Trött, ledsen, ångest.
Jag måste bara få skriva, skriva, skriva…..
Psykiskt och fysiskt är jag ett vrak…
Jag har ordnat så jag har mitt eget boende, att leva ihop med dig gick inte längre. Jag har funnits där ändå och trott på allt du sagt att du vill bli fri "skiten" som du uttrycker det. Jag tyckte att vi kunde prata om problemen på ett öppet och ärligt sätt. Att vi pratade samma språk för en gångs skull. Du slutade dricka och sökte hjälp.Jag har mått så dåligt av min egen sjukdom och släppte in dig i mitt liv då du ville hjälpa mig med de sysslor som känns som oöverstigliga berg för mig. Jag trodde verkligen att du kämpade på för att bli en nykter alkoholist. Tyvärr så gick det åt helvete. 3 veckor sen gick det inte mer. För 4 dar sen så var du full, störst, bäst, vackrast. Du hade gjort nåt som var bra och tyckte du var värd att få dricka och fira lite. Alla gamla anklagelser haglade över mig. Men jag hade kommit hem till dig och det var bara att gå därifrån…bara att gå därifrån… låter enkelt men fy fan så illa du gjorde mig, allt jag lärt mig på Alanon var som bortblåst. Jag hörde inte av mig till dig och du hade mage att skicka sms och tala om att om våra helger skulle vara så här, tysta och kalla så skulle du min själ se till att det blev ändring på det. Hm, visst… Du fick vara ifred, ett nytt sms där du talar om att du är en stor idiot som bara gör fel. Förlåt… Hur många gånger har jag hört dig säga det då? Det är inget värt. I går kom du hit, promillefri, ja eller nästan, jag vet inte och tänker inte kontrollera det heller. Jag lånade ut 200 kronor till dig så du kunde ladda telefonen och handla mat, min dumma, naiva jävla idiot!!! Jag vet att jag inte ska ändå gör jag det, vad är det för fel på mig?? Jag tar små steg fram i mitt tillfrisknande, sen backar jag på det här viset… Jag tar återfall precis som en alkoholist. fy fan, vad jag är trött på mig själv. Det stora dråpslaget gav du mig idag. Du kom hit när jag hade besök, du var rastlös och kastade i dig en kopp kaffe, sprang runt, jag kände att det var nåt som inte stämde. Du gick igen men kom tillbaka efter några timmar och talade om att MITT bankkort satt fast i uttagsautomaten…Jag fattade inte, vad då, hur kunde han veta att mitt kort satt fast där, hur fan kunde mitt kort sitta där?? Jag hade inte varit där…Då trillade poletten ner, du hade stulit det du trodde var MITT kort i plånboken, slagit MIN kod för många gånger och automaten tog kortet..Nu var det så att jag hade min sons kort också i samma plånbok, du hade tagit fel kort och slog in fel kod…Vilken trevlig upplevelse det måste varit. Du har börjat att stjäla för mig, jag som lever på sjukpension, jag har inget överflöd, jag har stöttat dig, gett dig mat, trott på dig, men nu har du gått över den gränsen också. Vilken makt alkoholen har över dig.
Jag fattar inte vad det är för fel på mig…Varför blev jag inte rosenrasande arg, bara trött på alltihop…Ledsen och besviken…Jag har lyssnat på så många anhöriga som berättat att de blivit bestulna och tänkt att det skulle DU aldrig göra mot mig. Naiva jag… Jag måste stänga dig ute, måste vara stark, mitt möjliggörande blir din död… det är så jag tänker just nu. Tänk om jag kunde ta in i min hjärna och mitt hjärta att det blir min undergång också. Det är lätt att läsa om alla verktyg som finns att ta till för att jag ska kunna tillfriskna,, men att få allt att ramla ner från hjärnan till hjärtat och kunna ta in det, det är inte nåt som jag är så bra på..
Jag har så ont i min kropp, fibron blir inte bättre av det här. Jag som ska se till att inte bli stressad…Just nu har jag världens ångest..Är så trött, ska fundera en stund över vad det är jag ska lära mig av mitt liv..Jag ska fatta att:Allt är som det ska stod det i min bok häromdan. Hmmm,Nej allt är inte som det ska..inget är som det ska. Min hjärna har drabbats av härdsmälta…
Kram, vännen. Fy fan vad det är jobbigt … Försök sova så gott det går och få vila din kropp och din hjärna. Jag lider med dig, det är så grymt.
Tack för kramen Gronstedt.
