svårt för nya människor och nya situationer så det kan bli ett problem att ta sig dit, men jag får se om jag vågar, kanske kan få med mamma som stöd ialla fall första gången, men jag får se hur jag gör. tror inte att jag vill gå på aa möten, kan till viss del hantera det på egen hand, börjar tro att jag bara använder alkoholen för att sabotera för mig själv, det är ju skit så varför inte, så tänker jag nog.

Du har nog rätt i att det inte tjänar något till att skämmas men det är en väldigt stark och för mig okontrolerbar kännsla, men ska tänka på det och se om jag kan få till något som gör att det inte känns lika starkt. Men jag har också massa skuldkänslor och tankar att brottas med så de ställer också till med en massa skit.

Många kloka ord men jag upplever inte att jag kan hitta vägen och att det är den som läkare, samtals kontakter pekar ut som den rätta vägen, så att säga, som jag måste ta, att mitt sätt att göra saker på och som jag känner mig trygg med är för lite inte tillräckligt utmanande, inte leder till någon större förbättring att de inte leder mig frammåt utan bara tillåter mig att ha det så bekvämt som möjligt där jag står nu och att det inte räcker till. Skulle kanske säga det till dom och se vad de säger har inte sagt till om att det är så jag känner och upplever det. Att det ska vara så svårt.

Tror jag ska göra ett nytt försök med min nya kontakt person att berätta hur det är och hur jag känner, vara så ärlig som jag kan och se om det blir någon skillnad denna gång måste ju försöka. Eftersom jag oftast får hjärn stillestånd och inte alls kan tänka riktigt när jag ska på besök till henne så ska jag skriva ner det i stället och helt enkelt hoppas på det bästa eftersom de ändå kan hjälpa en bättre ju mer de vet så jag gör ett försök. Skriver ner allt jag inte vågat eller kunnat säga så får vi se vad som händer bara hålla i hatten och be en stilla bön att det inte blir bemött på ett för mig ohjälpsamt och förvärrande sätt, håll tummarna, ska dit i eftermiddag. Fy vad läskigt och skrämmande får se om jag klarar av att visa henne vad jag skrivit ner, mår nästan litee illa nu, tur att jag får hjälp av min mamma att ta mig dit, skulle inte ta mig dit om jag inte får skjuts även fast jag har bra tillgång till buss. Det känns skönt att ha någon i sin ringhörna så att säga, även fast hon inte heller vet riktigt vad som försigår i huvudet på mig men hon vet hur jag brukar reagera och vill att de ska förstå och är bra på att fylla i när det inte går för mig.

Hej på er,

tycker att det är tragiskt att läsa om terapeuter som än idag inte begripit sin uppgift som just terapeut. Att kritisera,slå och sparka på de som redan ligger är ju absolut det sämsta sättet i dessa samanhang. Den senaste tiden i media o press har man nu äntligen uppmärksammat inkompetensen hos vårdperonalen i landet.

Det här hjälper inte er, just nu i alla fall. Tänker heller inte skriva hur ni ska göra för det är ni som ska göra arbetet, på era villkor och förmåga. Som man också kan säga, man kan leda hästen till bäcken men kan aldrig tvinga den att dricka.

Däremot ska jag tipsa om en behandlingsform som kallas den lösningsorienterade metoden som alltid utgår från det friska och positiva hos oss. Kritik och annan förnedring är tabubelaggda. Man inriktar sig på nuet och framtiden framför det förflutna.

Som någon av er skrev.. alla missbruk hör ihop.. håller jag som nykter alkoholist med om. För göra en förändring krävs ett nytt sätt att tänka och handla. Detta är inte enkelt och man måste ha en vilja, önskan och öppet sinneslag för att göra detta. 12-stegs metoden i kombination med bra gemenskap av likasinnade hjälper en, en bra bit på vägen.

Att öppna sig för farbror doktorn eller någon annan inom vården som inte har en aning känns döfött. Håller med om det. Men försök hitta en "sponsor" som förstår dina problem och kom ihåg det som man redan i bibelns Thomas-evangelie skrev

"Om du släpper fram det som finns inuti dig kommer det som du släpper fram att rädda dig. Om du inte släpper fram det kommer det att krossa dig"

Jag tror också att träffa likasinnade är det som hjälper en mest. Det finns inget som kan hjälpa så bra som när en annan beroende hjälper en annan beroende. Det är iallafall min erfarenhet. Det är klart att 12 stegsprogrammen kan inte vara för alla men jag tror det är för många om man bara har ett öppet sinne och faktiskt går på minst 10 möten innan man säger att detta fungerar inte.

Jag tror att man kan få möjligheten att lyssna på andra och då känna igen sig att man inser att ens egna problem faktiskt andra också lider av. Alla våra känslor är så många att det är lättare att dricka, knarka eller äta ner dom än att hantera dom.

Jag tror definitivt att beroendet är en sjukdom. Det föds vi med tror jag. Jag känner en hel del beroende som faktiskt inte växt upp i en disfunktionell familj men som ändå fastnat och jag tror helt enkelt att det finns i oss när vi föds. Rent hjärnmässigt är vi beroende och det är vad som sker i hjärnan och vårat belöningscentrum. Jag kände belöning som barn i hjärnan när jag snattade i affärer. Det var en kick att ta så mycket som möjligt ut ur affären.

Om du inte vågar gå på ett livemöte. Gå in på nätet var med på ett nätmöte eller via telefon. Både OA och FAA har telemöte. Man behöver inte säga något bara säga hej jag heter …

Kram kia

12-steg eller inte, Jag trto först o främst på att komma in i en gemenskap där alla vet vad du pratar om. Som i AA LANON och allt vad de heter…Just att öppna sig för en Psykolog/Terapeut/Läkare  Kan kännas som att sitta o berätta om sitt innersta för mamma eller en fördömande faster. Men att berätta och ubyte erfarenheter med personer som "gjort vad du gjort"  "Ljugit som du ljugit" etc Är en förlösande känsla och där kan du få tips på hur de tog sig ur, eller tips på vad du INTE ska göra för att hålla dig nykter.

Psykologer är inte för alla, precis som 12-steg men prova dig fram så hittar du dtt medium AA har öpna möten där din mamma kan följa med dig första gången. Likaså NA mfl Ta hand om dig lycka till