Hur ska jag hjälpa?
Är en vanlig mamma i en vanlig familj. Har nu hamnat i en situation vi inte vet hur vi ska klara av. Äldste sonen, nyss fyllda 18 har alltid varit "strulig". Missanpasad i skolan, svårt med kamratrelationer osv. Under de tre senaste åren har det varit tungt. Tvångstankar, ångest. Nu i sommar har vi märkt att det varit en hel del "kalas". Vi har hämtat, förmanat och försökt allt i vår makt att han ska låta bli efterssom han äter medicin både mot tvång och ADHD.
Detta har inte hjälpt. Sedan skolan börjat har han misskött den, börjat spela på automater. Och festat en hel del. Nu i veckan hände det som jag inte trodde var möjligt, han var på krogen mitt i veckan. Vi misstänkte detta och åkte och hämtade honom. Han säger själv att han slipper sina besvär när han smakat. Dessvärre mår han sämre dagarna efter. Han säger nu att han gör som han vill för han har fyllt 18! Han har snart spelat och festat bort de pengar som var avsatta för körkort och bil. När man för detta på tal blir han bara arg!
Vad ska jag göra för att stötta och hjälpa honom?
oj vad svårt…
nu har jag inga barn.. o jag har ingen större koll på vad man har för möjligheter heller…
hoppas bara att det löser sig för din son och dig.
var får han pengar ifrån? ge honom inget.. han hade en massa pengar som han skulle ta körkort för.. nu är han utan pengar och utan körkort.. det är ju en konsikvens som han får ta.
jag vet föräldrar som har samma problem som du och dom har sagt att "sålänge som du bor under vårat tak så är det vi som bestämmer… om du inte ändra beteende så får du flytta"
nu vet inte jag om det är vad en 18 åring som uppenbarligen mår dåligt och har problem behöver höra..
det kanske fungerar på en del.. men på den tjejen som jag känner fungerade det inte på…
träffar han någon kurator/psykolog? måste han gå i skolan? kan han ta ett sabbatsår? jobba lite.. praktisera… hitta den han vill vara o vad han vill med sitt liv.
anledningen till att JAG mådde skit i den åldern var jusst skolan… det är mycket som händer med en 18 åring.. och man är otrooligt skoltrött…
svårt att säga vad du ska göra, tror att det bästa är att tala om för honom att du alltid kommer att finnas där för honom vad som än händer.. att han kan tala med dig om vadsomhelst och om han har problem med något. samtidigt måste du nog vara lite hård mot honom. sätta gränser när du tycker att han går för långt.
det KAN ju bli bättre.. han kanske växer ifrån sitt beteende och mognar och inser själv att han måste söka hjälp. det är nog det som man får hoppas.. du kan nog inte tvinga honom till det. han är ju som sagt 18 år.. och väl medveten om det.
jag känner med både dig och din son.. hoppas det löser sig.
Hej Fighter! miuljo har skrivit mycket klokt, så jag lägger bara till någratankar. Du säger att han har ADHD och tvångstankar och upplever att han slipper sina besvär när han dricker. Det är en vanlig väg för folk med liknande diagnoser - att självmedicinera med alkohol. En väg att gå kanske skulle vara att hitta en läkare som kan hjälpa honom att prova ut bättre mediciner och bättre dosering. Det finns olika medel och de kan fungera olika på olika personer.
Har du ställt frågan på Bokstavsfolk.ifokus.se? Där finns många med erfarenhet av medicinering.
Tack för era ord och tankar. Jag har talat om för honom att jag älskar honom vad som än händer men jag avskyr det han gjör. Man måste skilja på sak och person.
Idag fick vi tilldelat oss en akut-tid med hans medicinläkare. Vi ska få komma dit nästa vecka. Det blev vi så glada för. Nåt måste hända NU.
Sabbatsår vill han egentligen inte, han går ju ut till våren säger han.
Nu hoppas vi på medicinläkaren och att det ska ge honom något.
Jag är faktiskt så tacksam att han brukar berätta det mesta för mig. Det har han blivit mycket bättre på under det senaste året. Även om man tycker det är jobbigt att få veta är det ett måste för att kunna hjälpa.
Kramar till er alla!
absolut! det är jättebra att han berättar för dig! ett steg i rätt riktning.. vad vill han själv göra åt sin situation? vad vill HAN göra föratt må bättre… för bättre vill han ju må! han vet ju att du finns där föratt stötta honom så då är det kanske lättare att tillsammans söka hjälp… var tydlig med att du stöttar honom när han gör rätt.. men visa att du tar avstånd när han gör fel… pekpinnar är ju svårt i den åldern men det kan ju räcka med att han känner att "ok nu står inte min mamma o pappa bakom mig i det här, gör jag på det här viset istället så ställer dom upp till 100%" det är jättebra iallafall att ni har den kontakten med honom att han talar med er… det är ett stort plus! =)