Ja, det är jobbigt och grymt. Att ständigt ha detta i huvudet och inte kunna hitta knappen som det står OFF på…
Jag misstänkte att han skulle komma hit idag fast jag bett honom att inte göra det på grund av det som hände i min plånbok igår…
Han kom, såg ut som en hund med bedjande ögon och frågade om han fick komma in…
Gud vad jag ville släppa in honom, men jag satte stopp, jag orkade stå emot och säga nej..
Jag led alla kval igår och visste inte om jag skulle berätta för min son vad som hade hänt med hans bankkort.. men jag bestämde mig för att vara ärlig för jag kände att jag orkar inte ljuga mer. Det får räcka nu.
Jag hade det så här i min hjärna:
Om jag tar på mig skulden o ljuger att det är jag som tagit fel kort och klantat till det??
Men jag hade tagit ut pengar tidigare på dan på sonens kort ( det var överenskommet, ett litet lån ) Då hade jag fått frågan vad jag skulle med mer pengar till??? Fanns ingen förklaring som lät rimlig. Jag skulle inte köpa mer den dan ju.
Om jag sa så, så skulle det inte bli ännu mera" hard feelings" mellan min son och "tjyven".
Om jag skulle välja att vara ärlig så skulle jag få förklara mig för sonen hur i h-e jag kan vara så dum o fortsätta släppa in den försöpne grisen i vårt hem… Hur ska jag förklara det när jag inte själv vet svaret??
Jag valde ändå att vara ärlig. Med stöd av 2 goda vänner så berättade jag precis som det var.. Jag fick en hel del skit/sanningar östa över mig.
Det kändes skönt att vara ärlig.
Just nu vet jag inte vad det blir av nånting. Jag bombar hjärnan med att jag måste tillämpa "tuff kärlek". Jag hoppas att jag får in det i huvet och att det kan landa i mitt hjärta.
Fy fan vad det är jobbigt med den här berg och dalbanan som jag åker just nu…
Det känns som att jag inte gör annat än analyserar och analyserar men jag hittar inga svar…
Blääää, jag önskar det fanns nånstans jag kunde åka och få hjälp att programmera om min hjärna…
Jag vill känna mig normal, vad det nu är för nys…vem kan tala om vad som är normalt, vem har den rätten???
jag fortsätter att analysera…antagligen…
knas65 tack för du så öppenhjärtat delar med dig. Det är jobbigt och frustrerande jag förstår det. Man vet liksom vad som är rätt och fel ändå gör man motsatt ibland och varför liksom?
Jag har inte svar på den frågan men kanske för man är så sjuk själv i sitt medberoende att man bara inte kan hejda det. Jag vet faktiskt inte.
Skickar en stor kram jag med.
/Kia
Jag är ett Vuxet Barn oxå…
Vetskapen om vad det innebär fick jag på Nämndemansgården på anhörigveckan.
Det var som om nån slog mig i huvudet med en planka: Smack!!! Herre Gud det är ju mig han står och berättar om…
Föreläsningen om Vuxna Barn var mycket givande. Jag förstod då varför jag är som jag är… Därmed inte sagt att jag förstår varför jag gör som jag gör…
Att inte lita på sina egna beslut, att de blir bra för mig, jag vet inte vad som blir bra för mig, jag vet ju för höge Farao inte vem jag är!!!???
Jag har nosat lite på ACOA men känner att det blir för mycket just nu med det oxå…
Men jag har beroendepersonlighet, det förstod jag..
Det kunde lika gärna varit jag som suttit fast i alkoholism…
Otäckt att få den vetskapen egentligen…
I vårt förhållande är vi båda vuxna barn.
Ett stort ämne det här, finns hur mycket som helst att både säga och ta emot från andra.
Det som gör mig ledsen och förtvivlad är att jag skickar ut mitt barn med samma sketna förutsättningar i livet…
Kanske kan jag hjälpa till att reparera vissa skador men det är h*n själv som måste göra jobbet.
Jag vet vilken jobbig resa det är…
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Trist att det här hände. men å andra sidan tvingade et dig till att ta beslutet att sluta försvara din mans beteenden. Vilket i mina ögon iaf är tecken på tillfrisknad. Att du skaffa(r)t eget boende för att komma ifrån honom och ha ett eget liv tror jag även hjälper. Se det som en nystart med din son fr om nu skall du vara ärlig emot honom angående vad din man gjort. Din son förstår säkert mer än du tror och uppskattar nog att du slutar skydda honom.
Lycka till
Starta ny diskussion